Enjoying the Backstreets

Bye Bye Namibia

2011-03-21T10:59:00.000-07:00

Så var det slut på vistelsen i Namibia. Just nu sitter, eller egentligen ligger jag på bussen och närmar mig gränsen till Sydafrika. Innan bussen överskrider gränsen ska jag försöka hinna ladda upp sista blogginlägget härifrån. (Som du kanske lyckades klura ut så hann jag).

Någon slutsummering över vistelsen här blir det inte, eftersom jag måste hinna smälta allt jag varit med om först. Däremot ska jag använda några rader för att hylla bussarna här. Bussen vi tog från Rundu till Windhoek var av normal europeisk kaliber, förutom att den var mycket bekvämare. Bänkarna var breda och mjuka och med hänsyn till alla oss med långa ben så är bänkarna även vadderade på baksidan. Det betyder att i stället för att pressa sina knän mot en skarp ojämn plastskiva så får man borra in dem i en mjuk madrass. Najs!

Vad som gäller den såkallade Sleeplinern som vi nu sitter på så är den ännu bekvämare. I stället för att borra in knäna i en madrass får de ha ca 20cm luft framför sig. Bänkarna går att luta långt bakåt och samtidigt kan man fälla ner en fotpall att lyfta upp fötterna på. I praktiken betyder det att bänken förändras till en säng. Tänk om man hade det så lyxigt när Taisto trafikerade treans linje mellan Öja och högstadiet. 40 minuter extra sömn skulle skulle ha tagits emot med tacksamhet.

Och vad kostar det hela tänker ni. Totalt för båda bussarna blir det inte mera än en enkelbiljett med alla våran favorit VR till Helsingfors. Dessutom så var den första bussen bara 10 min försenad på 700km sträcka. VR däremot lyckas samla ihop lika många förseningsminuter på ca 7km.

Bussbolaget lär också börja varje ny resa med bön. Ännu har vi inte fått bekräftelse på att det verkligen är så eftersom vi inte suttit i bussen när den åkt iväg från terminalen. På biljetten står det även att kristen underhållning erbjuds under resans gång. Biljettförsäljaren valde dessutom att understryka detta med neonpenna innan hon överräckte biljetterna.

Next stop CapeTown!

Roger över och ut!

I did my Nkurenkuru

2011-03-18T13:13:00.000-07:00

Paluumatka lähenee. Olemme pari päivää vielä Nkurenkurussa ennen kuin lähdemme lomailemaaan Etelä Afrikkaan. Aika on mennyt nopeasti. Olen yrittänyt miettiä miten tämä kokemus on muuttanut elämääni, mutta en oikein tiedä. Ehkä arki Suomessa antaa ne isot oivallukset myöhemmin. Tulen kaipaamaan minun oppilaita, olen viihtynyt hyvin koulussa. Tulen myös kaipaamaan lämpöä ja rankkasateita. Voin kuitenkin sanoa niin kuin lähetit täällä vitsailevat: "I did my Nkurenkuru".

Om de stora insikterna lyser med sin frånvaro, har jag haft desto mer tid här att se de små glädjeämnena i vardagen. När jag cyklade hem från skolan häromdagen möttes jag av ca 80 stycken 3-6 åringar som stod vid vägkanten i sina dagisuniformer och sjöng: "I want to cross the road, I want to cross the road. Look left, look right and look left again. I want to cross the road." Livets stora stunder är väl just de som lätt går en förbi.

Under min tid i Namibia har jag dock lärt mig följande saker om Kokkola: Kokkola är Europas bluescentrum, Finlands största mjölkproducent och dessutom Finlands Jerusalem. Jag har också lärt mig att lärt mig nya kreativa sätt att använda ordet håxa. T.ex. "Ja håx int gör he nu." (Jag tänker inte göra det nu). Dessutom har jag lärt mig att det alltid är bättre med för mycket än lagom. Dessa Kokkolabor. Vad kan man åt dem?

En vän blev inspirerad av kronprinsessan Victoria och skrev mig elva brev inför min utlandsvistelse. Jag har nu i snart tre månaders tid läst ett brev i veckan. Min väns livsvisdomar samlade på elva pappersark. Här kommer en dikt från ett av hennes brev. Jag tyckte den passade in här.

