Jag vaknade förväntansfullt på söndagsmorgonen efter att storm hade utlovats längs vår vackra österbottniska kust, men tji fick jag. Vinden lyckades knappt ruffsa till mitt hår som fått växa fritt sen sommaren. Lite tröst fick jag av att vattennivån hade stigit över en meter från det normala. Tog därför bilen ner till båthamnen i Öja för att plaska i vattnet som för tillfället låg på ett ovanligt och väldigt uppfriskande sätt ovanför bryggan.
Efter att ha tillfredsställt mitt behov för extrema naturförhållanden så for jag en sväng via H:s villaprojekt för att se om bottenplattan fortfarande var på det torra. Det var den inte. Med lite mera styrox under plattan kunde man ha paddlat i väg med den, men nu var den lyckligt fast på grund exakt där den skulle.
Livet blev genast intressantare då jag fick syn på en kniv som låg på stranden en bit från stenfoten. Jag tänkte ta och rädda den från att stifta närmare bekantskap med vattenmassorna som fortfarande höll på att stiga, men i stället blev det jag som fick stifta närmare bekantskap med kvicksand! (Ja det var exakt det vad det var... precis som i Tarzan som jag tittade på som ung.) Efter att jag tagit några steg mot kniven så gav marken plötsligt vika under mig. Jag hann sjunka ett tjugotal cm ner i leran innan jag fick tag på kniven och lyckades ta mig på bärande mark igen. De följande 10 minuterna roade jag mig med att peta ner diverse föremål i leran för att kompensera för stormen som uteblev.
Och så levde han lyckligt resten av dagen!
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti