27.1.2009

01.01.09. Happy New Year!

Tuppen väckte mig kl 3 på natten, kossan kl 5 och telefonen slutligen lite före 7. Nyårskyrkan hade blivit flyttat från kl 10 till kl 7 på morgonen så det blev ännu en kort natt. Vi gick till kyrkan som låg ett hundratal meter bort från stugan och slog oss ner i bänkarna. Barnen visade oss lika stort intresse som tidigare.

Det blev lite mindre fotografering än kvällen före. Jag lade märke till en bönesyrsa (praying mantis) i fönstret bredvid mig, men lyckades hålla mig från att ta fram kameran. Duktig pojke! Efter gudstjänsten blev det en hälsningsrunda utanför kyrkan där alla önskade varandra Happy New Year.

En del ungdomar blev kvar utanför kyrkan och vi diskuterade allt mellan himmel och jord med dem. M träffade hans föräldrars fadderbarn Eliah där. De hade stött E ekonomiskt under hans skoltid. Nu studerade han till ingenjör på ett universitet. E var ett levande bevis på att vi verkligen kan förändra nåns liv genom att ge bort lite av vårt överflöd.
En tanke som slog mig när vi talade med ungdomarna var att de verkar mycket lyckligare än vi, vi har massor av pengar, prylar och allt annat vi kan tänkas behöva, men ändå är vi missnöjda och vill ha mer. Människorna vi träffade lever väldigt enkelt, men de är glada över det lilla de har. Tak över huvudet, mat på bordet och att få vara frisk, vad mer behöver vi egentligen? Jag tror att vi fyller våra liv med så mycket onödigt att vi tränger in Gud i ett litet hörn. Vi ser inte honom bakom alla våra prylar, vi överröstar honom med våra 5.1 system och springer förbi honom i jakt på rikedomar. Kanske lite mindre av allting skulle göra oss mycket lyckligare. En nära kontakt till Gud är ju sist och slutligen allt vi behöver. Matt 6:33. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.
En sak som diskuterades efter gudstjänsten var oroligheterna i landet vid förra årsskiftet. Alla var tacksamma över att det nu rådde fred i landet, och såg fram emot ett Kenya där alla kan leva i fred med varandra. Människorna verkade ha förlåtit det som gjorts mot dem. En del hade förlorat släktingar i oroligheterna men i stället för att dröja kvar i det som skett, såg de fram emot ett nytt Kenya byggt på försoning och förlåtelse. Sorgen fanns kvar i människorna men inget hat.

Våra diskussioner avbröts av att någon ropade att det nu var sista chansen att få morgonmål. Tanken att inte få något att äta innan lunch fick oss att skynda mot matsalen. Efter maten blev det dags för lite volleybollträning. Vi hade kommit överens om att ordna Kenya-Finland landskamp på eftermiddagen. Innan matchen började passade jag på att tvätta lite kläder. Detta fick kvinnorna i resesällskapet att tappa hakan. Kanske det bara är i Kokkolatrakten där männen kan vara självförsörjande :D.

Volleybollmatchen inleddes med att koskiten kastades till sidan av planen. Efter lite uppvärmning inleddes första setet som vi vann förvånansvärt lätt. Andra setet i sin tur gick åt Kenya. När det blev dags för tredje set var klockan så mycket att vi fick förklara matchen oavgjort och styrde kosan mot middagsbordet. Efter maten var det dags att gå på kvällspromenad upp på Sengere, en kulle som ligger bakom stationen.
Vi mötte en hel del människor under vandringen. En av dem kommer jag aldrig att glömma. Han stannade för att hälsa på oss och presenterade sig som Kennedy. När vi försökte gå vidare så märktes det på honom att han ännu hade något på sitt hjärta. Efter att ha samlat mod en stund frågade han försiktigt ifall jag kunde ta ett foto av honom. Det gick jag gärna med på. Jag vet inte varför, men det att jag tog en bild av honom verkade väldigt viktigt för honom. Han tackade och släppte iväg oss. Han verkade lycklig. Senare på kvällen kom jag att tänka på något jag hört av Gary.S Chapman. Det finns vackra bilder och så finns det viktiga bilder. Bilden jag tog hör till den senare kategorin. Om någon såg den bilden utan att höra berättelsen skulle de knappast ägna den mer än en snabb blick. Men för honom är den viktig och likaså för mig. Jag ska försöka ordna ett exemplar av fotot åt honom på något sätt.

2 kommenttia:

Sofie kirjoitti...

Vilken fin berättelse om Kennedy! Verkligen! Och du har så rätt i det du skriver, att vi tränger bort Gud med alla våra prylar! Våra egna påhittade saker tar upp en stor del av vår tid, den tid vi kunde ge åt Gud istället!

Christian kirjoitti...

Alltså det är så sjukt vilken berörande bild du har tagit av Kennedy, men som du sa, om man inte hör historien bakom, så känns den kanske inte så givande som nu.. mäktigt!.. längtar att få läsa meeer om Kenya :D keep it up!