19.01.09. Hemfärd

På morgonen packade vi ihop våra saker och förde in allt på Alfs rum. Vi for med taxi till YaYa center för att shoppa lite till. Efter YaYa for vi igen till Sarit. Från Sarit for vi till Peppers restaurant på avskedslunch. Det visade sig att restaurangen var stängt men ägarna lovade öppna den för oss när de såg hur stor grupp vi var. Maten var mycket gott och sällskapet ännu bättre. Efter middagen for vi tillbaka till Flora Hostel för att packa klart för flygresan hem.

Vi började köra mot flygfältet kl. 20. Medan vi stod stilla i en korsning kom en man fram till bilen, tog tag i sidospegeln, ryckte loss den och sprang sin väg. Han ansåg sig säkert behöva den mer än oss.

Färden till flygfältet tog längre än vi räknat med. Vi kom fram så sent att vi inte hann ta farväl av Heidi, utan hoppade bara ut ur bilen och skyndade till vårt flyg.

Jag sov nästan hela vägen från Nairobi till Bryssel. Resten av hemresan var lika händelselös.

Jag var på väg hem med blandade känslor. Jag skulle hellre ha stannat kvar i Kenya, åtminstone för en tid. Hur kan det vara att man på tre veckor börjar gilla ett land så mycket att man skulle kunna tänka sig att lämna dit för en längre tid?

Jag ska tillbaka men när, varför och hur länge får framtiden visa...

18.01.09. Tillbaka till Nairobi

Vaknade 7.40 packade och åt morgonmål. Efter morgonmålet packade vi bilarna och körde till Nairobi. Vi släppte av Sofia vid Mennonite där Linas bil hade stannat. Vi startade deras bil och tog farväl.

Från Mennonite åkte vi till Sarit centre för att äta och shoppa. Jag fick tag i en Obama tröja efter mycket sökande. Jag fick betala en hel del för tröjan men jag ville absolut ha en efter jag sett hur stor sak det är för kenyanerna att han blev till USA;s president.

Vi körde till Flora Hostel för kvällen. Packning och middag. Kvällspalaver och aftonandakt

17.01.09. Ner igen

Jag vaknade mitt i natten av att ögonen sved. Den ena var så sjuk att jag inte alls kunde öppna den. Den andra kunde jag öppna i mörkret men genast jag tände lampan brände det till i den också. Jag visste inte att snöblindhet kunde göra så ont. Jag har bara en gång tidigare fått sjuka ögon och då berodde det på att jag tittat på svetslågan för länge utan skyddsglasögon.

Efter en mer eller mindre god natts sömn steg jag upp och fick höra att jag inte var ensam om att ha sjuka ögon. De som inte hade solglasögon att ta på sig för vandringen till OM tillverkade provisoriska sådana av Weetabix paket. Vi tillverkade sådana åt guiden också. Hans ögon var i ännu sämre skick än mina. Ser ni bilder av mig där jag liknar en skurk från Batman så har ni förklaringen här :)

Jag, Ron och Magnus valde att gå i vår egen takt mot Old Moses. När vi kom ner i Mackinder valley delade stigen sig i två. Vi valde att gå efter den som gick högre upp på sluttningen. Det visade sig att stigen inte alls kom tillbaka till den andra utan bara minskade tills den till slut knappt kunde urskiljas. Vi fick lov att gå i det långa gräset i en kvart för att komma tillbaka till stigen. Gräset gjorde oss genomblöta efter bara några steg.

Vi tog inga längre pauser under vandringen. Ron valde att gå vidare medan jag och Magnus stannade för att fylla på våra vattenflaskor. Vi kom slutligen fram till OM 15minuter efter honom. Han gick sträckan från SC till OM på 3timmar och vi tog 3h15min på oss.

När vi kom fram togs vi glatt emot av Heidi och Bina. De påstod sig ha haft det långtråkigt vid OM. De var båda relativt friska och hade varit på en promenad nere i skogen. (Ordet frisk är kanske att ta i lite när man pratar om dessa två, men det är ju därför vi tycker om dem :) )

De andra kom fram till OM ungefär 2,5 timmar efter oss. Vi packade bilarna och körde iväg till Naro Moru River Lodge. Vi gav skjuts åt ett par guider till Nanyuki. Lodgen var mycket trevligt. Vi åt middag och hade aftonandakt.

På vägen från matsalen till vår stuga sysselsatte jag mig själv med att skaka trädgrenarna för att skapa lite regn åt såna som vågat sig alltför nära mig. Det sista trädet jag hoppade upp till visade sig vara taggigt. Synden straffar sig själv heter det, men jag tycker det var värt varenda sticksår.

På kvällen gick en del av oss ännu till huvudbyggnaden för att spela biljard. När vi kom fram visade det sig att biljardbordet var upptaget så vi satte oss ner och tog en tekopp i stället.

16.01.09. Pt Lenana

På natten vaknade jag av att människor höll på och förberedde sig för toppbestigningen. Ungefär en timme efter det vaknade jag igen av att de första kom tillbaka från berget. De hade varit tvungna att vända om på grund av dåligt väder. Jag tänkte inte desto mer på det utan somnade igen på nytt.

När klockan var lite över fem steg jag själv upp för att börja förbereda morgonmålet. När jag öppnade ytterdörren så möttes jag av ett vintrigt landskap. Det slaskade och var kallt. Vi frågade guiderna om det var okej att ställa våra kök inomhus när vädret var så dåligt. Det gick bra.

Klockan 8 kom de första som nått toppen ner. Det var en grupp norrmän som klättrat upp från andra sidan och nu skulle ner till Old Moses. Medan vi väntade på att vädret skulle bli bättre fördrev vi tiden inomhus. En del spelade kort med australienarna och andra satt och diskuterade med vår tyska vän. När vi väntat några timmar utan att vädret blivit bättre fattade vi beslutet att påbörja klättringen klockan 11 oberoende av vädret.

Vi åt en ordentlig lunch innan vi startade mot toppen. Vi tog på oss regnkläder och packade smörgåsar och vatten i ryggsäckarna. Själv hade jag kameran och ett par objektiv som extravikt. Ganska fort efter att vi påbörjat klättringen beslöt B-E att vända om. Han hade redan i ett par dagar haft lite problem med den tunna luften.

Vår guide Peter ledde oss sakta men säkert upp mot toppen trots att snön gjorde stigen mycket hal. De sista hundra höjdmetrarna var redan mera klättring än vandring. På vissa ställen var det så brant att det ibland kändes nästan farligt. Det sista hindret före toppen var en liten lodrät klippa på ca 2m. Vi hjälpte gruppens senior Bertil att komma upp först. Efter honom tog vi andra oss upp till toppen en efter en. Det tog totalt fyra timmar att nå toppen från SC.

Efter att vi gratulerat oss själva över att ha nått vårt mål åt vi den medhavda lunchen. En del av oss, mig själv medräknat, hade lite huvudvärk på toppen. Det berodde säkert mest på vätskebrist, men den höga höjden var säkert också en bidragande faktor. Det hade duggregnat hela vägen upp men medan vi åt lunch började vädret plötsligt klarna. Vi fick se små skymtar av de andra topparna och ibland såg vi lite av landskapet nedanför.

Efter ca 50 minuter på toppen påbörjade vi nedstigningen. Vi fick gå väldigt försiktigt de första hundra höjdmetrarna för att inte ta den korta och alltför snabba vägen neråt. Efter att vi avklarat de svåra ställena valde jag Ron och Magnus att gå ner i lite raskare takt. Själv började jag märka av lite början till snöblindhet och dessutom hade jag huvudvärk och slut på vattnet.

Tillbaka till SC kom vi klockan 18. Det hade tagit 2h10min att komma ner. Nere vid stugan togs vi emot av B-E, tysken och australienarna. Jag drack, tog lite medicin mot huvudvärken och somnade genast. Klockan 8 väcktes jag när middagen var klart. Jag åt snabbt, städade undan matgrejorna och ställde mig för att sova.

15.01.09. Shiptons Camp

På morgonen skulle vi starta mot Shiptons camp klockan 7. Väckningen blev därför redan klockan 6. Vid det här laget hade jag redan blivit van med tidiga väckningar trots att jag är kvällsmänniska in i benmärgen.

B som inte hade mått helt bra de senaste dagarna hade under kvällens och morgonens gång beslutat att stanna vid Old Moses tillsammans med H. När vi började ställa i väg oss överräckte H “The Stick” åt mig för att den skulle få chans att nå Pt Lenana i stället för dem. När vi kom i väg började vi i rask takt gå uppåt. Vi hade guiden Peter med oss även i dag. När han fick syn på The Stick undrade han ifall jag inte har tillräckligt tung ryggsäck utan att bära på brasved. Den var den värsta förolämpningen The Stick hade fått höra under sitt korta men väldigt intressanta liv. Jag fick prata snällt med honom under de följande kilometrarna för att han skulle ge upp tanken på att bita akillessenan av P.

Under första halvan av vägen gick jag och Ron lite snabbare än de andra och hann ta flera fotopauser. Efter att vi fyllt på dricksvatten vid en större bäck började en längre stigning upp till View Point. Därifrån kunde vi se Mackinder valley nedanför oss och topparna i andra ändan av dalen. Efter att alla kommit fram till View Point gick vi ned i dalen för att följa den mot topparna.

Efter en tid tog vi lunchpaus vid kanten av stigen. Vi satt i det torra gräset medan solen gassade. Det var lite för varmt för att jag skulle ha njutit av pausen. Efter matpausen började gruppen dela på sig. Alla fick gå i sin egen takt. Guiden Peter gick sist och såg till att alla kom fram. Vi som gick snabbast tog en lite längre paus vid en bäck för att få synkontakt med dem som gick långsammare.

När vi såg de andra komma över en kulle lite längre bak tog vi våra väskor och började klättra mot Shiptons caves. En del valde att gå ner från stigen till grottorna men jag valde att pausa i stälet. Efter grottorna var det bara en kort bit med väldigt lite stigning kvar till Shiptons Camp. När vi kom fram till SC började vi genast tillreda middag. Det blev potatismos med tonfisk. Aldrig har så enkel mat smakat så gott. Just när vi ätit klart kom den andra gruppen runt hörnet.

När alla ätit klart hade vi aftonandakt medan det ännu var ljust. Efter andakten gick vi för att försöka hitta helikopterdelar från sluttningen ovanför SC. Helikoptern hade störtat på 70-talet i samband med ett misslyckat räddningsförsök av en klättrare. Räddare som flögs in från Österrike lyckades några dagar senare få ner den skadade med livet i behåll.

På kvällen satt vi och pratade med tysken som vi träffat tidigare. Vi bekantade oss även med två australienare. Australienarna var de enda förutom oss själva som bar upp sina egna packningar. Själv tycker jag att det inte skulle kännas rätt att ha nån annan att bära upp allt på berget.

Vi gick och lade oss redan klockan 8. Vi tänkte försöka ta oss upp till toppen redan följande dag. Till en början var det tänkt att vi skulla acklimatisera oss en hel dag vid SC för att sedan påbörja stigningen mot toppen kl 4 på natten. Nu skulle vi få en hel dag på oss för att nå toppen och sen skulle vi i lugn och ro kunna gå ner till Old Moses efter en hel natts sömn.

14.01.09. Dagtur

På morgonen var det Heidi H., Carolina och jag som hade matlagningstur. Heidi N:s förkylning såg inte ut att ge efter så hon fattade beslutet att inte komma med till Shiptons Camp. Hennes beslut drog ner lite på stämningen i gruppen. Det var bara att inse att det inte var meningen att hon skulle upp på toppen denhär gången.

Efter morgonmålet var det dags att gå på dagstur igen. Eftersom jag redan hade fått klart för mig att jag klarar av höjden så hade jag inga större behov av att söka mina gränser. Jag lovade därför att jag kan svänga om tidigare ifall nån inte orkar eller vill gå hela vägen. Hedi x2 och Magnus valde att helt skippa dagens vandring.

Vi hade med oss guiden Peter på dagens vandring. Alf ville lära sig vägen till en ny plats av honom. Det visade sig att vår guide missförstått vart vi ville och ledde oss bara längs en annan väg till the Barrow. Jag vände om tillsammans med Bina vid ungefär 3850 meter.

När vi kom ner satte vi oss i bilen tillsammans med Hx2 och M. Bilen var det varmaste stället i lägret och hade de bekvämaste bänkarna. Ungefär en timme senare kom resten av gruppen ner. Ved som hade blivit över från Masai Mara användes för att värma upp duschvatten. Duscharna bestod av små tunnor utrustade med munstycken och kran.

Efter duschen fortsatte kvällen med ompackning, diskussioner och aftonandakt. Vi fick en tysk gäst med på vår aftonandakt. Hon berättade att hon hörde till en friförsamling i Tyskland och bodde ca 80km från Frankfurt. Hon var fångvakt till yrke. Hennes resa i Kenya och Tanzania skulle räcka i fem veckor. Hon var också på väg till Pt Lenana längs samma väg som vi så vi skulle träffa henne igen följande kväll.14

13.01.09. Old Moses

Vi vaknade lite före 8 efter en sval natt. Vi åt morgonmål och bredde smörgåsar för lunch. Jag packade rinkan och lade smörgåsarna och en vattenflaska i kameraryggsäcken för dagsvandringen upp till The Barrow som vi senare skulle på. När alla var klara packade vi in oss i bilarna och styrde mot Old Moses camp där vägen slutade. På vägen upp körde vi igenom regnskog och stannade en gång för att ta en titt på bambuskogen.

När vi kom upp till Old Moses (3300m) slängde vi snabbt in våra saker i rummen och styrde uppåt mot The Barrow. Förutom vandringskläderna tog jag med mig kameraryggsäcken. I den hade jag 3kg kamera, vatten och lite lunch. Heidi som var “lite" förkyld lämnade vid stugan för att krya på sig.

Vi gick uppåt och tog paus med 100 höjdmeters mellanrum till en början. Ganska snabbt minskade vi på takten och började pausa med 50 meters mellanrum i stället. Efter en tids vandring slog vi oss ner i gräset och åt lunch i skydd av trädljungen. Vi fyllde på vattenflaskorna från en bäck innan vi fortsatte uppåt. När vi kom upp till 4000m valde en del att stanna där, medan resten fortsatte uppåt. Några till kom upp till ca 4100 och valde sen att vända tillbaka till 4000 för att tillsammans med de andra vänta på oss som gick ända upp.

Vi var slutligen 6 personer som kom ända fram till The Barrow. Enligt Alfs GPS var vi på 4203 meters höjd. Jag blev förvånad av hur lite höjden påverkade mig. Vi var bara ca 800 meter lägre ner än Pt Lenana så jag behövde inte längre bekymra mig över ifall jag skulle klara av toppbestigningen eller inte. Vi tog några foton och gick sen ner i rask takt till Old Moses. När vi kom ner till 4000m där resten väntade på oss hade de träffat en ny vän. Medan vi var borta hade självaste Old Moses valt att göra dem sällskap. Vi tof foton och begärde autografer. :)

När vi kom ner till Old Moses märkte vi att det hade uppståt en liten tältby där. Lyckligtvis fanns det gott om utrymme för alla så vi behövde inte trängas. Jag klättrade upp på biltaket för att skriva logg medan några andra tillredde middagen. När det började kännas kallt flyttade vi inomhus och började erövra plats åt oss runt matbordet. När maten var färdig åt vi den med omväxlande aptit. Flera av gruppmedlemmarna hade huvudvärk och några var även lite illamående.

Resten av kvällen satt vi runt bordet och försökte hålla värmen medan vi fördrev tiden på olika sätt. Raymonden vi köpt kom väl till pass både som sittunderlag och filtar. Innan vi gick för att lägga oss hade vi aftonandakt på ett av rummen.

12.01.09. Återförening och avsked

Vi steg upp före klockan 6 för att hinna till bilarna för avfärd klockan 7. När vi kom ut ur nkajin var det fortfarande mörkt ute. När vi gick tillbaka längs med åsen hade vi månen högt uppe framför oss och solen började stiga upp bakom oss. Vi gick största delen av vägen under tystnad och njöt av den vackra soluppgången.

Samma lugn och skönhet i naturen har jag bara en gång tidigare stött på. Det var när jag tillsammans med några vänner seglade hemåt sent en höstkväll. Det hade hunnit bli spegellugnt och mörkt. Månen var tillräckligt ljus för att lysa upp farleden. Vi gled ljudlöst framåt med mindre än en knops hastighet och plötsligt var hela himlavalvet täckt med norrsken. Jag berättar det här för att ni som ännu inte varit med om soluppgång kombinerat med fullmåne i Afrika bättre skulle kunna relatera till hur otroligt vackert det var.

När vi kom fram till bilarna slängde jag in mina grejor i bilen och tog ett snabbt morgondopp i floden innan vi startade. Vår nästa hållplats var Trout Tree restaurant i Nanyuki, vid foten av Mt Kenya. Där återförenades vi med Heidi x2 och Sofia från Bethesda. Ena Heidin hade låtit fläta sitt hår vilket såg väldigt snyggt ut.

Vi åt gott och tog farväl av Matthews som skulle köra vidare med Mombasafararna till Nairobi. Vi packade om våra väskor och sände allt sådant vi inte skulle behöva på berget till Nairobi. När bilarna packats på nytt, styrde den röda bilen mot Nairobi och vi tog Ferrarin och den andra Landcruisern mot berget. Vi stannade för att handla lite innan vi svängde av den stora vägen upp mot Sirimon gate.

Vi stannade vid gaten för att övernatta i Sirimon bandas. Vi fick möjlighet till varm dusch på kvällen vilket uppskattades stort efter tiden i Ngilai och långa dammiga vägar. Från gaten kunde man se topparna Batian och Nelion. Några av oss, inklusive mig, valde att sova i tält i stället för sängarna. Efter att det blivit mörkt på kvällen började djur söka sig till vattenhålet nära gaten. När jag lyste med pannlampan mot skogskanten kunde jag se flera ögonpar som stirrade mot mig. Spooky!

I morgon skulle vandringen börja på riktigt. Jag såg fram emot att se hur jag skulle klara av den tunna luften. Det skulle bli första gången jag söker mina gränser på hög höjd. Från och med nu skulle varje steg uppåt vara det högsta jag nånsin har tagit.

11.01.09. Getkött på samburuvis

Jag inledde dagen med klädtvätt nere vid floden. På förmiddagen gick vi på gudstjänst i den lokala kyrkan. Kyrkan var ganska liten men alla fick ändå plats i den. Under resan hade vi som sed att mot slutet av gudstjänsten stiga upp och presentera oss inför församlingen. Det blev inget undantag den här gången heller. Under presentationsrundan passade vi även på att förmedla hälsningar hemifrån.

Efter gudstjänsten blev det en hälsningsrunda utanför kyrkan som vanligt. Det är en tradition som jag tycker vi även borde införä här hemma. Barnen i Ngilai var likadana som överallt i Kenya. De trivdes framför kameran och alla ville se foton på sig själva efteråt. Jag lovade att försöka sända bilder till några av de vuxna som ställde upp för foton.

Efter kyrkan gick jag ner till floden för att tvätta mera kläder. När jag kom ner till ån såg jag fyra moraner, dvs samburukrigare som tvättade sig själva och sina kläder. När jag gick ner till vattnet ett tiotal meter från dem, började en av dem viska åt den andra. De brast båda ut i skratt och en av dem vadade ut till det djupaste stället i bäcken och räckte ut handen för att hälsa på mig. De tänkte väl att de skulle få ett gott skratt när jag försöker komma på ett sätt att hälsa på dem utan att blöta ner mig. Eftersom jag skulle tvätta de kläder jag hade på mig så vadade jag fram till honom och skakade hand som om det inte var något speciellt att blöta ner mig. Roligt verkade de ha ändå. Det visade sig att två av dem pratade lite engelska. Det var inte mycket men tillräckligt för att vi kunde kommunicera med varandra medan vi tävttade kläder. Jag försökte förklara att jag växt upp vid havet och därför trivdes i vattnet, men det verkade som om konceptet med hav var lite främmande för dem. De bara skrattade när jag pratade om vatten så långt ögat kan nå. Krigarna bad om att få låna lite tvättpulver vilket jag gärna gick med på. Om jag hade haft kameran med mig skulle jag ha fått den perfekta reklambilden för Omo. Samburukrigare som tvättar kläder vid en naturskön plats i Afrika. Två av dem tvättade även sig själva med tvättpulvern, men jag tror att de bilderna skulle ha blivit censurerade på jobbet. :D

Vi åt lunch som bestod av ris och ägg medan vi väntade på att klockan skulle bli fyra. Lokalbefolkningen skulle ställa till med en marknad där vi kunde köpa souvenirer av dem. Till skillnad från de souvenirer som vi köpt tidigare så var det här äkta grejor. Sakerna de sålde var till en stor begagnade och på riktigt användbara, i motsats till alla massproducerade prylar som säljs i varje gathörn. Själv köpte jag ett moranhalsband. Det fanns även stora knivar eller lalem som de kallas och spjut till salu.

Efter att alla handlat färdigt gick vi tillbaka till huset. Vi blev ganska snabbt kallade tillbaka till marknadsplatsen för att se på när moranerna dansade. När vi kom tillbaka till marknadsplatsen var det dags för Ron att bli utnämnd till Samburu of the Year i Ngilai. Han leddes bort av moranerna för att smyckas som en av dem. Han fick även låna en peruk som liknade moranernas långa röda hår. När de kom tillbaka så började dansen. Ron fick vara med. Efter en stund gick även Magnus med i dansen.

Efter dansen slaktade moranerna geten som vi skulle äta på kvällen. De ströp den till först och skar sedan upp skinnet på halsen. Skinnet tänjdes sen ut så att det bildade en skål som fylldes med blod när de skar upp halsen på geten. Ron fick dricka först av blodet eftersom han var hedersgäst. Han drack en hel del och gav sen plats åt pastor Lemosi. Tillsammans drack de allt blod som fanns i geten. När det var slut på bloddrickandet så flådde och styckade krigarna, söndagsskoleläraren och evangelisten geten.

Vi gick till huset för att ta en liten paus innan vi skulle äta getkött runt lägerelden. När det blivit mörkt slog vi oss ner runt brasan och blev tilldelade bitar av geten. Köttet var fortfarande ganska rått. Den hade bara värmts lite på elden. En saltpåse skickades runt så att de som ville fick salta sin köttbit. Köttet var förvånansvärt gott men segt.

Efter att vi ätit färdigt var det dags att följa med våra värdar för att sova över hos dem. Jag och Magnus gick hem till Ben Lemojong. Det tog ca 15 minuter att gå till manyattan där Ben bodde. Vi gick på en åsrygg därifrån vi kunde se de omkringliggande bergen som silhuetter mot stjärnhimlen. När vi kom fram till manyattan gjorde ben en liten öppning i staketet som bestod av akaciagrenar och andra taggiga växter. Innanför staketet fanns tre nkajin som bildade en halvcirkel. Innanför hyddorna fanns ännu ett inhägnat område med getter. Det krävs mycket för att rovdjuren ska lyckas ta sig till dem. Första staketet är ca 1,5 meter högt och åtminstone lika brett och fullt av taggar. Den andra som omgav getterna va minst två meter högt och såg ut att kunna stoppa vad som helst. Inanför getinhägnaden fanns ännu en liten hydda där killingarna kunde söka skydd.

I manyattan bodde förutom Ben och hans familj även hans bror. Ett tjugotal kor gick lösa på gårdsplanen medan resten var någon annnanstans. Ingången till Bens nkaji var smalt och lågt. Först kom vi in i en liten tambur på ca 1x1 meter som ledde in oss i det kombinerade köket och vardagsrummet. Mitt på golvet fanns en liten brasa där Bens fru kokade te åt oss. Köket var knappt 2x2,5 meter stort. Hela hyddan var uppskattningsvis lite över fem meter långt och 2,5 meter brett.

Vi drack te och satt uppe och diskuterade en tid innan vi gick och lade oss. En nkaji har inget skorsten utan röken söker sig sakta ut genom springorna i taket och väggarna. Konstigt nog så kändes röken inte alls störande. Sovrummet som var täckt med koskinn låg längst in i hyddan Den var ungefär 2,5x2,5 meter. I fotänden fanns stora kistor där kläder och bruksföremål förvarades.

Vi svepte in oss i våra raymonds och sträckte ut oss på kohudarna. Under natten vaknade jag några gånger när lite torkad lera trasade ner på mitt ansikte. Ett par gånger väcktes jag även av korna som förde oväsen utanför nkajin. Mitt på natten tände Bens fru elden i brasan igen för att hålla insekterna borta.

10.01.09. Ngilai

Vi började dagen med morgonmål på gästhemmet. Efter morgonmålet for vi till centrum av staden för att shoppa souvenirer. Raymonds eller shukas som de också kallas var det de flesta av oss var ute efter. För er som inte vet vad en raymond är så handlar det om en typ av filt som är 1,5 x 2m och används av Samburu och Masaimännen som kombinerad klädesplagg och täcke. De är oftast färggranna med rött som huvudfärg.

Vi hittade snabbt en liten affär där hyllorna var fulla av raymonds i olika färger. Jag köpte två för 1300 shillings. En del av oss köpte tom fem stycken. Butiksägaren hade säkert en av sina bästa försäljningsdagar någonsin. Förutom raymondarna köpte jag även ett par armband åt syrran och ett par åt mig själv.

Efter att jag handlat färdigt gick jag och Magnus runt på staden en tid. Vid ett gatuhörn fick vi sällskap av en lokal man. Till skillnad från de flesta andra verkade han bara vilja prata med oss. Oftast försökte människor på ett eller annat sätt förtjäna pengar på oss. Mannen gick med oss i kanske en halv timme och vi diskuterade allt mellan himmel och jord medan vi gick.

Under tiden vi shoppade hade Alf och Matthews varit till en verkstad för att lappa däcken. När alla hade handlat färdigt körde vi iväg mot Ngilai. Terrängen förändrades igen till något som vi inte tidigare sett. Det var mycket torrt och stora termitstackar fanns lite överallt mellan akaciorna. Ibland stack branta klippor upp ur den annars ganska svagt kuperade terrängen. Naturen påminde lite om den som kan ses i lejonkungen. Vi tog en kort matpaus och höll morgonandakt längs vägen.

Efter andakten skumpade vi vidare. Efter ett antal timmar kom vi fram till en korsning där pastor Lemosi från Ngilai mötte oss. Han körde före oss med en liten motorcykel. Lite avundsjuk blev jag när jag tänkte på min och lillebrors Africa Twin hemma i garaget. På vägen hoppade kedjan på motorcykeln flera gånger. När vi närmade oss vårt mål plockade pastorn upp grannbyns evangelist som behövde skjuts till Ngilai. I en lite större uppförsbacke sade motorcykelns kedja upp kontraktet för gott. Vi fick plats åt evangelisten i vår bil medan Lemosi ledde cykeln i förvar nånstans.

Vi körde vidare mot Ngilai och stannade på en backe där mobiltelefonerna ännu fungerade. Den röda bilen tog evangelisten med sig och fortsatte vidare medan vi i den vita bilen tog paus. Matthews tog den vita bilen tillbaka för att hämta Lemosi efter att han fått cykeln i förvar någonstans. När M och L kom tillbaka trängde resten av oss in i bilen och körde den sista biten till Ngilai. När vi körde in på gårdsplanen där vi skulle bo, blev vi välkomnade av kyrkokören och några församlingsbor.

Bakom huset rann en liten bäck dit djuren gick för att dricka. Själv skulle vi också dricka av samma vatten men vi kokade den först. Vattnet i bäcken var det enda som fanns på hela orten. På kvällen tog vi oss en dopp i det varma vattnet. Vattnet luktade svagt av koavföring men lite renare blev vi i alla fall.

Vi skulle övernatta i en nkaji som byggts som gästhus vid stationen. Nkajin är en typisk samburuhydda med väggar och tak av kvistar, lera och eventuellt kodynga. “Turistnkajin” hade sängar och myggnät och påminde bara till det yttre om en riktig samburuhydda. Vi fick på kvällen höra om att de som vill skulle få chans att sova över hos församlignsborna följande natt. Det skulle i alla fall jag göra. Det är inte precis varje dag man får chansen att göra det.

När vi skulle gå och lägga oss i “turistnkajin” flög en fladdermus in genom dörren som var lite på glänt. Det tog en tid innan den fann vägen ut igen. Jag kunde bara beundra hur den flög fam och till baka i den lilla hyddan utan att krocka i något. För att göra fladdermusens navigering ännu svårare hängde det myggnät överallt. Inte kan en sån varelse bli till av en slump...

PS
Om någon har sett filmen "Den vita Massajen" så har den filmats i Ngilai. I filmen kan ni se glimtar av hur naturen där ser ut. På vägen såg vi en skorsten som lämnat kvar som ett minne av filminspelningen.

09.01.09. A Hard Days Night

Vi skulle starta mot Bethesda Children Ministry före 9 på morgonen. När vi kom till bilarna märkte vi att den vita bilen ännu inte var på plats. M som hade övernattat hos släktingar hade fått punktering på vägen till hotellet så vi blev tvungna att vänta en tid. Vi kom i väg ungefär en halv timme försenade.

Vägen mot Bethesda var den dammigaste jag någonsin sett. Bilar och långtradare rörde upp så mycket damm att sikten ibland var mindre än fem meter. Väl framme vid barnhemmet togs vi varmt emot och fick en guidad rundtur på området. Läs mera om Bethesda här. Efter rundturen hade barnen akrobatikföreställning för oss.

Efter att programmet tagit slut fick vi möjlighet att handla smycken och tröjor som barnen själva tillverkat och tryckt. Efter att vi handlat färdigt överräckte vi de presenter som vi haft med oss åt barnen.

Från barnhemmet bar det av mot Nakuru igen för att införskaffa två nya däck till den vita bilen. Efter ca en timmes arbete hade vi två nya däck under bilen och ett reservhjul på taket. Den röda bilen hade två reservhjul. Under tiden vi väntat på att få nya däck hade den andra bilen varit till en affär för att handla mat.

Om man tror på skyltarna längs vägen så korsade vi ekvatorn ett tiotal gånger på vägen norrut. Själv tror jag mera på att vi bara gjorde det en enda gång och att nån med ett sinne för affärer har förtjänat stora summor genom att sälja skyltar. Vi stannade vid Thomson falls i Nyahururu för att äta lunch.

Efter att vi ätit och fotograferat vattenfallet packade vi oss in i bilarna igen. När vi skulle köra i väg märkte någon att ett av de nya däcken hade för lite luft i sig. Vi körde in till Nyahururu för att pumpa i däcket. När M tog en närmare titt på däcket märkte han att den läckte ut luft sakta men säkert. Vi böt däcket snabbt och körde till utkanten av staden där den andra bilen väntade på oss.

A som körde den röda bilen och M som körde den vita, var lite tveksamma över huruvida det är för riskabelt att ge sig ut på den långa bilfärden med bara den röda bilens två reservdäck. Ifall vi skulle ha lappat det trasiga däcket skulle vi inte längre ha hunnit fram under dagens ljusa timmar och vi skulle ha varit tvungna att vänta till följande dag. M fick övertalat A att ta chansen och köra vidare.

Vårt slutliga mål för dagen var Sunbird Guesthouse i Maralal. Dit var det ännu många timmars färd. Efter att vi kört en bit längs allt sämre vägar fick den röda bilen punktering. Nu hade vi bara ett reservdäck kvar på två bilar. Jag frågade vår chaufför M ifall han trodde vi skulle klara oss fram med bara ett reservhjul. Han sade att det inte skulle vara något problem eftersom vi inte skulle få fler punkteringar. Han verkade väldigt säker på sin sak.

Jämställdhetsdiskussioner, utdrivning av onda andar (inside joke) och trevliga diskussioner fyllde slutresan. Det blev mörkt innan vi kom fram till Maralal. Klockan 8 på kvällen körde vi äntligen in på gården till Sunbird Guesthouse.

Väl framme frågade jag M hur han kunde vara så säker på att vi inte skulle få fler punkteringar. Han svarade att Gud inte ger oss större bekymmer än vi klarar av, och att det skulle ha varit för riskabelt att fortsätta resan ifall vi inte hade ett helt reservdäck.

Dagens lärdom: Lita på Gud!

Tillbaka från London

Så var årets andra resa avklarat. Det blev en liten paus i kenyainläggen men fortsättning är på kommande. Kanske i morgon...

08.01.09. Till Nakuru

Jag vaknade utvilad en knapp timme före alla andra. Tog på mig kläaderna och steg ut på terassen. Från savannen hördes kobjällror och snart kunde jag se en stor flock med hundratals kor. Jag tog fram Biblen och började förbereda kvällens aftonandakt, samtidigt som solen började skymta över granntältet. Klockan 8 var alla andra också uppe och vi gick till matsalen för morgonmål. Efter att vi ätit får jag höra att jag egentligen ska hålla morgonandakt och inte kvällsandakt. Vilken tur att jag vaknade tidigt.

Efter andakten bär vi väskorna till bilarna. Vår Ferrari hade fått punktering under natten och H böt däcket medan vi andra åt morgonmål. Jag börjar allt mer digga missionärer :D. Medan vi packar i bilarna blir det klart att Hx2 ska följa med oss ända till Narok. Tidigare hade det varit planerat att de skulle åka tillbaka till Atemo direkt från campingen. På vägen till Narok ser vi många “Masaibyar”. Dessa små grupper av hyddor kallas för manyattor. Landskapet är väldigt vackert.

Vi stannar i en lite större by för att lappa det trasiga däcket. Medan vi väntar på att arbetet ska bli klart omringas vi av Masaier som försöker sälja souvenirer åt oss. En äldre kvinna försöker få mig att ta ett foto av henne, men jag ser genast att hon har dollartecken för ögonen, så jag låter kameran ligga kvar i ryggsäcken. Jag varken köper eller fotograferar något i den här byn.

När vi kört en bit längs vägen blir det den vita bilens tur att få punktering. Några giraffer glor på oss från några hundra meters håll medan A och M byter däcket snabbt och rutinerat. Det dammar något förfärligt varje gång en bil passerar.

Efter däckbytet kommer vi till Narok utan fler problem. Vi stannar för att äta och shoppa souvenirer. Jag köper inget fastän försäljaren kan några ord finska och kände till att Helsingfors är vår huvudstad. Det märks att vi nu rör oss på orter där turismen är en viktig inkomstkälla. Efter maten blir det dags att byta bil. Hx2 tar Ferrarin till Atemo medan vi andra fortsätter vår färd via Maralal till Ngilai. Innan vi skiljs åt tar vi gruppbild av team Ferrari. Vi kommer att återförenas med Hx2 vid MtKenya.

Vi fortsätter mot Nakuru. Vägen blir dålig för en tid och landskapet förändras totalt. Vi ser stora odlingar med skördetröskor som är klart större än de som används på våra breddgrader.

I Nakuru ska vi övernatta på Graceland Hotel. Hotellets gårdsplan är fint och den är utrustad med en swimmingpol. Rummen är enkla och i ett ganska medelmåttigt skick. Eftersom vårt rum är på översta våningen är vattentrycket i duschen obefintligt. Efter en snabb tur in till staden för att lyfta pengar och handla slår vi ner oss bredvid polen. Vi tar några nattfoton igen och diskuterar allt möjligt.

Efter middagen blir det service av kamerautrustningen. Alla som har systemkameror samlas på vårt rum för att försöka avlägsna ens en liten del av all den dam som trängt sig in i kamerorna. Själv är jag glad över att min kamera är skyddad mot damm och fukt. Rummet är hett och myggnäten söndriga. Vi öppnar ändå fönstret för att få in lite frisk luft. Hellre sover man med många små kompisar än att inte sova alls :D

07.01.09. Safari dag 2

Jag vaknade på natten till lejonens rytande. Min gissning är att de var några hundra meter bort från lägret. Det kändes mäktigt att höra de stora kattdjuren genom tältduken. Det att det handlade om lejon bekräftades av flera andra på morgonen. Bortsett från ljudet av en flock sovande Homo sapiens sapiens så hörde jag inga andra djur än lejonen på natten.

Jag vaknade lite före den officiella väckningen. Natten var den bästa hittils i Kenya. Jag trivs med att sova i tält! Vi åt en snabb morgonmål som bestod av bröd och milkshake och hoppade i bilarna för att spana in mera djur. Vi kom i väg samtidigt som det började ljusna. Från lägerplatsen kunde vi se elefantsilhuetter mot skyn. Tyvärr var det ännu så mörkt att teleobjektivet inte klarade av att föreviga den vackra synen.

Vi körde ett par timmar utan att se något speciellt. Förståss såg vi en hel del om man jämför med en skogstur i Finland, men för att vara på safari så var det ganska djurfattigt. När vi kom tillbaka till lägerplatsen åt vi brunch. På menyn stod pasta med bacon och ketchup.

Dagen kändes som den hetaste hittills. Till en stor del berodde det säkert på att det inte fanns någon som helst skugga vid lägerplatsen. Det enda som vi kunde söka skydd under var en presenning som spännts mellan bilarna. När vi började ställa oss i ordning för att åka vidare började en flock zebror söka sig mot vår lägerplats.

Under vägen till Tipilikwani camp där vi skulle sova nästa natt såg vi många djur, men inga nya som vi inte tidigare sett. Eftersom solen var högt på himmelen och värmen förvrängde allt som jag försökte fotografera med teleobjektivet så blev det inte många foton under bilfärden.

Om djurutbudet för dagen var en liten besvikelse så var inte resesällskapet det. Vi hade hur kul som helst i bilen med team Ferrari. Jag tror det var likadant i de andra bilarna.

Tältcampingen vi skulle sova på var jättefint. Campingen var så ny att träden som planterats på området ännu var små. Det kommer säkert att vara en mycket vacker camping om ett par år. Utsikten från vårt “tält” var ännu inte den bästa. Det var ett litet buskage i vägen som hindrade sikten in till parken.

När vi tvättat oss förflyttade vi oss till restaurangen där vi hade det trevligt resten av kvällen. Middagen serverades från klockan 8. När vi hade ätit klart kom en grupp Masaier in för att dansa och sjunga. Det var intressant att se på fastän det var arrangerat för turister. Masaierna var äkta men restaurangen och omständigheterna gjorde att dansen inte kändes riktigt så äkta som den kunde ha varit. Jag tycker inte om saker som arrangeras bara för att underhålla turister.

Aftonandakt på vår terass efter vilken alla gick och lade sig. Min dygnsrytm har rubbats totalt under resan. Att gå och lägga sig före klockan 10 och stiga upp före klockan 6 är ju bara inte normalt. Jag är ju van med att sova från midnatt till lite efter klockan 7.

Maassa maan tavalla!

06.01.09. Masai Mara

Tack vare nattfotograferandet fick jag sova i hela 4,5 timmar. Sömnbirsten glömdes dock fort bort när vi körde ut genom porten och styrde söderut mot Masai Mara. Det kändes lite vemodigt att lämna Atemo bakom oss när vi visste att vi inte mera skulle komma tillbaka dit under den här resan. Fastän vi bara varit där i några dagar så hade det redan börjat kännas lite som ett hem. “I'll be back!”

På vägen till M-M stannade vi ett par gånger för att sträcka på benen och för att tanka bilarna. Vi stannade för att äta lunch vid Kichwa Tembo, en lodge vid utkanten av parken. Medan vi väntade på att maten skulle bli klar tog vi oss ett dopp i polen. Från polen hade vi utsikt över M-M. Vi lyckades övertala vår chaufför M att komma med i vattnet fastän han inte kunde simma. Han var mycket villig att lära sig simma och snart hade han flera frivilliga simlärare runt sig. Folkhälsan kan slänga sig i väggen :D. Simskolan avbröts dessvärre, innan han hade förtjänat sitt simmagistermärke, av att maten var färdigt.

Vi slog oss ner runt ett långt bord i skuggan av ett träd. Medan vi åt sprang vårtsvin fria mellan borden. De var tama och fungerade som husdjur på lodgen. Vårtsvinens charm hade inte en chans mot vår hunger så vi fäste inte mycket uppmärksamhet vid dem.

Efter maten fortsatte vi vår färd mot Musiara Gate där vi skulle betala in oss i parken. Vägen från Kichwa Tembo till gaten var i mycket dåligt skick. H som körde vår bil imponerade stort med sina körkunskaper. Det är slut på skämtandet om kvinnor bakom ratten för min del. (Får se hur länge det löftet håller?) På vägen mot gaten tappade vi bort den röda Landcruisern och körde fel två gånger. Tack vare att vi körde fel kom vi mitt in i en stor flock zebror. Under tiden vi fotade zebror och sökte efter rätt väg hann de andra fixa biljetter åt oss vid gaten.

När vi kom till gaten var det bara att köra in. Vi beslöt oss för att ta vara på dagsljuset och åka på gamedrive innan vi slår läger. Gamedriven var lyckad och vi såg massor av djur. Fotona får tala för sig själv. Det intressantaste under driven var när en elefant började rusa mot bilen. Det skulle ha blivit fina bilder ifall vi inte skulle ha kört undan så fort :D. Det var nog inget fel på lejonen heller.

Efter gamedriven slog vi upp vårt läger invid gaten. Kvinnorna i gruppen tillredde en god middag efter vilken vi slog oss ner runt lägerelden. Under aftonandakten fick vi en liten regnskur. På kvällen blev vår heffaklumpsfälla/toalett invaderad av safarimyror. Efter aftonandakten kröp folk ganska fort in i sina sovsäckar. Som inbiten kvällsmänniska skulle jag gärna ha stannat uppe halva natten, trots att föregående natt hade blivit olovligt kort. I brist på sällskap så kröp även jag ganska fort in i tältet och somnade.