Under färden mot Homa Bay där vi skulle äta fick vi för första gången stifta närmare bekantskap med Kenyas vägar. Vi som tyckte att den sista vägbiten till Atemo var dålig, fick nu märka att det är helt normalt för vägar att se ut som potatisåkrar. Färden i bilen blev mycket bekvämare efter att vi lärt oss att vara avslappnade. Det gör mycket mindre ont att bli kastad i bilväggen om man inte spänner sig :D.
När vi kom fram till Homa Bay postade vi postkort och reseledarna gjorde några mindre uppköp. Efter uppköpen stannade vi för att äta lunch. Under lunchen satt jag och diskuterade solenergi med vår chaufför M. Han var mycket intresserad av att höra att Harri forskar i solceller av plast. M hade själv arbetat med ett projekt där man utvecklade en solkokare som fungerar med speglar. Andra saker som M visade stort intresse för var det finska skolsystemet och de olika verksamhetsformer som vi har i vår församling.Efter att vi ätit klart fortsatte vi färden. Ju närmare vi kom desto gladare blev R. Han talade om det som sitt hem, vilket är förståeligt, han är ju uppvuxen där.
Rukongo var inte lika grönt som Atemo. Det att ingen missionär nu bodde på stationen syntes. Om jag förstod rätt så har stationen huvudsakligen stått tomt sedan 2005. Helt folktomt var det förståss inte. Prästen bodde in på stationsområdet och dessutom låg den mitt i byn. När vi tömt bilarna tog vi en promenad ner till en ravin. Det var en bäck som ätit sig djupt ner i marken. Nu var den torr, men om det skulle börja regna skulle den snabbt förändras till en mindre flod.
När vi kom upp från ravinen var det redan mörkt. Uppe från stationen såg vi ljus ute på Viktoriasjön. Det var lokala fiskare som stod för ljusshowen. Ljusen används för att locka till sig insekter, som faller ner i vattnet och som i sin tur lockar till sig fiskar. Fiskarna dras upp med nät och utgör en del av den lokala kosten. Sjön ser ut som Öja under venetiaden, men med ännu mer facklor.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti