Vi hittade snabbt en liten affär där hyllorna var fulla av raymonds i olika färger. Jag köpte två för 1300 shillings. En del av oss köpte tom fem stycken. Butiksägaren hade säkert en av sina bästa försäljningsdagar någonsin. Förutom raymondarna köpte jag även ett par armband åt syrran och ett par åt mig själv.
Efter att jag handlat färdigt gick jag och Magnus runt på staden en tid. Vid ett gatuhörn fick vi sällskap av en lokal man. Till skillnad från de flesta andra verkade han bara vilja prata med oss. Oftast försökte människor på ett eller annat sätt förtjäna pengar på oss. Mannen gick med oss i kanske en halv timme och vi diskuterade allt mellan himmel och jord medan vi gick.
Under tiden vi shoppade hade Alf och Matthews varit till en verkstad för att lappa däcken. När alla hade handlat färdigt körde vi iväg mot Ngilai. Terrängen förändrades igen till något som vi inte tidigare sett. Det var mycket torrt och stora termitstackar fanns lite överallt mellan akaciorna. Ibland stack branta klippor upp ur den annars ganska svagt kuperade terrängen. Naturen påminde lite om den som kan ses i lejonkungen. Vi tog en kort matpaus och höll morgonandakt längs vägen.
Efter andakten skumpade vi vidare. Efter ett antal timmar kom vi fram till en korsning där pastor Lemosi från Ngilai mötte oss. Han körde före oss med en liten motorcykel. Lite avundsjuk blev jag när jag tänkte på min och lillebrors Africa Twin hemma i garaget. På vägen hoppade kedjan på motorcykeln flera gånger. När vi närmade oss vårt mål plockade pastorn upp grannbyns evangelist som behövde skjuts till Ngilai. I en lite större uppförsbacke sade motorcykelns kedja upp kontraktet för gott. Vi fick plats åt evangelisten i vår bil medan Lemosi ledde cykeln i förvar nånstans. 
Vi körde vidare mot Ngilai och stannade på en backe där mobiltelefonerna ännu fungerade. Den röda bilen tog evangelisten med sig och fortsatte vidare medan vi i den vita bilen tog paus. Matthews tog den vita bilen tillbaka för att hämta Lemosi efter att han fått cykeln i förvar någonstans. När M och L kom tillbaka trängde resten av oss in i bilen och körde den sista biten till Ngilai. När vi körde in på gårdsplanen där vi skulle bo, blev vi välkomnade av kyrkokören och några församlingsbor. 
Bakom huset rann en liten bäck dit djuren gick för att dricka. Själv skulle vi också dricka av samma vatten men vi kokade den först. Vattnet i bäcken var det enda som fanns på hela orten. På kvällen tog vi oss en dopp i det varma vattnet. Vattnet luktade svagt av koavföring men lite renare blev vi i alla fall. 
Vi skulle övernatta i en nkaji som byggts som gästhus vid stationen. Nkajin är en typisk samburuhydda med väggar och tak av kvistar, lera och eventuellt kodynga. “Turistnkajin” hade sängar och myggnät och påminde bara till det yttre om en riktig samburuhydda. Vi fick på kvällen höra om att de som vill skulle få chans att sova över hos församlignsborna följande natt. Det skulle i alla fall jag göra. Det är inte precis varje dag man får chansen att göra det.
När vi skulle gå och lägga oss i “turistnkajin” flög en fladdermus in genom dörren som var lite på glänt. Det tog en tid innan den fann vägen ut igen. Jag kunde bara beundra hur den flög fam och till baka i den lilla hyddan utan att krocka i något. För att göra fladdermusens navigering ännu svårare hängde det myggnät överallt. Inte kan en sån varelse bli till av en slump...
Om någon har sett filmen "Den vita Massajen" så har den filmats i Ngilai. I filmen kan ni se glimtar av hur naturen där ser ut. På vägen såg vi en skorsten som lämnat kvar som ett minne av filminspelningen.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti