Bye Bye Namibia

Så var det slut på vistelsen i Namibia. Just nu sitter, eller egentligen ligger jag på bussen och närmar mig gränsen till Sydafrika. Innan bussen överskrider gränsen ska jag försöka hinna ladda upp sista blogginlägget härifrån. (Som du kanske lyckades klura ut så hann jag).

Någon slutsummering över vistelsen här blir det inte, eftersom jag måste hinna smälta allt jag varit med om först. Däremot ska jag använda några rader för att hylla bussarna här. Bussen vi tog från Rundu till Windhoek var av normal europeisk kaliber, förutom att den var mycket bekvämare. Bänkarna var breda och mjuka och med hänsyn till alla oss med långa ben så är bänkarna även vadderade på baksidan. Det betyder att i stället för att pressa sina knän mot en skarp ojämn plastskiva så får man borra in dem i en mjuk madrass. Najs!

Vad som gäller den såkallade Sleeplinern som vi nu sitter på så är den ännu bekvämare. I stället för att borra in knäna i en madrass får de ha ca 20cm luft framför sig. Bänkarna går att luta långt bakåt och samtidigt kan man fälla ner en fotpall att lyfta upp fötterna på. I praktiken betyder det att bänken förändras till en säng. Tänk om man hade det så lyxigt när Taisto trafikerade treans linje mellan Öja och högstadiet. 40 minuter extra sömn skulle skulle ha tagits emot med tacksamhet.

Och vad kostar det hela tänker ni. Totalt för båda bussarna blir det inte mera än en enkelbiljett med alla våran favorit VR till Helsingfors. Dessutom så var den första bussen bara 10 min försenad på 700km sträcka. VR däremot lyckas samla ihop lika många förseningsminuter på ca 7km.

Bussbolaget lär också börja varje ny resa med bön. Ännu har vi inte fått bekräftelse på att det verkligen är så eftersom vi inte suttit i bussen när den åkt iväg från terminalen. På biljetten står det även att kristen underhållning erbjuds under resans gång. Biljettförsäljaren valde dessutom att understryka detta med neonpenna innan hon överräckte biljetterna.

Next stop CapeTown!

Roger över och ut!

I did my Nkurenkuru

Paluumatka lähenee. Olemme pari päivää vielä Nkurenkurussa ennen kuin lähdemme lomailemaaan Etelä Afrikkaan. Aika on mennyt nopeasti. Olen yrittänyt miettiä miten tämä kokemus on muuttanut elämääni, mutta en oikein tiedä. Ehkä arki Suomessa antaa ne isot oivallukset myöhemmin. Tulen kaipaamaan minun oppilaita, olen viihtynyt hyvin koulussa. Tulen myös kaipaamaan lämpöä ja rankkasateita. Voin kuitenkin sanoa niin kuin lähetit täällä vitsailevat: "I did my Nkurenkuru".

Om de stora insikterna lyser med sin frånvaro, har jag haft desto mer tid här att se de små glädjeämnena i vardagen. När jag cyklade hem från skolan häromdagen möttes jag av ca 80 stycken 3-6 åringar som stod vid vägkanten i sina dagisuniformer och sjöng: "I want to cross the road, I want to cross the road. Look left, look right and look left again. I want to cross the road." Livets stora stunder är väl just de som lätt går en förbi.

Under min tid i Namibia har jag dock lärt mig följande saker om Kokkola: Kokkola är Europas bluescentrum, Finlands största mjölkproducent och dessutom Finlands Jerusalem. Jag har också lärt mig att lärt mig nya kreativa sätt att använda ordet håxa. T.ex. "Ja håx int gör he nu." (Jag tänker inte göra det nu). Dessutom har jag lärt mig att det alltid är bättre med för mycket än lagom. Dessa Kokkolabor. Vad kan man åt dem?

En vän blev inspirerad av kronprinsessan Victoria och skrev mig elva brev inför min utlandsvistelse. Jag har nu i snart tre månaders tid läst ett brev i veckan. Min väns livsvisdomar samlade på elva pappersark. Här kommer en dikt från ett av hennes brev. Jag tyckte den passade in här.

"Du har lärt dig av livet, säger du.
Menar du då att du kryper ihop och försvarar dig,
att du ångrar din spontanitet,
att du blivit försiktig nu av alla dina dåliga erfarenheter,
att du förlorat din värme och låtit den heliga elden slockna?
I så fall ber jag dig att hellre fortsätta genom livet som analfabet,
inför människor naiv,
som ett barn inför Gud."

Helder Camera


Sofia (faktiskt en hel fjärdedel Kokkolabo)

Nästsista blogginlägget från Namibia… kanske

Tiden går snabbt när man har det roligt. Nu har jag varit i över två månader i Namibia och har bara några enstaka dagar kvar här. Om 10 dagar bär det av med buss genom hela landet ända ner till Kapstaden. Där blir det 10 dagar semester och om allt går enligt planerna tar jag mina första steg på finländskt territorium den 2.4.

När jag blickar bakåt kan jag bara konstatera att det har varit både intressant och roligt. Det som överraskat mig mest är hur lätt alting har varit. Problemen har lyst med sin frånvaro. Jag förväntade mig att få uppleva någon form av kulturchock eller åtminstone några dagar av "Montezuma's revenge", men allt har gått bra.

Trots att tiden har flugit iväg så känns det som att det börjar vara dags att gå vidare. Nu pratar inte bara om att förflytta mig geografiskt utan även om att kanske ändra på mig själv och mina vanor lite. Jag tror att jag kan säga att jag hittat lite mera av mig själv här i Namibia. Det är inget konkret jag kan sätta fingret på, men det känns som om någonting är annorlunda, på ett positivt sätt. Nu ska ni inte få för er att jag skulle börja anse mig vara vuxen eller något i den stilen, det är inget jag har tänkt slösa bort mitt korta jordiska liv på. Jag tror inte ens att "vara vuxen" finns så högt på prioritetsskalan i himlen heller. Läs fast Matt 19:14 :)

För att inte bara flumma på så har också något konkret skett sedan mitt förra inlägg. Jag har hunnit bli farbror. Tänk, nu är jag i samma klubb som mina största idoler Joakim och Kalle :). Inte illa!

Var och hur jag ska söka efter mig själv nästa gång har jag ännu inte bestämt. Jag har flera idéer på lager men nya förslag tas emot med tacksamhet. I Kapstaden där nästa anhalt blir ska jag inte söka mig själv utan där ska jag försöka hitta nolläget i min hjärna.

-Marko

Valtiovierailu Namibiassa

Kaksi viikkoa sitten Tarja Halonen oli valtiovierailulla Namibiassa. Hän kävi muun muassa Onandjokwen sairaalassa (jossa Marko oli töissä tammikuussa). Harmittaa vähän, että emme olleet Oniipassa just silloin kun Halonen kävi. Kuulimme valtiovierailusta jo puolitoista kuukautta sitten, mutta emme turvallisuussyistä saaneet puhua siitä. Valtiovierailu antaa tietysti painoarvoa projektille ja ehkä jopa lisää varoja. Oniipan sairaala on Suomen ulkoministeriön toiseksi suurin kehityshanke. Tässä pieni lainaus paikallisesta lehdestä: "Halonen said the ties between Namibia and Finland started long ago when Finnish missionaries arrived at Omandongo in 1870 and she would like to see it continued by the next generations." The Namibian 28 February 2011.

Häromdagen hälsade vi på i dagiset mitt emot där vi bor. Jag reagerade på disciplinen i dagiset. Dagistanterna verkade så stränga, nästan arga. Jag kommenterade det på jobbet att barnen här är så disciplinerade jämfört med i Finland. Jag fick till svar att utan disciplin går skolresultaten ner och utan utbildning har du inga möjligheter i Afrika. De ser det som sin medborgerliga plikt att vara stränga mot barn och unga, något annat vore att göra barnen en björntjänst. En "lärarkollega" sa: " I think you Europeans have too many rights." Och en annan: "I've heard a student came in to the classroom with a gun in England! Now what is that?!?" Yeah, what is that?

Igår hade vi amerikatema i vårt hus. Vi gjorde hamburgare, drack coca-cola, diskuterade amerikansk politik och lyssnade på Springsteens Born in the USA. Jepp, man måste underhålla sig när det för tionde dagen i rad spöregnar. Och när det regnar i Namibia, då regnar det som på film! Och åskar gör det så att det dundrar i hela huset. Ganska mäktigt faktiskt.

Idag var vi på gudstjänst i skolans festsal. The holy party. Gudstjänstlivet här är nåt i hästväg. Gudstjänsten tar typ tre timmar och går på lokala språk. Dessutom är det ca 30 grader varmt och kyrkorna är smockfulla. Här trängs rik och fattig, ren och smutsig på samma bänk. Men just idag var det en riktig höjdare att gå i kyrkan! Det predikades på engelska och skolans kör var på plats. Afrikanerna kan verkligen det här med dans, rytm och att sjunga i stämmor. Till och med 15 åriga pojkar dansar och sjunger av hjärtans fröjd. Det finns ett talesätt i Afrika: "I am because we are". Den attityden avspeglas också i körsången. En tonårspojke i Namibia måste inte på samma sätt sträva efter att bli accepterad som en finsk tonårspojke. I Namibia är det givet att du tillhör gruppen, något annat finns inte i deras begreppsvärld.

Sofia

Om skolan och naturen

Olen nyt ollut yli kaksi viikkoa opettamassa Nkurenkuru ELCIN High Schoolilla. Koulu on Suomen Lähetysseuran perustama yläaste ja lukio. Koulussa on noin 300 oppilasta ja kaikki oppilaat asuvat koulualueella. Opetan englantia 8 luokkalaisille yhdessä S:n kanssa, joka on lähetti Suomesta. Meillä on 35 oppilasta per luokka. Koulu on arvostettu ja kymmenes paras Namibiassa. Noin puolet oppilaista jatkavat yliopistolle, kun taas valtion koulua käyneistä oppilaista noin 1-2 % pääsee yliopistoon. Opetuksen taso on ehkä vähän alle Suomen tason. Koulussa on hyvää opetusmateriaalia ja opettajat ovat hyviä. Koulun 18 opettajaa tulee Namibiasta, Tansaaniasta, Zambiasta, Keniasta ja Suomesta. Mutta Afrikka ei ikinä lopu yllättämään. Viime viikolla yksi opettajista kysyi minulta, että onko Venäjä Austraaliassa vai Aasiassa.

Jotkut asiat koululla poikkeavat Suomen kouluista. Täällä koulu alkaa 06.40 hartaudella, jonka oppilaat itse pitävät. Oppilaat kunnioittavat opettajiaan eri tavalla kuin Suomessa. He ovat hiljaisia luokassa, kutsuvat minua miss Sofiaksi ja kuiskavat ujosti kun puhun heidän kanssa. Kaikki pukeutuvat siististi. Minulla on aina hame ja korkkarit luokassa, oppilailla on koulupuku. Mutta joskus pidetään casual Friday. Silloin oppilailla on tavalliset vaatteet päällä. Tuo yksi juristi minun työpaikaltani voisi tämän takia varmaan viihtyä täälläkin.

På fritiden sysselsätter vi oss med att cykla runt på byn. Varken cyklar eller vithyade är så där jättevanliga här, så folk tittar men hälsar glatt. Det är bäst att cykla på morgon eller kväll när temperaturen går under 30 grader. Här finns Kavango floden alldeles nära där vi bor och det är fint att cykla eller promenera där. Man får bara akta sig så att man inte stöter på en krokodil, flodhäst eller orm. Jag håller mig undan den lokala faunan, Marko verkar aktivt försöka komma i kontakt med den. Jag ogillar också att ta mig igenom horder av betande kor och tjurar eller att komma i närkontakt med vildhundarna.

Men naturen här är helt magnifik! På kvällarna är det varmt, mörkt och syrsorna spelar helt öronbedövande. Insekterna är jätteversioner av våra egna insekter. Men det som slagit mig mest här är himlen. Det är konstigt, men den har ett annat djup här än hemma. När man ser solen gå ner kan man se nått vacker åt alla håll. Det gör man inte hemma. Där är det bara vackert åt ett håll…

Och jag jazzar vidare med Jamie Cullum.

Sofia

Dagsprogram

Att det gått så länge sedan det senaste blogginlägget beror inte helt och hållet på min lathet utan till en viss del även på nätförbindelsens kvalitet. Tanken var att jag skulle ladda upp en massa bilder men eftersom nätet fungerar ungefär 2 sekunder varje minut så får det vänta tills vidare.
Nu har vi snart varit tre veckor här i Nkurenkuru. Under en "normal" dag stiger jag upp runt sjutiden, äter morgonmål och cyklar 2,5km i uppförsbacke för att komma till skolan. De dagar jag inte har annat program jobbar jag på en privatskola som drivs av kyrkan. På skolan hjälper jag till att ordna upp biblioteket för att det ska bli användbart igen. Efter skolan besöker jag vissa dagar familjen D där jag spelar eller pysslar med J en tid.
Efter skolan eller lekstunden är dagens officiella program över. Då gäller det att styra cykeln nedför backen och in till centrum där vi bor. På vägen kan man ta sig en instickare till den lokala Siwan eller så nöjer man sig med att köpa lökar av tanterna under trädet framför affären.
Efter att cykeln parkerats och matvarorna plockats in blir det dags att tillreda dagens kulinariska mästerverk och avnjuta den. Efter några timmars slappande/tvättande/diskande blir det tillräckligt svalt för en cykeltur eller promenad. Oftast blir det att följa Kavangoflodens strand västerut. Det finns massor av stigar att välja mellan. Längs stranden ser man folk bada, tvätta kläder, fiska, vattna boskap, tvätta bilar etc. Ibland hittar man sig omgiven av tiotals kor, tjurar, getter eller åsnor. Så länge man håller sig bort från själva vattnet är djuren vänligt sinnade. I vattnet däremot kan det finnas krokodiler och flodhästar, dem ska man inte leka med. (Ett barn blev taget av en krokodil förra söndagen, men det hindrar inte barnen från att leka i vattnet)
Efter motionspasset blir det dags att söka sig inomhus innan myggorna får tag på en. Då är det oftast spel, filmer, böcker och facebook :) som fungerar som tidsfördriv. När ögonlocken inte längre hålls uppe utan hjälpmedel blir det dags att ta kväll.

Alla dagar ser dock inte ut på samma sätt. Förra veckan var jag t.ex. tillsammans med J.D. och några församlingsanställda från Rundutrakten till Katima Mulilo för att hålla en workshop. Workshoppens syfte var att utbilda församlingarnas äldste och lekmannapredikanter i Caprivi-området. Där är den lutherska kyrkan fortfarande i startgroparna. Själv hade jag som uppgift att dokumentera workshoppen, hjälpa till med praktiska saker samt att hålla ett par andakter. Dagarna var långa och heta. Nätterna däremot var korta men heta. Under lördagen var vi på en snabbvisit för att titta på The Mighty Zambezi. Samtidigt passade vi på att ta oss en sväng över till Sambia. Det skulle finnas massor att skriva om Capriviområdet så det förtjänar ett helt eget inlägg, om bara nätet är samarbetsvilligt. Ifall inte så får jag väl berätta det live när jag kommer till Finland.

Nu är det bara 3,5 veckor kvar här. Sen bär det av till Kapstaden för 10 dagars semestrande och efter det kallar kalla Finland.

-Marko

Nkurenkuru

Olemme olleet kolme päivää lähettikokouksessa. Siellä oli noin 20 suomalaislähettiä Namibiasta, Botswanasta ja Angolasta. Lähinnä sairaanhoitajia, opettajia ja pappeja. Kirkko, klinikka, koulu. Siihen lähetystyöntekijät ovat perinteisesti panostaneet ja tekevät vieläkin. Voin vain kertoa, että lähetyskentällä on todella paljon naisia. Lähettikokouksen aikana vierailimme sanheimon kylässä. Sanheimo haluaa elää niin kuin se on aina elänyt, mikä on hyvä. He ovat keräilijöitä ja metsästäjiä, pukeutuvat nahkaan, asuvat savimajoissa ja ovat nomaadeja. Ongelma on vain, että sopeutuminen moderniin yhteiskuntaan on haasteellista. He eivät esimerkiksi tee perinteistä töitä, josta maksetaan veroa. Koulutustaso on huono ja maanomistuslait rajoittavat heimon metsästysmahdollisuudet. Sanheimon jäsenet näyttivät meille miten he metsästävät ja mitä juuria he syövät. Mielenkiintoista!

På måndagskväll kom vi fram till Nkurenkuru. Här ska vi bo i 6 veckor innan vi tar en sväng via Sydafrika bara för att sedan återvända till Finland. I går var det första arbetsdagen här. Jag skall jobba på högstadiet/gymnasiet som stödlärare.

Nåt matvrak jag känner undrade vad vi äter här. Den traditionella maten är kall hirsgröt (Även kallat mahango. Gröten innehåller oftast sand då den tillreds utomhus). Man tar gröten med händerna och doppar den i spenatsås eller hönssky. Sen äter man vita bönor, stekt höna och dricker ingefärsdricka till. Oftast hamstrar vi dock mat i de större städerna ett par gånger i veckan/månaden och sen äter vi makaroner med maletkött, pizza, och fiskbiffar. En annan läsare som skickat in post till studion, har undrat om vi bara umgås med finländare. Det gör vi inte. Via jobbet kommer vi i kontakt med de lokala människorna. Generellt sett kan man säga att namibierna är religiösare och mindre stressade än finländarna.

Meme Sofia (Lady Sofia)

Hellos are much easier than goodbyes!

Så har den första delen av Namibiaäventyret nått sitt slut. I onsdags och torsdags var det dags att ta farväl av alla nya bekantskap i Oniipa. Nån av mina nya vänner sade i något skede att "hellos are much easier than goodbyes". Hur smarta ord är inte det. Speciellt här i Afrika får man vara med om tiotals hellos varje dag. I Finland känns det däremot som om det redan är hello-skedet man vill undvika, för att inte ens tala om goodbye. Varför är vi så osociala där uppe i norr? Det har jag inget svar på. Däremot är jag nöjd över att dessa goodbyes leder till en massa nya hellos i Nkurenkuru. Men nu ska jag inte ta ut glädjen i förväg utan koncentrera mig på att ta hand om barnen här på missionärsmötet i bushen kring Gobabis. Hellos blir det dags för först på måndagskvällen.

Inte goodbye utan good night!

-Marko

Madcook

Har i dag haft äran att pröva på en lokal delikatess, dvs torkade/stekta? larver. Detta skedde dessutom helt frivilligt. Maten inhandlades av ett gäng finländska finsmakare på Oshakatis open market. Exakt vad larven heter eller hur den är tillredd vet vi inte, men torr var den i alla fall.

Den kulinariska upplevelsen börjar med att välja en söt stackare ur en påse som inte luktar speciellt lockande. Efter att man fått ett stadigt grepp om larvens håriga kropp tar man och rycker loss huvudet och sedan skrapar loss fötterna. Sen är det bara att doppa den i valfri chipsdipp (vilket vi tyvärr inte hittade här) och slänga den i munnen. Mums!

Smaken är väldigt enkel att beskriva. Den smakade kyckling.... Nooot!

Den smakade exakt så som koskit luktar. Dvs inte direkt hemskt men inte heller som något man vill ha i sin mun. Smakens ursprung är inte heller det ett mysterium, vi fick nämligen veta att larven i fråga lever i koskit. Nästa gång ni besöker en bondgård kan ni passa på att ladda upp med snacks inför nästa filmkväll.

Smaklig måltid!

-Marko

Livet i Oniipa

Kävimme safarilla viime viikonloppuna. Marko, minä ja neljä muuta suomalaista. Täällä meidän pihapiirissä asuu meidän lisäksi kaksi sairaanhoitajaopiskelijaa, yksi lomaileva tyttöystävä ja kaksi rakennusmiestä. Ajoimme Etoshan luonnonpuistossa melkein 700 kilometriä. Nyt on sadekausi ja eläimet löytävät vettä muualtakin kuin juomapaikoilta, mutta näimme kuitenkin 30 lintulajia ja 20 nisäkäslajia. Kun kävimme tankkaamassa huoltoasemalla ja huoltoaseman työntekijä kuuli, että tulimme Suomesta hän kysyi: "Do you know Martti Ahtisaari? He is a very good tate (mies)!" Matkan lainaus tuli kuitenkin suomalaiselta mieheltä: " Ei ihminen voi ymmärtää miten nainen ajattelee." Haluan vain lisätä, että sama mies osti haulikon itselleen häälahjaksi kun hän meni naimisiin.

I övrigt har jag fått uppleva glädjen då vår städerska/trädgårdsmästare sände sitt livs första e-post och när den 11 årige grannpojken lärde sig spela blinka lilla stjärna på piano från noter. Sen måste jag också ge en eloge åt våra handledare E och J. Mammamia vilka människor. Österbottningar. Förstås. Arkitekt och försäkringstjänstekvinna med hjärtat på rätta stället. Förutom sina jobb som arkitekt/projektledare och sekreterare hinner de hjälpa och ge människovärde åt så många i förbifarten. De är generösa. De bestämde sig för att betala skolgången åt den föräldralösa grannflickan som utnyttjades som hushållerska hos släktingarna. De satte henne i en av landets bästa privatskolor. E kramar de föräldralösa och HIV positiva barnen. Ibland ser man glimtar av himlen på jorden.

Meme Sofia

Hello Africa, tell me how you're doing

Tänään sataa kaatamalla. Minun "oppilaani" Eeva-Liisa ei tullut töihin tänään sateen takia. Eeva-Liisa asuu kaukana ja kulkee taksilla töihin. Eilen oli taksilakko ja taksit eivät vieläkään kulje normaalisti. Päätin itsekin jäädä töistä kotiin. Namibia on afrikan maista aika hyvä maa asua. Namibian valtio maksaa vuosittain terveydenhuollosta noin 700 euroa per henkilö. Vastaava luku Ugandassa on noin 12 euroa per henkilö per vuosi. Namibian maaseudulla työskentelevä opettaja ansaitsee noin 800 euroa kuukaudessa. Eläkeläinen saa 50- 150 euroa per kuukausi. Hyvin koulutetut namibialaiset ovat kyllä ymmärtäneet miten päästään pois köyhyyskehästä. Ensin koulutus ja työ ja vasta sitten lapset.

Finländare och namibier jobbar på helt olika sätt, det står helt klart. Medan finländarna är resultatcentrerade är namibierna människocentrerade. Men att säga att den namibiska kvinnan skulle vara lat, det är rent förtal. Många namibiska män tar inte något ansvar för sin familj, varken praktiskt eller ekonomiskt. Naturligtvis finns det bra, pålitliga män också, men chockerande många är det inte. Dessutom är det vanligt med många partners parallellt. Månggifte är inte vanligt, men älskarinnor/älskare är vanligt. Som kvinna har man egentligen mest kontroll över sitt liv här om man inte har något alls med männen att göra. Man undviker HIV och en stor barnaskara att mätta. Låter kanske krasst, men att undvika män är för en kvinna rena rama livförsäkringen i Namibia.

Det finns mycket glädje också i det här landet. Sång, dans, människorelationer, barn och hopp om en bättre framtid. Livet är sist och slutligen ganska lika var man än bor.

Meme Sofia

En dag full av människor

Nu är första söndagen här i Oniipa bakom oss. Dagens tema har varit människor. Nu för tillfället är vi 10!!! finländare här. Förutom jag, Sofia och missionärerna så har hit anlänt några till. Två har kommit från Tammerfors för att renovera kyrkan på sjukhuset och två sjukskötarstuderanden har kommit hit för att genomföra sin praktik. En av dem har sin fru med. Dessutom finns här en finländare på besök hos sin far som bor i grannstaden.

Vi började dagen med att besöka gudstjänsten i sjukhusets kyrka som nu är i bruk för sista gången innan renoveringen drar i gång på allvar. Gudstjänsten besöktes av landets justitieminister som vuxit upp någonstans i närheten. Förutom celebert besök så präglades gudstjänsten av musik i olika varianter.

Efter gudstjänsten (2,5h senare) hoppade vi i minibussen och körde iväg för att äta i en restaurang som drivs av en ung kvinna. Maten vi åt var traditionell Namibiansk och tillrett på öppen eld. Men det var inte maten som var huvudsaken för besöket utan kvinnan bakom allt. Hon heter Taura och ser ut som om hon skulle smälta in i vilken västerländsk storstad som helst. I verkligheten så är hennes hem gjort av plåt och ligger mitt på ett fält som invaderats av myror. Om jag ska beskriva allt hon gör för sitt samhälle blir inlägget alltför långt så här följer hennes verksamhet kort och koncist med franska streck.

-driver restaurangen T.K. African Food Restaurant som finansierar alla andra franska streck

-håller eftis för 40 barn av vilka 13 är föräldralösa pga. hiv

-undervisar engelska åt barnen

-driver söndagsskola

-har gästhärbärge åt frivilligarbetare och andra som är i behov av logi (avgiftsfritt)

-tillreder och för ut mat åt åldringar i trakten

-tvättar kläder åt åldringarna

-odlar grönsaker och håller boskap (för att sedan serveras i restaurangen)

-designar smycken och kläder

-massor av annat

-allt detta gör hon för att det är hennes sätt att tjäna Gud

Projektet har hon gett namnet Nurturing Ground Project

Förutom Taura själv fick vi även träffa hennes farmor som är 94 år gammal. Trots åldern tog hon några danssteg när vi kom in på hennes gårdsplan. Hon brukar fortfarande själv jorden runt sin gård och lever ensam. Ensam är hon dock inte utan hon har 15 barnbarn som hon vet om. Farmor ska ni få höra mer om bara jag får chansen att ladda upp en video där hon berättar sin historia.

Nu är klockan GodNatt för i morgon bitti ska det jobbas igen.

-Marko

Finland vs Namibia

Olen nyt ollut kaksi päivää "töissä". Opetan Microsoft office ohjelmia kirkon työntekijälle. Työntekijän nimi on Eeva-Liisa, vaikka onkin namibialainen. Täällä on ollut niin paljon suomalaisia, että suomalaiset nimet ovat tavallisia. Olen jo tavannut namibialaisen Tuulin, Ainan ja Alpon. Jotkut osaavat laskea kymmeneen suomeksi tai tervehtivät suomeksi. Suomalaisilla on täällä hyvä maine. Joku sanoi, että suomalaiset ovat ainoat jotka ovat tuoneet jotakin tähän maahan, kaikki muut ovat vain vieneet. Työttömyysaste maassa on korkea 50 - 60 %, joten työtä tehdään hitaasti, jotta olisi töitä huomennakin.

Få gifter sig här. Det är dyrt att gifta sig. Man måste ha tre stora fester och om inte jag blir bjuden är vi inte vänner mera. Dessutom måste en man betala för sin kvinna. En ko och tio hackor. Det ni. Det kunde i det finska samhället betyda en John Deere och tio dyngsprättar. Och vem hostar nu upp sådana bara så där? Nä. Så sälj er inte för billigt medsystrar!

Ikväll har vi bastat och badat i en pool. Bara en finländare kan komma på att det behövs en bastu i ett land som är 20-30 grader hett dygnet runt. Men riktigt skönt faktiskt. Vi har alla bekvämligheter där vi bor. Kylskåp, spis, mikro, TV och ett hundra kvadratmeter yta var att röra oss på. Vi är de enda nu i gästhuset.

Meme Sofia (Lady Sofia)

Africa, you had me at hello!

Olemme saapuneet Namibiaan. Olemme kolme kuukautta pohjoisnamibiassa. Kuukauden verran Oniipassa ja kaksi kuukautta Nkurenkurussa. Oniipassa Suomen lähetysseuralla on iso sairaala. Kirkko omistaa rakennukset ja maan, Namibian valtio maksaa henkilökunnan palkat. Sairaalassa on muun muassa leikkausosasto, HIV osasto ( joka palvelee 15 000 henkilöä vuodessa) ja synnytysosasto (jossa syntyy 5000 lasta vuodessa). Täällä on kaksi lähetystyöntekijää suomesta ja he toimivat meidän ohjaajina. Matkaseurani Markon tehtävä on yhdessä suomalaisen talkotyöntekijöiden ja paikallisten kanssa kunnostaa sairaalaa. Itse tulen avustamaan kirkon perhetyössä.

Resan hit har gått bra. Vi reste med en familj från Vasa som jobbar som missionärer i Nkurenkuru. Familjen består förutom föräldrarna av en son och en dotter. Barnen är fyra och fem år gamla. Sonen är lite funtad som pojken i Jerry Mac Guire. Han konkar omkring på sitt mjukisdjur lammas vart han än går. " Kun, kun, kun, kun minä olen iso, aion hankkia pyörän, jossa kaksi voi istua. Sitten voin pyöräillä lampaan kanssa." Förutom pojkens lamm har jag hittills sett följande levande djur: babian, stork, antilop, giraff, zebra, buffel, fåglar, elefant och sköldpadda. Inget dåligt saldo.

Ja, jag heter Sofia och kommer nu under tre månader att göra gästinlägg på Markos blogg, eftersom jag är för lat för att göra en egen blogg. Jag skriver sporadiskt och på både svenska och finska då flera finskspråkiga arbetskamrater visat intresse för att följa min resa. Jepp.

Det är varmt, solen går ner över afrika och syrsorna surrar utanför fönstret.

Sofia

Namibia Calling!

Nu har vi varit en hel dag framme i Oniipa. Resan hit gick utan några som helst problem. Det känns som om vi redan har hunnit vara med om massor fastän det är först i morgon då praktiken börjar på allvar. Vi har bland annat varit på safari genom att ta en "längre genväg" genom Etosha nationalpark. Vi bongade en hel del djur, men de större rovdjuren lyste med sin frånvaro. Förutom safarin har vi hunnit med att både bada i swimmingpool och äta rökt kudu.

Vi kom fram i går kväll och har i dag gjort oss hemmastadda i gästhuset. För tillfället bor vi ensamma men det lär komma mer folk hit de närmaste dagarna.

För övrigt så kommer Sofia, som också är här på praktik att göra inlägg på bloggen.

Till slut ett passande citat ur Lord of The Rings:

"If I take one more step, it'll be the farthest away from home I've ever been."

-Marko

PS. Vi har för tillfället bara sporadiskt tillgång till Internet pga. att Saunalahti ansett det nödvändigt att låsa "mokkulan" för andra abonnemang utan deras eget. Laddade ner ett program för att bryta låset men det måste göras på en PC. (Dagens dos av anti-Mac)