03.01.09. Victoriasjön

Jag vaknade runt klockan fem till ljudet av ösregn. Regnet hällde ner, luften i rummet blev så fuktigt att sovsäcken blev helt klibbig. Jag låg vaken en stund och begrundade min dumhet. Jag hade ju chansen att ta bomullslakanen från Atemo i stället för sovsäcken i konstfiber. Lyckligtvis var sömnbristen större än min dumhet så jag somnade ganska fort igen.

På morgonen startade vi kl 8 mot Mbita därifrån vi skulle ta båten till öarna Mbasa och Takawiri. På vägen stannade vi i Sindo för att köpa någonting. Själv passade jag på att ta några foton.I Mbita körde vi in till en liten semesterby, Lake Victoria Safari Village, som drivs av en norrman. Vi hade lite roligt åt namnet på båten som skulle ta oss ut på sjön. Den hette Lady Viking och hade en norsk flagga som fladdrade i den svaga sjöbrisen. När vi startade båtfärden var det mulet och vädret såg inte ut att vara gynnsamt för fotografering. Jag satt långt fram i båten där det inte fanns något soltak, det skulle jag komma att ångra innan dagen var slut.

När vi kom till vårt första mål för dagen, ön Mbasa, började solen visa sig bland molnen. Vi körde runt ön för att fotografera fåglar och stora monitorödlor som satt på strandstenarna och solade sig. Efter att vi fått nog av fåglar och ödlor vände vi fören mot Takawiri. Vi följde Takawiris strand en tid innan vi kom till sandstranden som tillhörde Takawiri Island Resort. Längs stränderna såg vi små byar, fiskare som fiskade och båtar som höll på att ta form. Barnen viftade sina hälsninar åt oss från stranden samtidigt som solen slutligen bröt igenom molntäcket.Efter att vi hoppat i land blev det en mycket snabb lunch och sen bar det av ut i vattnet. Vattnet var kanske ett tiotal grader varmare än vi brukar ha vid vårt eget lilla strandparadis i Öja :). Jag simmade ända tills det var dags att åka tillbaka till fastlandet. Efter ett par timmar i vattnet, med solen rakt ovanför, kändes det som en bra idé att sitta under soltaket på hemvägen.När vi kommit tillbaka till fastlandet åt vi middag vid Safari Village. Under middagen började jag känna av att jag fått lite för mycket sol under dagens lopp. Ett par dagar senare skulle jag ömsa skinn som en orm. Jag skulle få kryssa över ”Bränna mig ordentligt i solen” från min ”Things to do before I die” lista ifall jag hade en sån.

På vägen mot Rukongo stannade vi igen vid Sindo för att handla något. Bilen omringades av barn och det var dags att ta fram kameran igen.Genast efter att vi kommit tillbaka till Rukongo ställde vi våra sikten på Sumba. Sumba är ett litet berg bredvid Rukongo. Jag packade kameran i väskan och fyllde vattenflaskan. Det kändes väldigt tungt att klättra upp på Sumba. Tre veckor av förkylning innan resan hade dragit ner på konditionen en hel del.

På vägen upp fick vi sällskap av Rukongos präst Paul. Han gick förbi oss alla och nådde toppen först, utan att ens svettas. Väl uppe på toppen så klättrade han ännu upp i ett träd, som om inte höjden på berget hade varit tillräckligt. Efter några foton på toppen började vi gå neråt.På vägen neråt splittrades gruppen i tre delar. När vi började närma oss Rukongo tog vår grupp fel väg. Vi märkte att vi började vara på fel sida om Rukongobacken samtidigt som det började bli mörkt. Vi vände om för att komma till korsningen där vi tagit fel väg. På vägen tillbaka såg vi en mindre stig som for åt rätt håll och vi beslöt oss för att följa den. Efter en bit tog stigen slut. Vi gick på måfå igenom de taggiga snåren och kom till slut ut till stigen som ledde hem. När vi kom fram till stationen var plättarna stekta och vi fick slå oss ner och njuta resten av kvällen.

Dagen avslutades med insmörjning av ansiktet och axlarna som till färgen påminde om kokta kräftor. Tillsammans med R tog vi några nattfotografier. Det visade sig vara mycket svårare än hemma i Finland på grund av att mörkret är så totalt. Solbränd och belåten efter dagens strapatser såg jag fram emot att krypa in i den inte längre så klibbiga sovsäcken.

02.01.09. Rukongo

Vi startade färden mot Rukongo ca kl 10. Vårt resesällskap utökades genom att B anslöt sig till gruppen. H lämnade ännu kvar på stationen, men skulle även hon komma med oss efter Rukongobesöket.

Under färden mot Homa Bay där vi skulle äta fick vi för första gången stifta närmare bekantskap med Kenyas vägar. Vi som tyckte att den sista vägbiten till Atemo var dålig, fick nu märka att det är helt normalt för vägar att se ut som potatisåkrar. Färden i bilen blev mycket bekvämare efter att vi lärt oss att vara avslappnade. Det gör mycket mindre ont att bli kastad i bilväggen om man inte spänner sig :D.
När vi kom fram till Homa Bay postade vi postkort och reseledarna gjorde några mindre uppköp. Efter uppköpen stannade vi för att äta lunch. Under lunchen satt jag och diskuterade solenergi med vår chaufför M. Han var mycket intresserad av att höra att Harri forskar i solceller av plast. M hade själv arbetat med ett projekt där man utvecklade en solkokare som fungerar med speglar. Andra saker som M visade stort intresse för var det finska skolsystemet och de olika verksamhetsformer som vi har i vår församling.

Efter att vi ätit klart fortsatte vi färden. Ju närmare vi kom desto gladare blev R. Han talade om det som sitt hem, vilket är förståeligt, han är ju uppvuxen där.

Rukongo var inte lika grönt som Atemo. Det att ingen missionär nu bodde på stationen syntes. Om jag förstod rätt så har stationen huvudsakligen stått tomt sedan 2005. Helt folktomt var det förståss inte. Prästen bodde in på stationsområdet och dessutom låg den mitt i byn. När vi tömt bilarna tog vi en promenad ner till en ravin. Det var en bäck som ätit sig djupt ner i marken. Nu var den torr, men om det skulle börja regna skulle den snabbt förändras till en mindre flod.
När vi kom upp från ravinen var det redan mörkt. Uppe från stationen såg vi ljus ute på Viktoriasjön. Det var lokala fiskare som stod för ljusshowen. Ljusen används för att locka till sig insekter, som faller ner i vattnet och som i sin tur lockar till sig fiskar. Fiskarna dras upp med nät och utgör en del av den lokala kosten. Sjön ser ut som Öja under venetiaden, men med ännu mer facklor.

01.01.09. Happy New Year!

Tuppen väckte mig kl 3 på natten, kossan kl 5 och telefonen slutligen lite före 7. Nyårskyrkan hade blivit flyttat från kl 10 till kl 7 på morgonen så det blev ännu en kort natt. Vi gick till kyrkan som låg ett hundratal meter bort från stugan och slog oss ner i bänkarna. Barnen visade oss lika stort intresse som tidigare.

Det blev lite mindre fotografering än kvällen före. Jag lade märke till en bönesyrsa (praying mantis) i fönstret bredvid mig, men lyckades hålla mig från att ta fram kameran. Duktig pojke! Efter gudstjänsten blev det en hälsningsrunda utanför kyrkan där alla önskade varandra Happy New Year.

En del ungdomar blev kvar utanför kyrkan och vi diskuterade allt mellan himmel och jord med dem. M träffade hans föräldrars fadderbarn Eliah där. De hade stött E ekonomiskt under hans skoltid. Nu studerade han till ingenjör på ett universitet. E var ett levande bevis på att vi verkligen kan förändra nåns liv genom att ge bort lite av vårt överflöd.
En tanke som slog mig när vi talade med ungdomarna var att de verkar mycket lyckligare än vi, vi har massor av pengar, prylar och allt annat vi kan tänkas behöva, men ändå är vi missnöjda och vill ha mer. Människorna vi träffade lever väldigt enkelt, men de är glada över det lilla de har. Tak över huvudet, mat på bordet och att få vara frisk, vad mer behöver vi egentligen? Jag tror att vi fyller våra liv med så mycket onödigt att vi tränger in Gud i ett litet hörn. Vi ser inte honom bakom alla våra prylar, vi överröstar honom med våra 5.1 system och springer förbi honom i jakt på rikedomar. Kanske lite mindre av allting skulle göra oss mycket lyckligare. En nära kontakt till Gud är ju sist och slutligen allt vi behöver. Matt 6:33. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.
En sak som diskuterades efter gudstjänsten var oroligheterna i landet vid förra årsskiftet. Alla var tacksamma över att det nu rådde fred i landet, och såg fram emot ett Kenya där alla kan leva i fred med varandra. Människorna verkade ha förlåtit det som gjorts mot dem. En del hade förlorat släktingar i oroligheterna men i stället för att dröja kvar i det som skett, såg de fram emot ett nytt Kenya byggt på försoning och förlåtelse. Sorgen fanns kvar i människorna men inget hat.

Våra diskussioner avbröts av att någon ropade att det nu var sista chansen att få morgonmål. Tanken att inte få något att äta innan lunch fick oss att skynda mot matsalen. Efter maten blev det dags för lite volleybollträning. Vi hade kommit överens om att ordna Kenya-Finland landskamp på eftermiddagen. Innan matchen började passade jag på att tvätta lite kläder. Detta fick kvinnorna i resesällskapet att tappa hakan. Kanske det bara är i Kokkolatrakten där männen kan vara självförsörjande :D.

Volleybollmatchen inleddes med att koskiten kastades till sidan av planen. Efter lite uppvärmning inleddes första setet som vi vann förvånansvärt lätt. Andra setet i sin tur gick åt Kenya. När det blev dags för tredje set var klockan så mycket att vi fick förklara matchen oavgjort och styrde kosan mot middagsbordet. Efter maten var det dags att gå på kvällspromenad upp på Sengere, en kulle som ligger bakom stationen.
Vi mötte en hel del människor under vandringen. En av dem kommer jag aldrig att glömma. Han stannade för att hälsa på oss och presenterade sig som Kennedy. När vi försökte gå vidare så märktes det på honom att han ännu hade något på sitt hjärta. Efter att ha samlat mod en stund frågade han försiktigt ifall jag kunde ta ett foto av honom. Det gick jag gärna med på. Jag vet inte varför, men det att jag tog en bild av honom verkade väldigt viktigt för honom. Han tackade och släppte iväg oss. Han verkade lycklig. Senare på kvällen kom jag att tänka på något jag hört av Gary.S Chapman. Det finns vackra bilder och så finns det viktiga bilder. Bilden jag tog hör till den senare kategorin. Om någon såg den bilden utan att höra berättelsen skulle de knappast ägna den mer än en snabb blick. Men för honom är den viktig och likaså för mig. Jag ska försöka ordna ett exemplar av fotot åt honom på något sätt.

31.12.08. Atemo

Tidig väckning kl 4.30 efter några timmars sömn. Vi slängde våra väskor i bussen och styrde kosan mot flygfältet. På flygfältet fick vi stifta bekantskap med hur flygsäkerheten sköts i Afrika. För att komma in i terminalen måste alla våra väskor, både de som ska checkas in och vårt handbagage, genomlysas. Efter säkerhetskontrollen fick vi alla våra väskor tillbaka. Vi skulle fritt ha kunnat flytta knivar och andra vapen tillbaka till handbagaget utan att någon hade märkt något. Kanske de inte tror att någon skulle vilja kapa ett inrikesflyg i Kenya. Lite vet de vad desperata finländare på hemresa skulle göra för att få stanna kvar i landet :D.

Vi flyger med lågprisbolaget Fly540 till Kisumu. Kisumu är en av de större städerna i Kenya och ligger vid Viktoriasjön. Omgivningen kring flygfältet ser precis ut som jag har förväntat mig att Kenya ska se ut. Efter att vi plockat med oss våra väskor slår vi oss ner i skuggan och beställer dricka. Alf har under tiden blivit upplockad av vår chaufför för att hämta bilarna som vi ska färdas i under de kommande veckorna.

Om en stund kommer en vit Landcruiser till parkeringen och ut stiger en vitklädd kenyansk man. Han går lugnt till oss och presenterar sig som Matthews, vår chaufför. En stund senare kommer A med en röd, lite större Landcruiser. Vi packar grejorna i bilen. Team Oldschool tar den röda bilen medan vi ungdomar tar den vita med M som chaufför.

Vi starnnar för att köpa lite souvenirer. Det verkar lite tidigt, men det känns bra att få bekanta sig lite med priserna och med hur mycket man kan pruta på priserna. Prutandet i Kokkola är lite mindre dramatiskt, men sänker inte priserna lika bra heller :D. Efter en halv timmes souvenirhandlande styr vi bilarna mot Nakumatt. Kenyas motsvarighet till Halppis. Allt finns att köpa och priserna är förmånliga. Vi handlar massor av mat som ska ätas under de kommande dagarna. En del av oss köper en volleyboll för att ge den åt ungdomarna i Atemo. Vi har hört att de inte har en egen boll utan lånar H:s från stationen. Vi äter ännu i staden innan vi kör iväg mot Atemo.

När vi kör längs den asfalterade vägen med riktning mot Atemo ser vi människor som för hand gräver ner något längs vägen. Vi skämtar om att de säkert drar optisk kabel till hemmen. Några km längre fram blir vi lite snopna när vi ser att det faktiskt är optisk kabel de håller på att dra längs vägen. Inte är Kenya så många år efter Öja trots allt...

M stannar längs vägen för att den andra bilen ska hinna ikapp oss. Medan vi väntar får vi träffa hans föräldrar och hans son. Pojken är i 15 års åldern och pratar bra engelska. Innan vi hinner besöka hans föräldrars hem kommer den andra bilen farande längs vägen. Vi måste köra iväg så att inte den andra bilen hinner före oss till Atemo säger M och ler.

Innan vi kommer fram till Atemo hinner vägen bli ganska dålig. De sista kilometrarna kör vi längs något som vi här hemma skulle klassa som skogsväg, om ens det. När vi kommer till Atemo blir många av oss överraskade över hur grönt allting är. De vita byggnaderna på stationen omges av en grön välklippt gräsmatta. De första som välkomnar oss på stationen är hundarna Lotta och Kofi. När bilen stannat blir vi emottagna av H och B. Båda är helt nya bekantskaper för mig, men jag ser att de har den rätta glimten i ögat och ser fram emot att lära känna dem.

Efter att vi installerat oss i de olika husen på stationen och lekt lite med geckoödlorna i sovrummen blir det dags för lite kvällsmat i form av grillad korv och majs. Jag blir övertalad att prova på kenyansk chai och kommer fram till att kanske mjölk i te ändå inte är helt fel.
Senare på kvällen bär det av mot kyrkan för en del av oss. Traktens ungdomar har nyårsmöte i kyrkan hela natten. Vi kommer dit nångång efter kl. 10. Kyrkan är halvfull av barn och unga. Som amatörljudtekniker lägger jag ganska snart märke till PA systemet som används. Systemet består av ett bilbatteri, en bilförstärkare, flera 6x9" som bildar ett större mellanregisterskåp samt två baslådor. -Kanske jag klarar mig utan ett nytt digitalt mixerbord ännu en tid :D.
Vi lyssnar på undervisningen och körsången samt tar en hel del foton. Barnen i kyrkan sitter till en stor del och ser på oss i stället för det som sker fram i kyrkan. Ännu mera distraherade blir de när vi visar bilderna vi just tagit av dem. Vi tar emot det nya året i kyrkan och önskar varandra ett gott nytt år. Runt 00.30 kallar sängen...

30.12.08 Turistfällor, Usch Blä!

Jag vaknade trött efter den korta natten. Morgonmålet fick vi inte missa så vi måste stiga upp tidigt, trots att vi bara sovit runt fem timmar. Efter frukosten gick vi till Sarit center för att lyfta pengar och bekanta oss med de kenyanska affärerna. Sarit är till storleken lite mindre än Hansa i Åbo.
När vi kom ut genom porten från Mennonite guesthouse började vårt kenyanska äventyr på riktigt. Nu var vi för första gången mitt ut i den kenyanska vardagen, med alla dess konstigheter. Det första som jag lade märke till var att alla diken var fulla av skräp. Det verkar som om flaskor, plastpåsar och allt annat som inte längre kan användas dumpas i närmaste dike.

Invid en häck sitter en man som säljer träkol. Han har stora vita säckar fyllda med kol och bara sitter där och väntar att nån kund ska dyka upp. Det är många andra "företagare" som vi passerari innan vi kommer fram till Sarit. Personbilar och matatu-taxin susar förbi oss i väldig fart, samtidigt som trottoarerna och vägrenarna är fyllda av fotgängare. Det är inte långt från Mennonite till köpcentret, men det är massor av nya dofter, ljud och synintryck som sätter fart på mina små grå hjärnceller innan vi är framme.

Väl framme i centret lyfter jag mina första shillings och köper en karta över Mt Kenya. R. övertalar mig att köpa flipflops för att komma in i den rätta Kenyakänslan. Sportsandalerna placerar jag i påsen och tar på mig flipflopsen i stället. R. hade rätt, Bata flipflops är det som gäller de kommande veckorna.

Vi går tillbaka till Mennonite för att äta lunch. Efter lunchen tar vi samma stiliga buss som vi hade använt föregående kväll för att besöka Bomas of Kenya. Bomas är en turistfälla där man kan bekanta sig med de olika kenyanska stammarna. Turistfällor är ett stort NoNo! i min bok så jag har inga höga förväntningar för dagen.

Bomas lever inte ens upp till mina låga förväntningar, men lyckligtvis är förevisningen kort och vi kommer snabbt iväg därifrån. Vi har ännu gott om tid innan vi ska vara tillbaka vid Mennonite för middag. Vi bestämmer oss för att även besöka giraffcentret. Vi skramlar i väg med vår fina buss och våra duktiga chaufförer. Det behövs två för att operera en skolbuss. En kör och den andra öppnar dörren.

Bussen skramlar något otroligt och verkar ha väldigt dåliga bromsar. Men framåt går den och väldigt fort. Nästan lite för fort med tanke på vägarnas och bussens skick. Som tur verkar det som om förkörsrätten fås genom att ha tyngre fordon än medtraffikanterna. Vi behöver sällan ge väg för andra bilister. Det är de som väjer för oss.

Giraffcentret är en positiv överraskning. Vi får mata girafferna och kyssa dem ifall vi vill. Det gäller bara att ta lite giraffmat mellan läpparna och vänta på att giraffen med sin långa slemmiga tunga sköter resten. Vi står på kanske två meters höjd för att komma upp till samma nivå som giraffens huvud. Det blir några bra foton och en positiv erfarenhet av turistfällor för min del.
Efter giraffcentret bär det av mot Mennonite för middag och packning av väskorna för morgonflyget till Kisumu.

29.12.08 Äntligen på väg

Jag startade före klockan 6 på kvällen den 28.12 från Öja, där jag böt ut min tappra stridshäst mot en annan fransyska. Jag körde in till Karleby för att plocka upp M.N. Längs vägen mot Vanda flygplats plockade vi upp två medresenärer, B.H.från Purmo och H.H. från Vasa.

Till flygplatsen anlände vi runt 1.30 på morgonen. När vi lokaliserat våra medresenärer i nedre våningen av flygfältet, rullade vi ut våra liggunderlag och sovsäckar för att sova ett par timmar innan flyget skulle avgå. Det går bra att sova på flygfältsgolvet. Sleepinginairports.net hade helt rätt när den påstod att Hfors-Vanda flygfält lämpar sig för övernattning. Vi vaknade före kl 5 på morgonen och packade våra väskor. Liggunderlagen rullade vi alla tillsammans till en stor rulle för att checka in dem tillsammans. Det var det sista vi såg av liggunderlagen före hemresan. Uttrycket: "There's two types of luggage, carryon and lost" fick än en gång mera kött på benen.

Vi flög till Nairobi via Bryssel och Entembe. Flygresan kändes lång. Första etappen flög vi med en Airbus som tillhörde Finnair. Vid landningen blev jag smått besviken när jag märkte att planet inte hade några reverser på motorerna. När flygplan bromsar med motorreverser känns och låter nedbromsningen mycket mer :D. (Flygplansfantast in i benmärgen).

Slutresan skedde med en Airbus som hörde till Brussels Airlines. Blev inte alls imponerad av servicen på det flyget. Det blev intressant när vi kom över Sahara och det blev natt. Över Sudan såg vi stora markbränder som liknade långa orangefärgade ormar. Det var bönderna som brände gräs för att förbättra betesmarkerna. Mellanlandningen i Entembe var intressant. Flygfältet låg alldeles vid vattnet och känslan man fick när man tittade ut genom fönstret påminde om känslan som Lucasarts lyckades skapa i Monkey Island 1. (f.d. spelfantast i farten).

Den sista entimmes flygfärden från Entembe till Nairobi var intressant. Vi hade en del turbulens när vi kom in för landningen. Lite berg och dalbana känsla. Flygfältet verkade lite kaotiskt i jämförelse med deras europeiska motsvarigheter. Gamla traktorer som släpade på flygplan och bagagevagnar. Det verkade inte finnas några klara rutter som traktorerna skulle följa utan de körde lite var som helst. Det var ganska sent på kvällen och vi var äntligen framme.

När vi efter all byrokrati kom ut från flygfältet väntade en skolbuss för att ta oss till Mennonite guesthouse. Det första intrycket av Kenya var en mild röklukt, inte störande starkt, men tillräckligt för att sätta fart på nyfikenheten. Detta var bara början...

Tillbaka från Kenya

Så var man tillbaka i Finland igen. Många erfarenheter rikare och några veckor äldre. Jag är mycket tacksam över att ha fått bekanta mig med Kenya om än så bara för en väldigt kort tid. Under de gångna tre veckorna hann jag se tillräckligt av landet för att veta att jag vill dit igen. När, hur och varför jag åker dit nästa gång får tiden visa.

Under de närmaste dagarna kommer jag att skriva om resan dag för dag här på bloggen. Några bilder lär det också bli...

Nöjd men inte riktigt belåten
-Mac