Slutspurt inför julen

Nu börjar det närma sig. Det är bara ChristmasPraise, jultablåövning, generalrepetition och två föreställningar, sen blir det jullov i några dagar. Lite dagjobb rymms ännu in i början av nästa vecka men det räknas inte. Jag ville bara informera om allt detta så att ni förstår mig ifall jag springer förbi er i julruschen utan att lägga märke till er.
Its not you - it's me!

Förresten så fick jag just tag på en huippuskiva - Brooke Frasers Albertine.

God jul på er alla!

Life as usual

Jag har försummat bloggen de senaste månaderna, till en stor del pga brådska men även för att inget speciellt har skett. Jag springer på i ekorrhjulet som vanligt. Borde kanske försöka springa åt ett annat håll emellanåt.

Nu ska ni inte få för er att livet skulle vara helt trist och grått utan jag bara jobbar lite för mycket för tillfället. Något väldigt intressant har jag nog också börjat med, det kallas för preliminärutbildning i mission. Arbetsveckorna går snabbt när man har kursveckosluten att se fram emot.

Less work, more life!

Bilder från sommaren 3

Bilder från sommaren 2

Bilder från sommaren 1

Slumpmässigt valda bilder från sommaren.
Ett desperat försök att kompensera för min tre månaders paus i bloggandet.

Bruce Springsteen & The E-Street Band – Working on a Dream @ Tampere

Jag och tre andra tog bilen från Karleby mot Tammerfors klockan 7 på morgonen. Vi parkerade bilen i den sista tomma rutan i parkeringshuset vid järnvägsstationen i Tammerfors och riktade stegen mot Ratina. En timme tidigare hade vi kollat med några vänner som startat fyra på morgonen hur lång kön var. De hade då fått könummer nånstans runt 270, vilket var aningen högre än vi väntat oss.

Vi var lite nervösa över hur mycket folk skulle vänta oss vid porten när vi kom fram. När vi fick syn på kön så blev vi lättade. De höll just på med att ställa sig på kö för att kolla att alla var på plats. När alla med könummer stod i kö ställde vi oss sist och fick våra egna könummer. Själv kan jag ännu i skrivande stund läsa 394 skrivet med svart tusch på min vänstra hand. Jag skulle altså bli ungefär den fyrahundrade att välja plats i piten senare på eftermiddagen.

Efter att vi fått numren stack vi iväg och slog oss ner i en närliggande park för att invänta följande uppställning som skulle ske klockan ett. När klockan närmade sig ett tog vi med oss lite skräpmat från Mäcken osh ställde oss i kö. Efter att allt var klart fick vi höra att den slutliga kön skulle bildas klockan tre.

Jag valde att vänta vid stadion så att jag inte skulle missa en eventuell soundcheck med hela bandet. Tyvärr så blev det inget av det. Allt som hördes var en jobbig låt som lämnats på repeat och lite ”pink noise” ibland. Det skulle ha varit kul med lite äkta vara för att få igång folket före konserten, men icke sa Nicke.

Klockan blev tre och den slutliga kön bildades. Lite efter fyra fick vi gå igenom säkerhetskontrollen för att sen vänta i några minuter innen vi fick komma in på själva arenan. När vi gick in genom porten och in i piten hade största delen av människorna hopats vid mitten av scenen och vid sidan närmast ingången. Vi valde den andra sidan av scenen och lyckads få platser långt fram. Vi slog oss genast ner på marken och reserverade tillräckligt med plats åt oss för att bekvämt kunna invänta konsertens början. När jag satt där kunde jag sträcka ut handen och nå en av utstickarna som kom från scenen, så nära kom vi med könummer runt 400!

I fjol hade vi nästan samma platser. Vi skulle komma att se Bossen från ungefär en meters håll och rakt framför oss på scenen skulle vi ha Clarence Clemons, Nils Löfgren och Charles Giordano. Med fjolåret i minne visste vi att Nils och Charles har bäst kontakt med publiken genast efter Bruce själv.

När klockan började närma sig sju började ljusmännen klättra upp i riggen ovanför scenen. Efter ännu en liten tids väntan var det dags. Ljudet var öronbedövande när Jay Weinberg som första bandmedlem kom upp för rampen tätt efterföljd av Clarence. Sist kom själva Bossen och drog genast igång en lite tyngre version av Badlands efterföljd av en lite lamare version av Radio Nowhere. Senast när Outlaw Pete kom som fjärde låt var stämningen uppe i 110%. Allt som allt var det 27 låtar och lite under tre timmar innan bandet hade gjort sitt.

Jay Weinberg med sina hela 18 år på nacken var en mycket positiv överraskning. Han trummade som om han aldrig gjort något annat än varit på turne med E-Street Band. Han satte sin prägel på hela kvällen med sin trumstil som är snäppet tyngre än pappans.

Clarence som i Helsingfors satt ungefär halva tiden verkade nu vara i bättre form. Han tog det lite lugnare bara under en låt. Hans saxofonsolon är bara för härliga.

Nils var otroligt bra på sina gitarrer, precis som väntat. Dessutom höll han och Charles väldigt bra kontakt med publiken närmast dem alltid när Bruce ägnar sig åt andra delar av publiken eller koncentrerar sig på hela folkmassan.

Steve bidrog kanske inte så mycket i musikväg till showen men han var underhållande som alltid.

Roy skulle jag gärna ha hört mera av. Nu var det inte så många låtar där han kunde briljera. I Thunder Road var han fenomenal.

Garry, Soozie och de två sångarna vilkas namn jag inte lyckades snappa upp drog även de sitt strå till stacken för att göra kvällen så när perfekt den kunde bli.

Mina favoriter bland kvällens sånger var The Ghost of Tom Joad, Because The Night och Cover Me. De låtar jag helst skulle ha bytt ut var nog Santa Claus (det fungerade en gång) och Kingdom of Days. Lonesome Day var även den långt ifrån så bra som den kunde ha varit.

Kvällens låtar:

Badlands
Radio Nowhere
Prove It All Night
Outlaw Pete
Out In The Street
Working On A Dream
Seeds
Johnny 99
The Ghost of Tom Joad
Raise Your Hand
Cover Me
Because The Night
Thunder Road
Waiting On A Sunny Day
The Promised Land
The Dark End Of The Street (Penn/Moman)
Kingdom Of Days
Lonesome Day
The Rising
Born To Run

Hard Times
Bobby Jean
Land of Hope and Dreams
American Land
Glory Days
Santa Claus Is Coming To Town
Dancin' In The Dark

En bättre dag i musikväg får man leta efter!

Tivoli

Vårkänslor i djurriket

Den lilla krabaten satt vid min dörr bredvid sopborsten när jag kom hem i kväll. Den blev lite generad när jag dök upp så den försökte gömma sig genom att sticka huvudet under staketet. Jag gav igelkotten ett rått ägg att äta så att den kunde bjuda sopborsten på en romantisk middag. Jag följer nu med spänning hur förhållandet utvecklas...

Tillbaka till fotandet

Nu börjar vädret vara sådant att det börjar klia i fingrarna när jag ser kameran. Dessutom har jag uppgraderat min utrustning under den senaste månaden. Min 400mm tele som blev flitigt använd i Masai Mara har hittat ett nytt hem i Tammerfors. Som ersättare fann jag en 70-200 f/2.8 G som jag fortfarande håller på att bekanta mig med. Jag hoppas att även den ska få bekanta sig med Afrika en dag. Den borde tåla damm mycket bättre än mina andra objektiv tack vare att både fokuseringen och zoomen är interna.Här följer några foton som togs i Äkäslompolo förra veckan. Delar av team Ferrari från Kenya for dit förra onsdan för att fylla årets vinteraktivitetskvot. Förutom mig var där H.H. M.N. och S.N. Resten av team Ferrari uteblev på grund av geografiska omständigheter. För min del blev det två dagar i spåret och en dag i backen. I det hela var det en väldigt lyckad resa.

Snart e de påsk

Fyra dagar ledigt. Det är vad jag har ställt in siktet på just nu. Det käns som om det är evigheter sen jag sist har haft längre ledigt än ett vanligt veckoslut. Egentligen så har det ju bara gått ett par månader sen londonresan och går man några veckor längre bak i tiden så hade jag ju nästan en hel månad ledigt.

Nu är det ändå så att det blir fyra dagar ledigt, två veckor jobb och eventuellt fyra dagar i Lappland efter det. Året har börjat fenomenalt med tanke på förhållandet mellan arbete och semester. Hoppas jag kan hålla upp takten eller tom trappa upp andelen fritid framöver. :)

Att sitta framför skärmen på kontoret känns inte så inspirerande när det pågår vecka ut och vecka in utan större avbrott. Jag kan inte säga att jag vantrivs på jobbet, men ibland så käns det som att jag kunde göra något mycket intressantare och givande med sitt liv än sitta framför datorn från 8-16.

Det slog mig med det samma att jag nu igen sitter framför skärmen fastän jag inte är på jobbet.

---gick för att göra något vettigt---

Hellre för mycket än lagom

Klockan är mycket. Jag är trött och borde sova. Varvar ännu ner efter Oasen och försöker smälta den traditionella Millenium måltiden som avslutar varje roudningspass med UngOas. Det blir alltid lika intressanta diskussioner runt matbordet mitt i natten. Egentligen kan man inte kalla dem för diskussioner. Det räcker nämligen med att någon öppnar munnen för att alla andra ska börja gapskratta.

Nu har jag skrattat mig hes och ska försöka sova några timmar.

Go'natt
яå5 okяaM

Slut på det tråkiga

Jag har haft det lite småtråkigt de senaste veckorna, vilket ni kanske har listat ut av den frenetiska aktiviteten på min blogg. Jag tycker inte om rutiner. Varken på jobbet, eller på fritiden. Jobbet kan jag inte göra mycket åt men fritiden försöker jag göra intressant. De senaste veckorna har jag dock mest suttit i soffan och sett på när dammet lagt sig på golvet. Jag har varit illa tvungen att ta det lite lugnare på grund av smärre idrottskador. Tråkigt!

Men nu är det färdigt slappat. I morgon bär det av mot Larsmo för att ställa i ordning för Oasen och soundchecka för fredagskvällen. Efter veckoslutet borde jag ha foten i sådant skick att jag kan börja göra vad jag vill igen.

Om int ni har na beter för er på vikåsluute så lagin er ti Larsmo!

Hundspann

På lördagen var vi från jobbet till Öja där vi fick prova på att köra hundspann. Hundarna och slädarna kom från Extreme Action. Chefen hade också två av sina huskys med. Allt som allt var det fyra olika hundspann. Var och en hade tre eller fyra draghundar. Jag körde två olika hundspann. Först en med tre hundar och senare en med fyra. Får ni möjlighet att prova på det nångång ska ni absolut ta vara på chansen.

Vi körde längs en färdigt upptrampad stig. Alla fyra spannen åkte efter varandra. Den första och den sista i kön fördes av kennelägaren och vår chef som också har erfarenhet av hundspann. Där emellan åkte vi nybörjare. Vi behövde inte göra annat än försöka styra släden i kurvorna och bromsa när vi kom för nära släden framför oss. Otroligt roligt!

En erfarenhet rikare igen.

19.01.09. Hemfärd

På morgonen packade vi ihop våra saker och förde in allt på Alfs rum. Vi for med taxi till YaYa center för att shoppa lite till. Efter YaYa for vi igen till Sarit. Från Sarit for vi till Peppers restaurant på avskedslunch. Det visade sig att restaurangen var stängt men ägarna lovade öppna den för oss när de såg hur stor grupp vi var. Maten var mycket gott och sällskapet ännu bättre. Efter middagen for vi tillbaka till Flora Hostel för att packa klart för flygresan hem.

Vi började köra mot flygfältet kl. 20. Medan vi stod stilla i en korsning kom en man fram till bilen, tog tag i sidospegeln, ryckte loss den och sprang sin väg. Han ansåg sig säkert behöva den mer än oss.

Färden till flygfältet tog längre än vi räknat med. Vi kom fram så sent att vi inte hann ta farväl av Heidi, utan hoppade bara ut ur bilen och skyndade till vårt flyg.

Jag sov nästan hela vägen från Nairobi till Bryssel. Resten av hemresan var lika händelselös.

Jag var på väg hem med blandade känslor. Jag skulle hellre ha stannat kvar i Kenya, åtminstone för en tid. Hur kan det vara att man på tre veckor börjar gilla ett land så mycket att man skulle kunna tänka sig att lämna dit för en längre tid?

Jag ska tillbaka men när, varför och hur länge får framtiden visa...

18.01.09. Tillbaka till Nairobi

Vaknade 7.40 packade och åt morgonmål. Efter morgonmålet packade vi bilarna och körde till Nairobi. Vi släppte av Sofia vid Mennonite där Linas bil hade stannat. Vi startade deras bil och tog farväl.

Från Mennonite åkte vi till Sarit centre för att äta och shoppa. Jag fick tag i en Obama tröja efter mycket sökande. Jag fick betala en hel del för tröjan men jag ville absolut ha en efter jag sett hur stor sak det är för kenyanerna att han blev till USA;s president.

Vi körde till Flora Hostel för kvällen. Packning och middag. Kvällspalaver och aftonandakt

17.01.09. Ner igen

Jag vaknade mitt i natten av att ögonen sved. Den ena var så sjuk att jag inte alls kunde öppna den. Den andra kunde jag öppna i mörkret men genast jag tände lampan brände det till i den också. Jag visste inte att snöblindhet kunde göra så ont. Jag har bara en gång tidigare fått sjuka ögon och då berodde det på att jag tittat på svetslågan för länge utan skyddsglasögon.

Efter en mer eller mindre god natts sömn steg jag upp och fick höra att jag inte var ensam om att ha sjuka ögon. De som inte hade solglasögon att ta på sig för vandringen till OM tillverkade provisoriska sådana av Weetabix paket. Vi tillverkade sådana åt guiden också. Hans ögon var i ännu sämre skick än mina. Ser ni bilder av mig där jag liknar en skurk från Batman så har ni förklaringen här :)

Jag, Ron och Magnus valde att gå i vår egen takt mot Old Moses. När vi kom ner i Mackinder valley delade stigen sig i två. Vi valde att gå efter den som gick högre upp på sluttningen. Det visade sig att stigen inte alls kom tillbaka till den andra utan bara minskade tills den till slut knappt kunde urskiljas. Vi fick lov att gå i det långa gräset i en kvart för att komma tillbaka till stigen. Gräset gjorde oss genomblöta efter bara några steg.

Vi tog inga längre pauser under vandringen. Ron valde att gå vidare medan jag och Magnus stannade för att fylla på våra vattenflaskor. Vi kom slutligen fram till OM 15minuter efter honom. Han gick sträckan från SC till OM på 3timmar och vi tog 3h15min på oss.

När vi kom fram togs vi glatt emot av Heidi och Bina. De påstod sig ha haft det långtråkigt vid OM. De var båda relativt friska och hade varit på en promenad nere i skogen. (Ordet frisk är kanske att ta i lite när man pratar om dessa två, men det är ju därför vi tycker om dem :) )

De andra kom fram till OM ungefär 2,5 timmar efter oss. Vi packade bilarna och körde iväg till Naro Moru River Lodge. Vi gav skjuts åt ett par guider till Nanyuki. Lodgen var mycket trevligt. Vi åt middag och hade aftonandakt.

På vägen från matsalen till vår stuga sysselsatte jag mig själv med att skaka trädgrenarna för att skapa lite regn åt såna som vågat sig alltför nära mig. Det sista trädet jag hoppade upp till visade sig vara taggigt. Synden straffar sig själv heter det, men jag tycker det var värt varenda sticksår.

På kvällen gick en del av oss ännu till huvudbyggnaden för att spela biljard. När vi kom fram visade det sig att biljardbordet var upptaget så vi satte oss ner och tog en tekopp i stället.

16.01.09. Pt Lenana

På natten vaknade jag av att människor höll på och förberedde sig för toppbestigningen. Ungefär en timme efter det vaknade jag igen av att de första kom tillbaka från berget. De hade varit tvungna att vända om på grund av dåligt väder. Jag tänkte inte desto mer på det utan somnade igen på nytt.

När klockan var lite över fem steg jag själv upp för att börja förbereda morgonmålet. När jag öppnade ytterdörren så möttes jag av ett vintrigt landskap. Det slaskade och var kallt. Vi frågade guiderna om det var okej att ställa våra kök inomhus när vädret var så dåligt. Det gick bra.

Klockan 8 kom de första som nått toppen ner. Det var en grupp norrmän som klättrat upp från andra sidan och nu skulle ner till Old Moses. Medan vi väntade på att vädret skulle bli bättre fördrev vi tiden inomhus. En del spelade kort med australienarna och andra satt och diskuterade med vår tyska vän. När vi väntat några timmar utan att vädret blivit bättre fattade vi beslutet att påbörja klättringen klockan 11 oberoende av vädret.

Vi åt en ordentlig lunch innan vi startade mot toppen. Vi tog på oss regnkläder och packade smörgåsar och vatten i ryggsäckarna. Själv hade jag kameran och ett par objektiv som extravikt. Ganska fort efter att vi påbörjat klättringen beslöt B-E att vända om. Han hade redan i ett par dagar haft lite problem med den tunna luften.

Vår guide Peter ledde oss sakta men säkert upp mot toppen trots att snön gjorde stigen mycket hal. De sista hundra höjdmetrarna var redan mera klättring än vandring. På vissa ställen var det så brant att det ibland kändes nästan farligt. Det sista hindret före toppen var en liten lodrät klippa på ca 2m. Vi hjälpte gruppens senior Bertil att komma upp först. Efter honom tog vi andra oss upp till toppen en efter en. Det tog totalt fyra timmar att nå toppen från SC.

Efter att vi gratulerat oss själva över att ha nått vårt mål åt vi den medhavda lunchen. En del av oss, mig själv medräknat, hade lite huvudvärk på toppen. Det berodde säkert mest på vätskebrist, men den höga höjden var säkert också en bidragande faktor. Det hade duggregnat hela vägen upp men medan vi åt lunch började vädret plötsligt klarna. Vi fick se små skymtar av de andra topparna och ibland såg vi lite av landskapet nedanför.

Efter ca 50 minuter på toppen påbörjade vi nedstigningen. Vi fick gå väldigt försiktigt de första hundra höjdmetrarna för att inte ta den korta och alltför snabba vägen neråt. Efter att vi avklarat de svåra ställena valde jag Ron och Magnus att gå ner i lite raskare takt. Själv började jag märka av lite början till snöblindhet och dessutom hade jag huvudvärk och slut på vattnet.

Tillbaka till SC kom vi klockan 18. Det hade tagit 2h10min att komma ner. Nere vid stugan togs vi emot av B-E, tysken och australienarna. Jag drack, tog lite medicin mot huvudvärken och somnade genast. Klockan 8 väcktes jag när middagen var klart. Jag åt snabbt, städade undan matgrejorna och ställde mig för att sova.

15.01.09. Shiptons Camp

På morgonen skulle vi starta mot Shiptons camp klockan 7. Väckningen blev därför redan klockan 6. Vid det här laget hade jag redan blivit van med tidiga väckningar trots att jag är kvällsmänniska in i benmärgen.

B som inte hade mått helt bra de senaste dagarna hade under kvällens och morgonens gång beslutat att stanna vid Old Moses tillsammans med H. När vi började ställa i väg oss överräckte H “The Stick” åt mig för att den skulle få chans att nå Pt Lenana i stället för dem. När vi kom i väg började vi i rask takt gå uppåt. Vi hade guiden Peter med oss även i dag. När han fick syn på The Stick undrade han ifall jag inte har tillräckligt tung ryggsäck utan att bära på brasved. Den var den värsta förolämpningen The Stick hade fått höra under sitt korta men väldigt intressanta liv. Jag fick prata snällt med honom under de följande kilometrarna för att han skulle ge upp tanken på att bita akillessenan av P.

