Bye Bye Namibia

Så var det slut på vistelsen i Namibia. Just nu sitter, eller egentligen ligger jag på bussen och närmar mig gränsen till Sydafrika. Innan bussen överskrider gränsen ska jag försöka hinna ladda upp sista blogginlägget härifrån. (Som du kanske lyckades klura ut så hann jag).

Någon slutsummering över vistelsen här blir det inte, eftersom jag måste hinna smälta allt jag varit med om först. Däremot ska jag använda några rader för att hylla bussarna här. Bussen vi tog från Rundu till Windhoek var av normal europeisk kaliber, förutom att den var mycket bekvämare. Bänkarna var breda och mjuka och med hänsyn till alla oss med långa ben så är bänkarna även vadderade på baksidan. Det betyder att i stället för att pressa sina knän mot en skarp ojämn plastskiva så får man borra in dem i en mjuk madrass. Najs!

Vad som gäller den såkallade Sleeplinern som vi nu sitter på så är den ännu bekvämare. I stället för att borra in knäna i en madrass får de ha ca 20cm luft framför sig. Bänkarna går att luta långt bakåt och samtidigt kan man fälla ner en fotpall att lyfta upp fötterna på. I praktiken betyder det att bänken förändras till en säng. Tänk om man hade det så lyxigt när Taisto trafikerade treans linje mellan Öja och högstadiet. 40 minuter extra sömn skulle skulle ha tagits emot med tacksamhet.

Och vad kostar det hela tänker ni. Totalt för båda bussarna blir det inte mera än en enkelbiljett med alla våran favorit VR till Helsingfors. Dessutom så var den första bussen bara 10 min försenad på 700km sträcka. VR däremot lyckas samla ihop lika många förseningsminuter på ca 7km.

Bussbolaget lär också börja varje ny resa med bön. Ännu har vi inte fått bekräftelse på att det verkligen är så eftersom vi inte suttit i bussen när den åkt iväg från terminalen. På biljetten står det även att kristen underhållning erbjuds under resans gång. Biljettförsäljaren valde dessutom att understryka detta med neonpenna innan hon överräckte biljetterna.

Next stop CapeTown!

Roger över och ut!

I did my Nkurenkuru

Paluumatka lähenee. Olemme pari päivää vielä Nkurenkurussa ennen kuin lähdemme lomailemaaan Etelä Afrikkaan. Aika on mennyt nopeasti. Olen yrittänyt miettiä miten tämä kokemus on muuttanut elämääni, mutta en oikein tiedä. Ehkä arki Suomessa antaa ne isot oivallukset myöhemmin. Tulen kaipaamaan minun oppilaita, olen viihtynyt hyvin koulussa. Tulen myös kaipaamaan lämpöä ja rankkasateita. Voin kuitenkin sanoa niin kuin lähetit täällä vitsailevat: "I did my Nkurenkuru".

Om de stora insikterna lyser med sin frånvaro, har jag haft desto mer tid här att se de små glädjeämnena i vardagen. När jag cyklade hem från skolan häromdagen möttes jag av ca 80 stycken 3-6 åringar som stod vid vägkanten i sina dagisuniformer och sjöng: "I want to cross the road, I want to cross the road. Look left, look right and look left again. I want to cross the road." Livets stora stunder är väl just de som lätt går en förbi.

Under min tid i Namibia har jag dock lärt mig följande saker om Kokkola: Kokkola är Europas bluescentrum, Finlands största mjölkproducent och dessutom Finlands Jerusalem. Jag har också lärt mig att lärt mig nya kreativa sätt att använda ordet håxa. T.ex. "Ja håx int gör he nu." (Jag tänker inte göra det nu). Dessutom har jag lärt mig att det alltid är bättre med för mycket än lagom. Dessa Kokkolabor. Vad kan man åt dem?

En vän blev inspirerad av kronprinsessan Victoria och skrev mig elva brev inför min utlandsvistelse. Jag har nu i snart tre månaders tid läst ett brev i veckan. Min väns livsvisdomar samlade på elva pappersark. Här kommer en dikt från ett av hennes brev. Jag tyckte den passade in här.

"Du har lärt dig av livet, säger du.
Menar du då att du kryper ihop och försvarar dig,
att du ångrar din spontanitet,
att du blivit försiktig nu av alla dina dåliga erfarenheter,
att du förlorat din värme och låtit den heliga elden slockna?
I så fall ber jag dig att hellre fortsätta genom livet som analfabet,
inför människor naiv,
som ett barn inför Gud."

Helder Camera


Sofia (faktiskt en hel fjärdedel Kokkolabo)

Nästsista blogginlägget från Namibia… kanske

Tiden går snabbt när man har det roligt. Nu har jag varit i över två månader i Namibia och har bara några enstaka dagar kvar här. Om 10 dagar bär det av med buss genom hela landet ända ner till Kapstaden. Där blir det 10 dagar semester och om allt går enligt planerna tar jag mina första steg på finländskt territorium den 2.4.

När jag blickar bakåt kan jag bara konstatera att det har varit både intressant och roligt. Det som överraskat mig mest är hur lätt alting har varit. Problemen har lyst med sin frånvaro. Jag förväntade mig att få uppleva någon form av kulturchock eller åtminstone några dagar av "Montezuma's revenge", men allt har gått bra.

Trots att tiden har flugit iväg så känns det som att det börjar vara dags att gå vidare. Nu pratar inte bara om att förflytta mig geografiskt utan även om att kanske ändra på mig själv och mina vanor lite. Jag tror att jag kan säga att jag hittat lite mera av mig själv här i Namibia. Det är inget konkret jag kan sätta fingret på, men det känns som om någonting är annorlunda, på ett positivt sätt. Nu ska ni inte få för er att jag skulle börja anse mig vara vuxen eller något i den stilen, det är inget jag har tänkt slösa bort mitt korta jordiska liv på. Jag tror inte ens att "vara vuxen" finns så högt på prioritetsskalan i himlen heller. Läs fast Matt 19:14 :)

För att inte bara flumma på så har också något konkret skett sedan mitt förra inlägg. Jag har hunnit bli farbror. Tänk, nu är jag i samma klubb som mina största idoler Joakim och Kalle :). Inte illa!

Var och hur jag ska söka efter mig själv nästa gång har jag ännu inte bestämt. Jag har flera idéer på lager men nya förslag tas emot med tacksamhet. I Kapstaden där nästa anhalt blir ska jag inte söka mig själv utan där ska jag försöka hitta nolläget i min hjärna.

-Marko

Valtiovierailu Namibiassa

Kaksi viikkoa sitten Tarja Halonen oli valtiovierailulla Namibiassa. Hän kävi muun muassa Onandjokwen sairaalassa (jossa Marko oli töissä tammikuussa). Harmittaa vähän, että emme olleet Oniipassa just silloin kun Halonen kävi. Kuulimme valtiovierailusta jo puolitoista kuukautta sitten, mutta emme turvallisuussyistä saaneet puhua siitä. Valtiovierailu antaa tietysti painoarvoa projektille ja ehkä jopa lisää varoja. Oniipan sairaala on Suomen ulkoministeriön toiseksi suurin kehityshanke. Tässä pieni lainaus paikallisesta lehdestä: "Halonen said the ties between Namibia and Finland started long ago when Finnish missionaries arrived at Omandongo in 1870 and she would like to see it continued by the next generations." The Namibian 28 February 2011.

Häromdagen hälsade vi på i dagiset mitt emot där vi bor. Jag reagerade på disciplinen i dagiset. Dagistanterna verkade så stränga, nästan arga. Jag kommenterade det på jobbet att barnen här är så disciplinerade jämfört med i Finland. Jag fick till svar att utan disciplin går skolresultaten ner och utan utbildning har du inga möjligheter i Afrika. De ser det som sin medborgerliga plikt att vara stränga mot barn och unga, något annat vore att göra barnen en björntjänst. En "lärarkollega" sa: " I think you Europeans have too many rights." Och en annan: "I've heard a student came in to the classroom with a gun in England! Now what is that?!?" Yeah, what is that?

Igår hade vi amerikatema i vårt hus. Vi gjorde hamburgare, drack coca-cola, diskuterade amerikansk politik och lyssnade på Springsteens Born in the USA. Jepp, man måste underhålla sig när det för tionde dagen i rad spöregnar. Och när det regnar i Namibia, då regnar det som på film! Och åskar gör det så att det dundrar i hela huset. Ganska mäktigt faktiskt.

Idag var vi på gudstjänst i skolans festsal. The holy party. Gudstjänstlivet här är nåt i hästväg. Gudstjänsten tar typ tre timmar och går på lokala språk. Dessutom är det ca 30 grader varmt och kyrkorna är smockfulla. Här trängs rik och fattig, ren och smutsig på samma bänk. Men just idag var det en riktig höjdare att gå i kyrkan! Det predikades på engelska och skolans kör var på plats. Afrikanerna kan verkligen det här med dans, rytm och att sjunga i stämmor. Till och med 15 åriga pojkar dansar och sjunger av hjärtans fröjd. Det finns ett talesätt i Afrika: "I am because we are". Den attityden avspeglas också i körsången. En tonårspojke i Namibia måste inte på samma sätt sträva efter att bli accepterad som en finsk tonårspojke. I Namibia är det givet att du tillhör gruppen, något annat finns inte i deras begreppsvärld.

Sofia