17.01.09. Ner igen

Jag vaknade mitt i natten av att ögonen sved. Den ena var så sjuk att jag inte alls kunde öppna den. Den andra kunde jag öppna i mörkret men genast jag tände lampan brände det till i den också. Jag visste inte att snöblindhet kunde göra så ont. Jag har bara en gång tidigare fått sjuka ögon och då berodde det på att jag tittat på svetslågan för länge utan skyddsglasögon.

Efter en mer eller mindre god natts sömn steg jag upp och fick höra att jag inte var ensam om att ha sjuka ögon. De som inte hade solglasögon att ta på sig för vandringen till OM tillverkade provisoriska sådana av Weetabix paket. Vi tillverkade sådana åt guiden också. Hans ögon var i ännu sämre skick än mina. Ser ni bilder av mig där jag liknar en skurk från Batman så har ni förklaringen här :)

Jag, Ron och Magnus valde att gå i vår egen takt mot Old Moses. När vi kom ner i Mackinder valley delade stigen sig i två. Vi valde att gå efter den som gick högre upp på sluttningen. Det visade sig att stigen inte alls kom tillbaka till den andra utan bara minskade tills den till slut knappt kunde urskiljas. Vi fick lov att gå i det långa gräset i en kvart för att komma tillbaka till stigen. Gräset gjorde oss genomblöta efter bara några steg.

Vi tog inga längre pauser under vandringen. Ron valde att gå vidare medan jag och Magnus stannade för att fylla på våra vattenflaskor. Vi kom slutligen fram till OM 15minuter efter honom. Han gick sträckan från SC till OM på 3timmar och vi tog 3h15min på oss.

När vi kom fram togs vi glatt emot av Heidi och Bina. De påstod sig ha haft det långtråkigt vid OM. De var båda relativt friska och hade varit på en promenad nere i skogen. (Ordet frisk är kanske att ta i lite när man pratar om dessa två, men det är ju därför vi tycker om dem :) )

De andra kom fram till OM ungefär 2,5 timmar efter oss. Vi packade bilarna och körde iväg till Naro Moru River Lodge. Vi gav skjuts åt ett par guider till Nanyuki. Lodgen var mycket trevligt. Vi åt middag och hade aftonandakt.

På vägen från matsalen till vår stuga sysselsatte jag mig själv med att skaka trädgrenarna för att skapa lite regn åt såna som vågat sig alltför nära mig. Det sista trädet jag hoppade upp till visade sig vara taggigt. Synden straffar sig själv heter det, men jag tycker det var värt varenda sticksår.

På kvällen gick en del av oss ännu till huvudbyggnaden för att spela biljard. När vi kom fram visade det sig att biljardbordet var upptaget så vi satte oss ner och tog en tekopp i stället.