Efter gudstjänsten blev det en hälsningsrunda utanför kyrkan som vanligt. Det är en tradition som jag tycker vi även borde införä här hemma. Barnen i Ngilai var likadana som överallt i Kenya. De trivdes framför kameran och alla ville se foton på sig själva efteråt. Jag lovade att försöka sända bilder till några av de vuxna som ställde upp för foton.
Efter kyrkan gick jag ner till floden för att tvätta mera kläder. När jag kom ner till ån såg jag fyra moraner, dvs samburukrigare som tvättade sig själva och sina kläder. När jag gick ner till vattnet ett tiotal meter från dem, började en av dem viska åt den andra. De brast båda ut i skratt och en av dem vadade ut till det djupaste stället i bäcken och räckte ut handen för att hälsa på mig. De tänkte väl att de skulle få ett gott skratt när jag försöker komma på ett sätt att hälsa på dem utan att blöta ner mig. Eftersom jag skulle tvätta de kläder jag hade på mig så vadade jag fram till honom och skakade hand som om det inte var något speciellt att blöta ner mig. Roligt verkade de ha ändå. Det visade sig att två av dem pratade lite engelska. Det var inte mycket men tillräckligt för att vi kunde kommunicera med varandra medan vi tävttade kläder. Jag försökte förklara att jag växt upp vid havet och därför trivdes i vattnet, men det verkade som om konceptet med hav var lite främmande för dem. De bara skrattade när jag pratade om vatten så långt ögat kan nå. Krigarna bad om att få låna lite tvättpulver vilket jag gärna gick med på. Om jag hade haft kameran med mig skulle jag ha fått den perfekta reklambilden för Omo. Samburukrigare som tvättar kläder vid en naturskön plats i Afrika. Två av dem tvättade även sig själva med tvättpulvern, men jag tror att de bilderna skulle ha blivit censurerade på jobbet. :D
Vi åt lunch som bestod av ris och ägg medan vi väntade på att klockan skulle bli fyra. Lokalbefolkningen skulle ställa till med en marknad där vi kunde köpa souvenirer av dem. Till skillnad från de souvenirer som vi köpt tidigare så var det här äkta grejor. Sakerna de sålde var till en stor begagnade och på riktigt användbara, i motsats till alla massproducerade prylar som säljs i varje gathörn. Själv köpte jag ett moranhalsband. Det fanns även stora knivar eller lalem som de kallas och spjut till salu.
Efter att alla handlat färdigt gick vi tillbaka till huset. Vi blev ganska snabbt kallade tillbaka till marknadsplatsen för att se på när moranerna dansade. När vi kom tillbaka till marknadsplatsen var det dags för Ron att bli utnämnd till Samburu of the Year i Ngilai. Han leddes bort av moranerna för att smyckas som en av dem. Han fick även låna en peruk som liknade moranernas långa röda hår. När de kom tillbaka så började dansen. Ron fick vara med. Efter en stund gick även Magnus med i dansen. 
Efter dansen slaktade moranerna geten som vi skulle äta på kvällen. De ströp den till först och skar sedan upp skinnet på halsen. Skinnet tänjdes sen ut så att det bildade en skål som fylldes med blod när de skar upp halsen på geten. Ron fick dricka först av blodet eftersom han var hedersgäst. Han drack en hel del och gav sen plats åt pastor Lemosi. Tillsammans drack de allt blod som fanns i geten. När det var slut på bloddrickandet så flådde och styckade krigarna, söndagsskoleläraren och evangelisten geten. 
Vi gick till huset för att ta en liten paus innan vi skulle äta getkött runt lägerelden. När det blivit mörkt slog vi oss ner runt brasan och blev tilldelade bitar av geten. Köttet var fortfarande ganska rått. Den hade bara värmts lite på elden. En saltpåse skickades runt så att de som ville fick salta sin köttbit. Köttet var förvånansvärt gott men segt.
Efter att vi ätit färdigt var det dags att följa med våra värdar för att sova över hos dem. Jag och Magnus gick hem till Ben Lemojong. Det tog ca 15 minuter att gå till manyattan där Ben bodde. Vi gick på en åsrygg därifrån vi kunde se de omkringliggande bergen som silhuetter mot stjärnhimlen. När vi kom fram till manyattan gjorde ben en liten öppning i staketet som bestod av akaciagrenar och andra taggiga växter. Innanför staketet fanns tre nkajin som bildade en halvcirkel. Innanför hyddorna fanns ännu ett inhägnat område med getter. Det krävs mycket för att rovdjuren ska lyckas ta sig till dem. Första staketet är ca 1,5 meter högt och åtminstone lika brett och fullt av taggar. Den andra som omgav getterna va minst två meter högt och såg ut att kunna stoppa vad som helst. Inanför getinhägnaden fanns ännu en liten hydda där killingarna kunde söka skydd.
I manyattan bodde förutom Ben och hans familj även hans bror. Ett tjugotal kor gick lösa på gårdsplanen medan resten var någon annnanstans. Ingången till Bens nkaji var smalt och lågt. Först kom vi in i en liten tambur på ca 1x1 meter som ledde in oss i det kombinerade köket och vardagsrummet. Mitt på golvet fanns en liten brasa där Bens fru kokade te åt oss. Köket var knappt 2x2,5 meter stort. Hela hyddan var uppskattningsvis lite över fem meter långt och 2,5 meter brett.
Vi drack te och satt uppe och diskuterade en tid innan vi gick och lade oss. En nkaji har inget skorsten utan röken söker sig sakta ut genom springorna i taket och väggarna. Konstigt nog så kändes röken inte alls störande. Sovrummet som var täckt med koskinn låg längst in i hyddan Den var ungefär 2,5x2,5 meter. I fotänden fanns stora kistor där kläder och bruksföremål förvarades. 
Vi svepte in oss i våra raymonds och sträckte ut oss på kohudarna. Under natten vaknade jag några gånger när lite torkad lera trasade ner på mitt ansikte. Ett par gånger väcktes jag även av korna som förde oväsen utanför nkajin. Mitt på natten tände Bens fru elden i brasan igen för att hålla insekterna borta.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti