Bye Bye Namibia

Så var det slut på vistelsen i Namibia. Just nu sitter, eller egentligen ligger jag på bussen och närmar mig gränsen till Sydafrika. Innan bussen överskrider gränsen ska jag försöka hinna ladda upp sista blogginlägget härifrån. (Som du kanske lyckades klura ut så hann jag).

Någon slutsummering över vistelsen här blir det inte, eftersom jag måste hinna smälta allt jag varit med om först. Däremot ska jag använda några rader för att hylla bussarna här. Bussen vi tog från Rundu till Windhoek var av normal europeisk kaliber, förutom att den var mycket bekvämare. Bänkarna var breda och mjuka och med hänsyn till alla oss med långa ben så är bänkarna även vadderade på baksidan. Det betyder att i stället för att pressa sina knän mot en skarp ojämn plastskiva så får man borra in dem i en mjuk madrass. Najs!

Vad som gäller den såkallade Sleeplinern som vi nu sitter på så är den ännu bekvämare. I stället för att borra in knäna i en madrass får de ha ca 20cm luft framför sig. Bänkarna går att luta långt bakåt och samtidigt kan man fälla ner en fotpall att lyfta upp fötterna på. I praktiken betyder det att bänken förändras till en säng. Tänk om man hade det så lyxigt när Taisto trafikerade treans linje mellan Öja och högstadiet. 40 minuter extra sömn skulle skulle ha tagits emot med tacksamhet.

Och vad kostar det hela tänker ni. Totalt för båda bussarna blir det inte mera än en enkelbiljett med alla våran favorit VR till Helsingfors. Dessutom så var den första bussen bara 10 min försenad på 700km sträcka. VR däremot lyckas samla ihop lika många förseningsminuter på ca 7km.

Bussbolaget lär också börja varje ny resa med bön. Ännu har vi inte fått bekräftelse på att det verkligen är så eftersom vi inte suttit i bussen när den åkt iväg från terminalen. På biljetten står det även att kristen underhållning erbjuds under resans gång. Biljettförsäljaren valde dessutom att understryka detta med neonpenna innan hon överräckte biljetterna.

Next stop CapeTown!

Roger över och ut!

I did my Nkurenkuru

Paluumatka lähenee. Olemme pari päivää vielä Nkurenkurussa ennen kuin lähdemme lomailemaaan Etelä Afrikkaan. Aika on mennyt nopeasti. Olen yrittänyt miettiä miten tämä kokemus on muuttanut elämääni, mutta en oikein tiedä. Ehkä arki Suomessa antaa ne isot oivallukset myöhemmin. Tulen kaipaamaan minun oppilaita, olen viihtynyt hyvin koulussa. Tulen myös kaipaamaan lämpöä ja rankkasateita. Voin kuitenkin sanoa niin kuin lähetit täällä vitsailevat: "I did my Nkurenkuru".

Om de stora insikterna lyser med sin frånvaro, har jag haft desto mer tid här att se de små glädjeämnena i vardagen. När jag cyklade hem från skolan häromdagen möttes jag av ca 80 stycken 3-6 åringar som stod vid vägkanten i sina dagisuniformer och sjöng: "I want to cross the road, I want to cross the road. Look left, look right and look left again. I want to cross the road." Livets stora stunder är väl just de som lätt går en förbi.

Under min tid i Namibia har jag dock lärt mig följande saker om Kokkola: Kokkola är Europas bluescentrum, Finlands största mjölkproducent och dessutom Finlands Jerusalem. Jag har också lärt mig att lärt mig nya kreativa sätt att använda ordet håxa. T.ex. "Ja håx int gör he nu." (Jag tänker inte göra det nu). Dessutom har jag lärt mig att det alltid är bättre med för mycket än lagom. Dessa Kokkolabor. Vad kan man åt dem?

En vän blev inspirerad av kronprinsessan Victoria och skrev mig elva brev inför min utlandsvistelse. Jag har nu i snart tre månaders tid läst ett brev i veckan. Min väns livsvisdomar samlade på elva pappersark. Här kommer en dikt från ett av hennes brev. Jag tyckte den passade in här.

"Du har lärt dig av livet, säger du.
Menar du då att du kryper ihop och försvarar dig,
att du ångrar din spontanitet,
att du blivit försiktig nu av alla dina dåliga erfarenheter,
att du förlorat din värme och låtit den heliga elden slockna?
I så fall ber jag dig att hellre fortsätta genom livet som analfabet,
inför människor naiv,
som ett barn inför Gud."

Helder Camera


Sofia (faktiskt en hel fjärdedel Kokkolabo)

Nästsista blogginlägget från Namibia… kanske

Tiden går snabbt när man har det roligt. Nu har jag varit i över två månader i Namibia och har bara några enstaka dagar kvar här. Om 10 dagar bär det av med buss genom hela landet ända ner till Kapstaden. Där blir det 10 dagar semester och om allt går enligt planerna tar jag mina första steg på finländskt territorium den 2.4.

När jag blickar bakåt kan jag bara konstatera att det har varit både intressant och roligt. Det som överraskat mig mest är hur lätt alting har varit. Problemen har lyst med sin frånvaro. Jag förväntade mig att få uppleva någon form av kulturchock eller åtminstone några dagar av "Montezuma's revenge", men allt har gått bra.

Trots att tiden har flugit iväg så känns det som att det börjar vara dags att gå vidare. Nu pratar inte bara om att förflytta mig geografiskt utan även om att kanske ändra på mig själv och mina vanor lite. Jag tror att jag kan säga att jag hittat lite mera av mig själv här i Namibia. Det är inget konkret jag kan sätta fingret på, men det känns som om någonting är annorlunda, på ett positivt sätt. Nu ska ni inte få för er att jag skulle börja anse mig vara vuxen eller något i den stilen, det är inget jag har tänkt slösa bort mitt korta jordiska liv på. Jag tror inte ens att "vara vuxen" finns så högt på prioritetsskalan i himlen heller. Läs fast Matt 19:14 :)

För att inte bara flumma på så har också något konkret skett sedan mitt förra inlägg. Jag har hunnit bli farbror. Tänk, nu är jag i samma klubb som mina största idoler Joakim och Kalle :). Inte illa!

Var och hur jag ska söka efter mig själv nästa gång har jag ännu inte bestämt. Jag har flera idéer på lager men nya förslag tas emot med tacksamhet. I Kapstaden där nästa anhalt blir ska jag inte söka mig själv utan där ska jag försöka hitta nolläget i min hjärna.

-Marko

Valtiovierailu Namibiassa

Kaksi viikkoa sitten Tarja Halonen oli valtiovierailulla Namibiassa. Hän kävi muun muassa Onandjokwen sairaalassa (jossa Marko oli töissä tammikuussa). Harmittaa vähän, että emme olleet Oniipassa just silloin kun Halonen kävi. Kuulimme valtiovierailusta jo puolitoista kuukautta sitten, mutta emme turvallisuussyistä saaneet puhua siitä. Valtiovierailu antaa tietysti painoarvoa projektille ja ehkä jopa lisää varoja. Oniipan sairaala on Suomen ulkoministeriön toiseksi suurin kehityshanke. Tässä pieni lainaus paikallisesta lehdestä: "Halonen said the ties between Namibia and Finland started long ago when Finnish missionaries arrived at Omandongo in 1870 and she would like to see it continued by the next generations." The Namibian 28 February 2011.

Häromdagen hälsade vi på i dagiset mitt emot där vi bor. Jag reagerade på disciplinen i dagiset. Dagistanterna verkade så stränga, nästan arga. Jag kommenterade det på jobbet att barnen här är så disciplinerade jämfört med i Finland. Jag fick till svar att utan disciplin går skolresultaten ner och utan utbildning har du inga möjligheter i Afrika. De ser det som sin medborgerliga plikt att vara stränga mot barn och unga, något annat vore att göra barnen en björntjänst. En "lärarkollega" sa: " I think you Europeans have too many rights." Och en annan: "I've heard a student came in to the classroom with a gun in England! Now what is that?!?" Yeah, what is that?

Igår hade vi amerikatema i vårt hus. Vi gjorde hamburgare, drack coca-cola, diskuterade amerikansk politik och lyssnade på Springsteens Born in the USA. Jepp, man måste underhålla sig när det för tionde dagen i rad spöregnar. Och när det regnar i Namibia, då regnar det som på film! Och åskar gör det så att det dundrar i hela huset. Ganska mäktigt faktiskt.

Idag var vi på gudstjänst i skolans festsal. The holy party. Gudstjänstlivet här är nåt i hästväg. Gudstjänsten tar typ tre timmar och går på lokala språk. Dessutom är det ca 30 grader varmt och kyrkorna är smockfulla. Här trängs rik och fattig, ren och smutsig på samma bänk. Men just idag var det en riktig höjdare att gå i kyrkan! Det predikades på engelska och skolans kör var på plats. Afrikanerna kan verkligen det här med dans, rytm och att sjunga i stämmor. Till och med 15 åriga pojkar dansar och sjunger av hjärtans fröjd. Det finns ett talesätt i Afrika: "I am because we are". Den attityden avspeglas också i körsången. En tonårspojke i Namibia måste inte på samma sätt sträva efter att bli accepterad som en finsk tonårspojke. I Namibia är det givet att du tillhör gruppen, något annat finns inte i deras begreppsvärld.

Sofia

Om skolan och naturen

Olen nyt ollut yli kaksi viikkoa opettamassa Nkurenkuru ELCIN High Schoolilla. Koulu on Suomen Lähetysseuran perustama yläaste ja lukio. Koulussa on noin 300 oppilasta ja kaikki oppilaat asuvat koulualueella. Opetan englantia 8 luokkalaisille yhdessä S:n kanssa, joka on lähetti Suomesta. Meillä on 35 oppilasta per luokka. Koulu on arvostettu ja kymmenes paras Namibiassa. Noin puolet oppilaista jatkavat yliopistolle, kun taas valtion koulua käyneistä oppilaista noin 1-2 % pääsee yliopistoon. Opetuksen taso on ehkä vähän alle Suomen tason. Koulussa on hyvää opetusmateriaalia ja opettajat ovat hyviä. Koulun 18 opettajaa tulee Namibiasta, Tansaaniasta, Zambiasta, Keniasta ja Suomesta. Mutta Afrikka ei ikinä lopu yllättämään. Viime viikolla yksi opettajista kysyi minulta, että onko Venäjä Austraaliassa vai Aasiassa.

Jotkut asiat koululla poikkeavat Suomen kouluista. Täällä koulu alkaa 06.40 hartaudella, jonka oppilaat itse pitävät. Oppilaat kunnioittavat opettajiaan eri tavalla kuin Suomessa. He ovat hiljaisia luokassa, kutsuvat minua miss Sofiaksi ja kuiskavat ujosti kun puhun heidän kanssa. Kaikki pukeutuvat siististi. Minulla on aina hame ja korkkarit luokassa, oppilailla on koulupuku. Mutta joskus pidetään casual Friday. Silloin oppilailla on tavalliset vaatteet päällä. Tuo yksi juristi minun työpaikaltani voisi tämän takia varmaan viihtyä täälläkin.

På fritiden sysselsätter vi oss med att cykla runt på byn. Varken cyklar eller vithyade är så där jättevanliga här, så folk tittar men hälsar glatt. Det är bäst att cykla på morgon eller kväll när temperaturen går under 30 grader. Här finns Kavango floden alldeles nära där vi bor och det är fint att cykla eller promenera där. Man får bara akta sig så att man inte stöter på en krokodil, flodhäst eller orm. Jag håller mig undan den lokala faunan, Marko verkar aktivt försöka komma i kontakt med den. Jag ogillar också att ta mig igenom horder av betande kor och tjurar eller att komma i närkontakt med vildhundarna.

Men naturen här är helt magnifik! På kvällarna är det varmt, mörkt och syrsorna spelar helt öronbedövande. Insekterna är jätteversioner av våra egna insekter. Men det som slagit mig mest här är himlen. Det är konstigt, men den har ett annat djup här än hemma. När man ser solen gå ner kan man se nått vacker åt alla håll. Det gör man inte hemma. Där är det bara vackert åt ett håll…

Och jag jazzar vidare med Jamie Cullum.

Sofia

Dagsprogram

Att det gått så länge sedan det senaste blogginlägget beror inte helt och hållet på min lathet utan till en viss del även på nätförbindelsens kvalitet. Tanken var att jag skulle ladda upp en massa bilder men eftersom nätet fungerar ungefär 2 sekunder varje minut så får det vänta tills vidare.
Nu har vi snart varit tre veckor här i Nkurenkuru. Under en "normal" dag stiger jag upp runt sjutiden, äter morgonmål och cyklar 2,5km i uppförsbacke för att komma till skolan. De dagar jag inte har annat program jobbar jag på en privatskola som drivs av kyrkan. På skolan hjälper jag till att ordna upp biblioteket för att det ska bli användbart igen. Efter skolan besöker jag vissa dagar familjen D där jag spelar eller pysslar med J en tid.
Efter skolan eller lekstunden är dagens officiella program över. Då gäller det att styra cykeln nedför backen och in till centrum där vi bor. På vägen kan man ta sig en instickare till den lokala Siwan eller så nöjer man sig med att köpa lökar av tanterna under trädet framför affären.
Efter att cykeln parkerats och matvarorna plockats in blir det dags att tillreda dagens kulinariska mästerverk och avnjuta den. Efter några timmars slappande/tvättande/diskande blir det tillräckligt svalt för en cykeltur eller promenad. Oftast blir det att följa Kavangoflodens strand västerut. Det finns massor av stigar att välja mellan. Längs stranden ser man folk bada, tvätta kläder, fiska, vattna boskap, tvätta bilar etc. Ibland hittar man sig omgiven av tiotals kor, tjurar, getter eller åsnor. Så länge man håller sig bort från själva vattnet är djuren vänligt sinnade. I vattnet däremot kan det finnas krokodiler och flodhästar, dem ska man inte leka med. (Ett barn blev taget av en krokodil förra söndagen, men det hindrar inte barnen från att leka i vattnet)
Efter motionspasset blir det dags att söka sig inomhus innan myggorna får tag på en. Då är det oftast spel, filmer, böcker och facebook :) som fungerar som tidsfördriv. När ögonlocken inte längre hålls uppe utan hjälpmedel blir det dags att ta kväll.

Alla dagar ser dock inte ut på samma sätt. Förra veckan var jag t.ex. tillsammans med J.D. och några församlingsanställda från Rundutrakten till Katima Mulilo för att hålla en workshop. Workshoppens syfte var att utbilda församlingarnas äldste och lekmannapredikanter i Caprivi-området. Där är den lutherska kyrkan fortfarande i startgroparna. Själv hade jag som uppgift att dokumentera workshoppen, hjälpa till med praktiska saker samt att hålla ett par andakter. Dagarna var långa och heta. Nätterna däremot var korta men heta. Under lördagen var vi på en snabbvisit för att titta på The Mighty Zambezi. Samtidigt passade vi på att ta oss en sväng över till Sambia. Det skulle finnas massor att skriva om Capriviområdet så det förtjänar ett helt eget inlägg, om bara nätet är samarbetsvilligt. Ifall inte så får jag väl berätta det live när jag kommer till Finland.

Nu är det bara 3,5 veckor kvar här. Sen bär det av till Kapstaden för 10 dagars semestrande och efter det kallar kalla Finland.

-Marko

Nkurenkuru

Olemme olleet kolme päivää lähettikokouksessa. Siellä oli noin 20 suomalaislähettiä Namibiasta, Botswanasta ja Angolasta. Lähinnä sairaanhoitajia, opettajia ja pappeja. Kirkko, klinikka, koulu. Siihen lähetystyöntekijät ovat perinteisesti panostaneet ja tekevät vieläkin. Voin vain kertoa, että lähetyskentällä on todella paljon naisia. Lähettikokouksen aikana vierailimme sanheimon kylässä. Sanheimo haluaa elää niin kuin se on aina elänyt, mikä on hyvä. He ovat keräilijöitä ja metsästäjiä, pukeutuvat nahkaan, asuvat savimajoissa ja ovat nomaadeja. Ongelma on vain, että sopeutuminen moderniin yhteiskuntaan on haasteellista. He eivät esimerkiksi tee perinteistä töitä, josta maksetaan veroa. Koulutustaso on huono ja maanomistuslait rajoittavat heimon metsästysmahdollisuudet. Sanheimon jäsenet näyttivät meille miten he metsästävät ja mitä juuria he syövät. Mielenkiintoista!

På måndagskväll kom vi fram till Nkurenkuru. Här ska vi bo i 6 veckor innan vi tar en sväng via Sydafrika bara för att sedan återvända till Finland. I går var det första arbetsdagen här. Jag skall jobba på högstadiet/gymnasiet som stödlärare.

Nåt matvrak jag känner undrade vad vi äter här. Den traditionella maten är kall hirsgröt (Även kallat mahango. Gröten innehåller oftast sand då den tillreds utomhus). Man tar gröten med händerna och doppar den i spenatsås eller hönssky. Sen äter man vita bönor, stekt höna och dricker ingefärsdricka till. Oftast hamstrar vi dock mat i de större städerna ett par gånger i veckan/månaden och sen äter vi makaroner med maletkött, pizza, och fiskbiffar. En annan läsare som skickat in post till studion, har undrat om vi bara umgås med finländare. Det gör vi inte. Via jobbet kommer vi i kontakt med de lokala människorna. Generellt sett kan man säga att namibierna är religiösare och mindre stressade än finländarna.

Meme Sofia (Lady Sofia)