Om skolan och naturen

Olen nyt ollut yli kaksi viikkoa opettamassa Nkurenkuru ELCIN High Schoolilla. Koulu on Suomen Lähetysseuran perustama yläaste ja lukio. Koulussa on noin 300 oppilasta ja kaikki oppilaat asuvat koulualueella. Opetan englantia 8 luokkalaisille yhdessä S:n kanssa, joka on lähetti Suomesta. Meillä on 35 oppilasta per luokka. Koulu on arvostettu ja kymmenes paras Namibiassa. Noin puolet oppilaista jatkavat yliopistolle, kun taas valtion koulua käyneistä oppilaista noin 1-2 % pääsee yliopistoon. Opetuksen taso on ehkä vähän alle Suomen tason. Koulussa on hyvää opetusmateriaalia ja opettajat ovat hyviä. Koulun 18 opettajaa tulee Namibiasta, Tansaaniasta, Zambiasta, Keniasta ja Suomesta. Mutta Afrikka ei ikinä lopu yllättämään. Viime viikolla yksi opettajista kysyi minulta, että onko Venäjä Austraaliassa vai Aasiassa.

Jotkut asiat koululla poikkeavat Suomen kouluista. Täällä koulu alkaa 06.40 hartaudella, jonka oppilaat itse pitävät. Oppilaat kunnioittavat opettajiaan eri tavalla kuin Suomessa. He ovat hiljaisia luokassa, kutsuvat minua miss Sofiaksi ja kuiskavat ujosti kun puhun heidän kanssa. Kaikki pukeutuvat siististi. Minulla on aina hame ja korkkarit luokassa, oppilailla on koulupuku. Mutta joskus pidetään casual Friday. Silloin oppilailla on tavalliset vaatteet päällä. Tuo yksi juristi minun työpaikaltani voisi tämän takia varmaan viihtyä täälläkin.

På fritiden sysselsätter vi oss med att cykla runt på byn. Varken cyklar eller vithyade är så där jättevanliga här, så folk tittar men hälsar glatt. Det är bäst att cykla på morgon eller kväll när temperaturen går under 30 grader. Här finns Kavango floden alldeles nära där vi bor och det är fint att cykla eller promenera där. Man får bara akta sig så att man inte stöter på en krokodil, flodhäst eller orm. Jag håller mig undan den lokala faunan, Marko verkar aktivt försöka komma i kontakt med den. Jag ogillar också att ta mig igenom horder av betande kor och tjurar eller att komma i närkontakt med vildhundarna.

Men naturen här är helt magnifik! På kvällarna är det varmt, mörkt och syrsorna spelar helt öronbedövande. Insekterna är jätteversioner av våra egna insekter. Men det som slagit mig mest här är himlen. Det är konstigt, men den har ett annat djup här än hemma. När man ser solen gå ner kan man se nått vacker åt alla håll. Det gör man inte hemma. Där är det bara vackert åt ett håll…

Och jag jazzar vidare med Jamie Cullum.

Sofia

Dagsprogram

Att det gått så länge sedan det senaste blogginlägget beror inte helt och hållet på min lathet utan till en viss del även på nätförbindelsens kvalitet. Tanken var att jag skulle ladda upp en massa bilder men eftersom nätet fungerar ungefär 2 sekunder varje minut så får det vänta tills vidare.
Nu har vi snart varit tre veckor här i Nkurenkuru. Under en "normal" dag stiger jag upp runt sjutiden, äter morgonmål och cyklar 2,5km i uppförsbacke för att komma till skolan. De dagar jag inte har annat program jobbar jag på en privatskola som drivs av kyrkan. På skolan hjälper jag till att ordna upp biblioteket för att det ska bli användbart igen. Efter skolan besöker jag vissa dagar familjen D där jag spelar eller pysslar med J en tid.
Efter skolan eller lekstunden är dagens officiella program över. Då gäller det att styra cykeln nedför backen och in till centrum där vi bor. På vägen kan man ta sig en instickare till den lokala Siwan eller så nöjer man sig med att köpa lökar av tanterna under trädet framför affären.
Efter att cykeln parkerats och matvarorna plockats in blir det dags att tillreda dagens kulinariska mästerverk och avnjuta den. Efter några timmars slappande/tvättande/diskande blir det tillräckligt svalt för en cykeltur eller promenad. Oftast blir det att följa Kavangoflodens strand västerut. Det finns massor av stigar att välja mellan. Längs stranden ser man folk bada, tvätta kläder, fiska, vattna boskap, tvätta bilar etc. Ibland hittar man sig omgiven av tiotals kor, tjurar, getter eller åsnor. Så länge man håller sig bort från själva vattnet är djuren vänligt sinnade. I vattnet däremot kan det finnas krokodiler och flodhästar, dem ska man inte leka med. (Ett barn blev taget av en krokodil förra söndagen, men det hindrar inte barnen från att leka i vattnet)
Efter motionspasset blir det dags att söka sig inomhus innan myggorna får tag på en. Då är det oftast spel, filmer, böcker och facebook :) som fungerar som tidsfördriv. När ögonlocken inte längre hålls uppe utan hjälpmedel blir det dags att ta kväll.