Under första halvan av vägen gick jag och Ron lite snabbare än de andra och hann ta flera fotopauser. Efter att vi fyllt på dricksvatten vid en större bäck började en längre stigning upp till View Point. Därifrån kunde vi se Mackinder valley nedanför oss och topparna i andra ändan av dalen. Efter att alla kommit fram till View Point gick vi ned i dalen för att följa den mot topparna.

Efter en tid tog vi lunchpaus vid kanten av stigen. Vi satt i det torra gräset medan solen gassade. Det var lite för varmt för att jag skulle ha njutit av pausen. Efter matpausen började gruppen dela på sig. Alla fick gå i sin egen takt. Guiden Peter gick sist och såg till att alla kom fram. Vi som gick snabbast tog en lite längre paus vid en bäck för att få synkontakt med dem som gick långsammare.

När vi såg de andra komma över en kulle lite längre bak tog vi våra väskor och började klättra mot Shiptons caves. En del valde att gå ner från stigen till grottorna men jag valde att pausa i stälet. Efter grottorna var det bara en kort bit med väldigt lite stigning kvar till Shiptons Camp. När vi kom fram till SC började vi genast tillreda middag. Det blev potatismos med tonfisk. Aldrig har så enkel mat smakat så gott. Just när vi ätit klart kom den andra gruppen runt hörnet.

När alla ätit klart hade vi aftonandakt medan det ännu var ljust. Efter andakten gick vi för att försöka hitta helikopterdelar från sluttningen ovanför SC. Helikoptern hade störtat på 70-talet i samband med ett misslyckat räddningsförsök av en klättrare. Räddare som flögs in från Österrike lyckades några dagar senare få ner den skadade med livet i behåll.

På kvällen satt vi och pratade med tysken som vi träffat tidigare. Vi bekantade oss även med två australienare. Australienarna var de enda förutom oss själva som bar upp sina egna packningar. Själv tycker jag att det inte skulle kännas rätt att ha nån annan att bära upp allt på berget.

Vi gick och lade oss redan klockan 8. Vi tänkte försöka ta oss upp till toppen redan följande dag. Till en början var det tänkt att vi skulla acklimatisera oss en hel dag vid SC för att sedan påbörja stigningen mot toppen kl 4 på natten. Nu skulle vi få en hel dag på oss för att nå toppen och sen skulle vi i lugn och ro kunna gå ner till Old Moses efter en hel natts sömn.

14.01.09. Dagtur

På morgonen var det Heidi H., Carolina och jag som hade matlagningstur. Heidi N:s förkylning såg inte ut att ge efter så hon fattade beslutet att inte komma med till Shiptons Camp. Hennes beslut drog ner lite på stämningen i gruppen. Det var bara att inse att det inte var meningen att hon skulle upp på toppen denhär gången.

Efter morgonmålet var det dags att gå på dagstur igen. Eftersom jag redan hade fått klart för mig att jag klarar av höjden så hade jag inga större behov av att söka mina gränser. Jag lovade därför att jag kan svänga om tidigare ifall nån inte orkar eller vill gå hela vägen. Hedi x2 och Magnus valde att helt skippa dagens vandring.

Vi hade med oss guiden Peter på dagens vandring. Alf ville lära sig vägen till en ny plats av honom. Det visade sig att vår guide missförstått vart vi ville och ledde oss bara längs en annan väg till the Barrow. Jag vände om tillsammans med Bina vid ungefär 3850 meter.

När vi kom ner satte vi oss i bilen tillsammans med Hx2 och M. Bilen var det varmaste stället i lägret och hade de bekvämaste bänkarna. Ungefär en timme senare kom resten av gruppen ner. Ved som hade blivit över från Masai Mara användes för att värma upp duschvatten. Duscharna bestod av små tunnor utrustade med munstycken och kran.

Efter duschen fortsatte kvällen med ompackning, diskussioner och aftonandakt. Vi fick en tysk gäst med på vår aftonandakt. Hon berättade att hon hörde till en friförsamling i Tyskland och bodde ca 80km från Frankfurt. Hon var fångvakt till yrke. Hennes resa i Kenya och Tanzania skulle räcka i fem veckor. Hon var också på väg till Pt Lenana längs samma väg som vi så vi skulle träffa henne igen följande kväll.14

13.01.09. Old Moses

Vi vaknade lite före 8 efter en sval natt. Vi åt morgonmål och bredde smörgåsar för lunch. Jag packade rinkan och lade smörgåsarna och en vattenflaska i kameraryggsäcken för dagsvandringen upp till The Barrow som vi senare skulle på. När alla var klara packade vi in oss i bilarna och styrde mot Old Moses camp där vägen slutade. På vägen upp körde vi igenom regnskog och stannade en gång för att ta en titt på bambuskogen.

När vi kom upp till Old Moses (3300m) slängde vi snabbt in våra saker i rummen och styrde uppåt mot The Barrow. Förutom vandringskläderna tog jag med mig kameraryggsäcken. I den hade jag 3kg kamera, vatten och lite lunch. Heidi som var “lite" förkyld lämnade vid stugan för att krya på sig.

Vi gick uppåt och tog paus med 100 höjdmeters mellanrum till en början. Ganska snabbt minskade vi på takten och började pausa med 50 meters mellanrum i stället. Efter en tids vandring slog vi oss ner i gräset och åt lunch i skydd av trädljungen. Vi fyllde på vattenflaskorna från en bäck innan vi fortsatte uppåt. När vi kom upp till 4000m valde en del att stanna där, medan resten fortsatte uppåt. Några till kom upp till ca 4100 och valde sen att vända tillbaka till 4000 för att tillsammans med de andra vänta på oss som gick ända upp.

Vi var slutligen 6 personer som kom ända fram till The Barrow. Enligt Alfs GPS var vi på 4203 meters höjd. Jag blev förvånad av hur lite höjden påverkade mig. Vi var bara ca 800 meter lägre ner än Pt Lenana så jag behövde inte längre bekymra mig över ifall jag skulle klara av toppbestigningen eller inte. Vi tog några foton och gick sen ner i rask takt till Old Moses. När vi kom ner till 4000m där resten väntade på oss hade de träffat en ny vän. Medan vi var borta hade självaste Old Moses valt att göra dem sällskap. Vi tof foton och begärde autografer. :)

När vi kom ner till Old Moses märkte vi att det hade uppståt en liten tältby där. Lyckligtvis fanns det gott om utrymme för alla så vi behövde inte trängas. Jag klättrade upp på biltaket för att skriva logg medan några andra tillredde middagen. När det började kännas kallt flyttade vi inomhus och började erövra plats åt oss runt matbordet. När maten var färdig åt vi den med omväxlande aptit. Flera av gruppmedlemmarna hade huvudvärk och några var även lite illamående.

Resten av kvällen satt vi runt bordet och försökte hålla värmen medan vi fördrev tiden på olika sätt. Raymonden vi köpt kom väl till pass både som sittunderlag och filtar. Innan vi gick för att lägga oss hade vi aftonandakt på ett av rummen.

12.01.09. Återförening och avsked

Vi steg upp före klockan 6 för att hinna till bilarna för avfärd klockan 7. När vi kom ut ur nkajin var det fortfarande mörkt ute. När vi gick tillbaka längs med åsen hade vi månen högt uppe framför oss och solen började stiga upp bakom oss. Vi gick största delen av vägen under tystnad och njöt av den vackra soluppgången.

Samma lugn och skönhet i naturen har jag bara en gång tidigare stött på. Det var när jag tillsammans med några vänner seglade hemåt sent en höstkväll. Det hade hunnit bli spegellugnt och mörkt. Månen var tillräckligt ljus för att lysa upp farleden. Vi gled ljudlöst framåt med mindre än en knops hastighet och plötsligt var hela himlavalvet täckt med norrsken. Jag berättar det här för att ni som ännu inte varit med om soluppgång kombinerat med fullmåne i Afrika bättre skulle kunna relatera till hur otroligt vackert det var.

När vi kom fram till bilarna slängde jag in mina grejor i bilen och tog ett snabbt morgondopp i floden innan vi startade. Vår nästa hållplats var Trout Tree restaurant i Nanyuki, vid foten av Mt Kenya. Där återförenades vi med Heidi x2 och Sofia från Bethesda. Ena Heidin hade låtit fläta sitt hår vilket såg väldigt snyggt ut.

Vi åt gott och tog farväl av Matthews som skulle köra vidare med Mombasafararna till Nairobi. Vi packade om våra väskor och sände allt sådant vi inte skulle behöva på berget till Nairobi. När bilarna packats på nytt, styrde den röda bilen mot Nairobi och vi tog Ferrarin och den andra Landcruisern mot berget. Vi stannade för att handla lite innan vi svängde av den stora vägen upp mot Sirimon gate.

Vi stannade vid gaten för att övernatta i Sirimon bandas. Vi fick möjlighet till varm dusch på kvällen vilket uppskattades stort efter tiden i Ngilai och långa dammiga vägar. Från gaten kunde man se topparna Batian och Nelion. Några av oss, inklusive mig, valde att sova i tält i stället för sängarna. Efter att det blivit mörkt på kvällen började djur söka sig till vattenhålet nära gaten. När jag lyste med pannlampan mot skogskanten kunde jag se flera ögonpar som stirrade mot mig. Spooky!

I morgon skulle vandringen börja på riktigt. Jag såg fram emot att se hur jag skulle klara av den tunna luften. Det skulle bli första gången jag söker mina gränser på hög höjd. Från och med nu skulle varje steg uppåt vara det högsta jag nånsin har tagit.

11.01.09. Getkött på samburuvis

Jag inledde dagen med klädtvätt nere vid floden. På förmiddagen gick vi på gudstjänst i den lokala kyrkan. Kyrkan var ganska liten men alla fick ändå plats i den. Under resan hade vi som sed att mot slutet av gudstjänsten stiga upp och presentera oss inför församlingen. Det blev inget undantag den här gången heller. Under presentationsrundan passade vi även på att förmedla hälsningar hemifrån.

Efter gudstjänsten blev det en hälsningsrunda utanför kyrkan som vanligt. Det är en tradition som jag tycker vi även borde införä här hemma. Barnen i Ngilai var likadana som överallt i Kenya. De trivdes framför kameran och alla ville se foton på sig själva efteråt. Jag lovade att försöka sända bilder till några av de vuxna som ställde upp för foton.

Efter kyrkan gick jag ner till floden för att tvätta mera kläder. När jag kom ner till ån såg jag fyra moraner, dvs samburukrigare som tvättade sig själva och sina kläder. När jag gick ner till vattnet ett tiotal meter från dem, började en av dem viska åt den andra. De brast båda ut i skratt och en av dem vadade ut till det djupaste stället i bäcken och räckte ut handen för att hälsa på mig. De tänkte väl att de skulle få ett gott skratt när jag försöker komma på ett sätt att hälsa på dem utan att blöta ner mig. Eftersom jag skulle tvätta de kläder jag hade på mig så vadade jag fram till honom och skakade hand som om det inte var något speciellt att blöta ner mig. Roligt verkade de ha ändå. Det visade sig att två av dem pratade lite engelska. Det var inte mycket men tillräckligt för att vi kunde kommunicera med varandra medan vi tävttade kläder. Jag försökte förklara att jag växt upp vid havet och därför trivdes i vattnet, men det verkade som om konceptet med hav var lite främmande för dem. De bara skrattade när jag pratade om vatten så långt ögat kan nå. Krigarna bad om att få låna lite tvättpulver vilket jag gärna gick med på. Om jag hade haft kameran med mig skulle jag ha fått den perfekta reklambilden för Omo. Samburukrigare som tvättar kläder vid en naturskön plats i Afrika. Två av dem tvättade även sig själva med tvättpulvern, men jag tror att de bilderna skulle ha blivit censurerade på jobbet. :D

Vi åt lunch som bestod av ris och ägg medan vi väntade på att klockan skulle bli fyra. Lokalbefolkningen skulle ställa till med en marknad där vi kunde köpa souvenirer av dem. Till skillnad från de souvenirer som vi köpt tidigare så var det här äkta grejor. Sakerna de sålde var till en stor begagnade och på riktigt användbara, i motsats till alla massproducerade prylar som säljs i varje gathörn. Själv köpte jag ett moranhalsband. Det fanns även stora knivar eller lalem som de kallas och spjut till salu.

Efter att alla handlat färdigt gick vi tillbaka till huset. Vi blev ganska snabbt kallade tillbaka till marknadsplatsen för att se på när moranerna dansade. När vi kom tillbaka till marknadsplatsen var det dags för Ron att bli utnämnd till Samburu of the Year i Ngilai. Han leddes bort av moranerna för att smyckas som en av dem. Han fick även låna en peruk som liknade moranernas långa röda hår. När de kom tillbaka så började dansen. Ron fick vara med. Efter en stund gick även Magnus med i dansen.

Efter dansen slaktade moranerna geten som vi skulle äta på kvällen. De ströp den till först och skar sedan upp skinnet på halsen. Skinnet tänjdes sen ut så att det bildade en skål som fylldes med blod när de skar upp halsen på geten. Ron fick dricka först av blodet eftersom han var hedersgäst. Han drack en hel del och gav sen plats åt pastor Lemosi. Tillsammans drack de allt blod som fanns i geten. När det var slut på bloddrickandet så flådde och styckade krigarna, söndagsskoleläraren och evangelisten geten.

Vi gick till huset för att ta en liten paus innan vi skulle äta getkött runt lägerelden. När det blivit mörkt slog vi oss ner runt brasan och blev tilldelade bitar av geten. Köttet var fortfarande ganska rått. Den hade bara värmts lite på elden. En saltpåse skickades runt så att de som ville fick salta sin köttbit. Köttet var förvånansvärt gott men segt.

Efter att vi ätit färdigt var det dags att följa med våra värdar för att sova över hos dem. Jag och Magnus gick hem till Ben Lemojong. Det tog ca 15 minuter att gå till manyattan där Ben bodde. Vi gick på en åsrygg därifrån vi kunde se de omkringliggande bergen som silhuetter mot stjärnhimlen. När vi kom fram till manyattan gjorde ben en liten öppning i staketet som bestod av akaciagrenar och andra taggiga växter. Innanför staketet fanns tre nkajin som bildade en halvcirkel. Innanför hyddorna fanns ännu ett inhägnat område med getter. Det krävs mycket för att rovdjuren ska lyckas ta sig till dem. Första staketet är ca 1,5 meter högt och åtminstone lika brett och fullt av taggar. Den andra som omgav getterna va minst två meter högt och såg ut att kunna stoppa vad som helst. Inanför getinhägnaden fanns ännu en liten hydda där killingarna kunde söka skydd.

I manyattan bodde förutom Ben och hans familj även hans bror. Ett tjugotal kor gick lösa på gårdsplanen medan resten var någon annnanstans. Ingången till Bens nkaji var smalt och lågt. Först kom vi in i en liten tambur på ca 1x1 meter som ledde in oss i det kombinerade köket och vardagsrummet. Mitt på golvet fanns en liten brasa där Bens fru kokade te åt oss. Köket var knappt 2x2,5 meter stort. Hela hyddan var uppskattningsvis lite över fem meter långt och 2,5 meter brett.

Vi drack te och satt uppe och diskuterade en tid innan vi gick och lade oss. En nkaji har inget skorsten utan röken söker sig sakta ut genom springorna i taket och väggarna. Konstigt nog så kändes röken inte alls störande. Sovrummet som var täckt med koskinn låg längst in i hyddan Den var ungefär 2,5x2,5 meter. I fotänden fanns stora kistor där kläder och bruksföremål förvarades.

Vi svepte in oss i våra raymonds och sträckte ut oss på kohudarna. Under natten vaknade jag några gånger när lite torkad lera trasade ner på mitt ansikte. Ett par gånger väcktes jag även av korna som förde oväsen utanför nkajin. Mitt på natten tände Bens fru elden i brasan igen för att hålla insekterna borta.

10.01.09. Ngilai

Vi började dagen med morgonmål på gästhemmet. Efter morgonmålet for vi till centrum av staden för att shoppa souvenirer. Raymonds eller shukas som de också kallas var det de flesta av oss var ute efter. För er som inte vet vad en raymond är så handlar det om en typ av filt som är 1,5 x 2m och används av Samburu och Masaimännen som kombinerad klädesplagg och täcke. De är oftast färggranna med rött som huvudfärg.

Vi hittade snabbt en liten affär där hyllorna var fulla av raymonds i olika färger. Jag köpte två för 1300 shillings. En del av oss köpte tom fem stycken. Butiksägaren hade säkert en av sina bästa försäljningsdagar någonsin. Förutom raymondarna köpte jag även ett par armband åt syrran och ett par åt mig själv.

Efter att jag handlat färdigt gick jag och Magnus runt på staden en tid. Vid ett gatuhörn fick vi sällskap av en lokal man. Till skillnad från de flesta andra verkade han bara vilja prata med oss. Oftast försökte människor på ett eller annat sätt förtjäna pengar på oss. Mannen gick med oss i kanske en halv timme och vi diskuterade allt mellan himmel och jord medan vi gick.

Under tiden vi shoppade hade Alf och Matthews varit till en verkstad för att lappa däcken. När alla hade handlat färdigt körde vi iväg mot Ngilai. Terrängen förändrades igen till något som vi inte tidigare sett. Det var mycket torrt och stora termitstackar fanns lite överallt mellan akaciorna. Ibland stack branta klippor upp ur den annars ganska svagt kuperade terrängen. Naturen påminde lite om den som kan ses i lejonkungen. Vi tog en kort matpaus och höll morgonandakt längs vägen.

Efter andakten skumpade vi vidare. Efter ett antal timmar kom vi fram till en korsning där pastor Lemosi från Ngilai mötte oss. Han körde före oss med en liten motorcykel. Lite avundsjuk blev jag när jag tänkte på min och lillebrors Africa Twin hemma i garaget. På vägen hoppade kedjan på motorcykeln flera gånger. När vi närmade oss vårt mål plockade pastorn upp grannbyns evangelist som behövde skjuts till Ngilai. I en lite större uppförsbacke sade motorcykelns kedja upp kontraktet för gott. Vi fick plats åt evangelisten i vår bil medan Lemosi ledde cykeln i förvar nånstans.

Vi körde vidare mot Ngilai och stannade på en backe där mobiltelefonerna ännu fungerade. Den röda bilen tog evangelisten med sig och fortsatte vidare medan vi i den vita bilen tog paus. Matthews tog den vita bilen tillbaka för att hämta Lemosi efter att han fått cykeln i förvar någonstans. När M och L kom tillbaka trängde resten av oss in i bilen och körde den sista biten till Ngilai. När vi körde in på gårdsplanen där vi skulle bo, blev vi välkomnade av kyrkokören och några församlingsbor.

Bakom huset rann en liten bäck dit djuren gick för att dricka. Själv skulle vi också dricka av samma vatten men vi kokade den först. Vattnet i bäcken var det enda som fanns på hela orten. På kvällen tog vi oss en dopp i det varma vattnet. Vattnet luktade svagt av koavföring men lite renare blev vi i alla fall.

Vi skulle övernatta i en nkaji som byggts som gästhus vid stationen. Nkajin är en typisk samburuhydda med väggar och tak av kvistar, lera och eventuellt kodynga. “Turistnkajin” hade sängar och myggnät och påminde bara till det yttre om en riktig samburuhydda. Vi fick på kvällen höra om att de som vill skulle få chans att sova över hos församlignsborna följande natt. Det skulle i alla fall jag göra. Det är inte precis varje dag man får chansen att göra det.

När vi skulle gå och lägga oss i “turistnkajin” flög en fladdermus in genom dörren som var lite på glänt. Det tog en tid innan den fann vägen ut igen. Jag kunde bara beundra hur den flög fam och till baka i den lilla hyddan utan att krocka i något. För att göra fladdermusens navigering ännu svårare hängde det myggnät överallt. Inte kan en sån varelse bli till av en slump...

PS
Om någon har sett filmen "Den vita Massajen" så har den filmats i Ngilai. I filmen kan ni se glimtar av hur naturen där ser ut. På vägen såg vi en skorsten som lämnat kvar som ett minne av filminspelningen.