Alla dagar ser dock inte ut på samma sätt. Förra veckan var jag t.ex. tillsammans med J.D. och några församlingsanställda från Rundutrakten till Katima Mulilo för att hålla en workshop. Workshoppens syfte var att utbilda församlingarnas äldste och lekmannapredikanter i Caprivi-området. Där är den lutherska kyrkan fortfarande i startgroparna. Själv hade jag som uppgift att dokumentera workshoppen, hjälpa till med praktiska saker samt att hålla ett par andakter. Dagarna var långa och heta. Nätterna däremot var korta men heta. Under lördagen var vi på en snabbvisit för att titta på The Mighty Zambezi. Samtidigt passade vi på att ta oss en sväng över till Sambia. Det skulle finnas massor att skriva om Capriviområdet så det förtjänar ett helt eget inlägg, om bara nätet är samarbetsvilligt. Ifall inte så får jag väl berätta det live när jag kommer till Finland.

Nu är det bara 3,5 veckor kvar här. Sen bär det av till Kapstaden för 10 dagars semestrande och efter det kallar kalla Finland.

-Marko

Nkurenkuru

Olemme olleet kolme päivää lähettikokouksessa. Siellä oli noin 20 suomalaislähettiä Namibiasta, Botswanasta ja Angolasta. Lähinnä sairaanhoitajia, opettajia ja pappeja. Kirkko, klinikka, koulu. Siihen lähetystyöntekijät ovat perinteisesti panostaneet ja tekevät vieläkin. Voin vain kertoa, että lähetyskentällä on todella paljon naisia. Lähettikokouksen aikana vierailimme sanheimon kylässä. Sanheimo haluaa elää niin kuin se on aina elänyt, mikä on hyvä. He ovat keräilijöitä ja metsästäjiä, pukeutuvat nahkaan, asuvat savimajoissa ja ovat nomaadeja. Ongelma on vain, että sopeutuminen moderniin yhteiskuntaan on haasteellista. He eivät esimerkiksi tee perinteistä töitä, josta maksetaan veroa. Koulutustaso on huono ja maanomistuslait rajoittavat heimon metsästysmahdollisuudet. Sanheimon jäsenet näyttivät meille miten he metsästävät ja mitä juuria he syövät. Mielenkiintoista!

På måndagskväll kom vi fram till Nkurenkuru. Här ska vi bo i 6 veckor innan vi tar en sväng via Sydafrika bara för att sedan återvända till Finland. I går var det första arbetsdagen här. Jag skall jobba på högstadiet/gymnasiet som stödlärare.

Nåt matvrak jag känner undrade vad vi äter här. Den traditionella maten är kall hirsgröt (Även kallat mahango. Gröten innehåller oftast sand då den tillreds utomhus). Man tar gröten med händerna och doppar den i spenatsås eller hönssky. Sen äter man vita bönor, stekt höna och dricker ingefärsdricka till. Oftast hamstrar vi dock mat i de större städerna ett par gånger i veckan/månaden och sen äter vi makaroner med maletkött, pizza, och fiskbiffar. En annan läsare som skickat in post till studion, har undrat om vi bara umgås med finländare. Det gör vi inte. Via jobbet kommer vi i kontakt med de lokala människorna. Generellt sett kan man säga att namibierna är religiösare och mindre stressade än finländarna.

Meme Sofia (Lady Sofia)

Hellos are much easier than goodbyes!

Så har den första delen av Namibiaäventyret nått sitt slut. I onsdags och torsdags var det dags att ta farväl av alla nya bekantskap i Oniipa. Nån av mina nya vänner sade i något skede att "hellos are much easier than goodbyes". Hur smarta ord är inte det. Speciellt här i Afrika får man vara med om tiotals hellos varje dag. I Finland känns det däremot som om det redan är hello-skedet man vill undvika, för att inte ens tala om goodbye. Varför är vi så osociala där uppe i norr? Det har jag inget svar på. Däremot är jag nöjd över att dessa goodbyes leder till en massa nya hellos i Nkurenkuru. Men nu ska jag inte ta ut glädjen i förväg utan koncentrera mig på att ta hand om barnen här på missionärsmötet i bushen kring Gobabis. Hellos blir det dags för först på måndagskvällen.

Inte goodbye utan good night!

-Marko