"Du har lärt dig av livet, säger du.
Menar du då att du kryper ihop och försvarar dig,
att du ångrar din spontanitet,
att du blivit försiktig nu av alla dina dåliga erfarenheter,
att du förlorat din värme och låtit den heliga elden slockna?
I så fall ber jag dig att hellre fortsätta genom livet som analfabet,
inför människor naiv,
som ett barn inför Gud."

Helder Camera

Sofia (faktiskt en hel fjärdedel Kokkolabo)

Nästsista blogginlägget från Namibia… kanske

2011-03-10T13:19:00.000-08:00

Tiden går snabbt när man har det roligt. Nu har jag varit i över två månader i Namibia och har bara några enstaka dagar kvar här. Om 10 dagar bär det av med buss genom hela landet ända ner till Kapstaden. Där blir det 10 dagar semester och om allt går enligt planerna tar jag mina första steg på finländskt territorium den 2.4.

När jag blickar bakåt kan jag bara konstatera att det har varit både intressant och roligt. Det som överraskat mig mest är hur lätt alting har varit. Problemen har lyst med sin frånvaro. Jag förväntade mig att få uppleva någon form av kulturchock eller åtminstone några dagar av "Montezuma's revenge", men allt har gått bra.

Trots att tiden har flugit iväg så känns det som att det börjar vara dags att gå vidare. Nu pratar inte bara om att förflytta mig geografiskt utan även om att kanske ändra på mig själv och mina vanor lite. Jag tror att jag kan säga att jag hittat lite mera av mig själv här i Namibia. Det är inget konkret jag kan sätta fingret på, men det känns som om någonting är annorlunda, på ett positivt sätt. Nu ska ni inte få för er att jag skulle börja anse mig vara vuxen eller något i den stilen, det är inget jag har tänkt slösa bort mitt korta jordiska liv på. Jag tror inte ens att "vara vuxen" finns så högt på prioritetsskalan i himlen heller. Läs fast Matt 19:14 :)

För att inte bara flumma på så har också något konkret skett sedan mitt förra inlägg. Jag har hunnit bli farbror. Tänk, nu är jag i samma klubb som mina största idoler Joakim och Kalle :). Inte illa!

Var och hur jag ska söka efter mig själv nästa gång har jag ännu inte bestämt. Jag har flera idéer på lager men nya förslag tas emot med tacksamhet. I Kapstaden där nästa anhalt blir ska jag inte söka mig själv utan där ska jag försöka hitta nolläget i min hjärna.

-Marko

Valtiovierailu Namibiassa

2011-03-06T09:05:00.000-08:00

Kaksi viikkoa sitten Tarja Halonen oli valtiovierailulla Namibiassa. Hän kävi muun muassa Onandjokwen sairaalassa (jossa Marko oli töissä tammikuussa). Harmittaa vähän, että emme olleet Oniipassa just silloin kun Halonen kävi. Kuulimme valtiovierailusta jo puolitoista kuukautta sitten, mutta emme turvallisuussyistä saaneet puhua siitä. Valtiovierailu antaa tietysti painoarvoa projektille ja ehkä jopa lisää varoja. Oniipan sairaala on Suomen ulkoministeriön toiseksi suurin kehityshanke. Tässä pieni lainaus paikallisesta lehdestä: "Halonen said the ties between Namibia and Finland started long ago when Finnish missionaries arrived at Omandongo in 1870 and she would like to see it continued by the next generations." The Namibian 28 February 2011.

Häromdagen hälsade vi på i dagiset mitt emot där vi bor. Jag reagerade på disciplinen i dagiset. Dagistanterna verkade så stränga, nästan arga. Jag kommenterade det på jobbet att barnen här är så disciplinerade jämfört med i Finland. Jag fick till svar att utan disciplin går skolresultaten ner och utan utbildning har du inga möjligheter i Afrika. De ser det som sin medborgerliga plikt att vara stränga mot barn och unga, något annat vore att göra barnen en björntjänst. En "lärarkollega" sa: " I think you Europeans have too many rights." Och en annan: "I've heard a student came in to the classroom with a gun in England! Now what is that?!?" Yeah, what is that?

Igår hade vi amerikatema i vårt hus. Vi gjorde hamburgare, drack coca-cola, diskuterade amerikansk politik och lyssnade på Springsteens Born in the USA. Jepp, man måste underhålla sig när det för tionde dagen i rad spöregnar. Och när det regnar i Namibia, då regnar det som på film! Och åskar gör det så att det dundrar i hela huset. Ganska mäktigt faktiskt.

Idag var vi på gudstjänst i skolans festsal. The holy party. Gudstjänstlivet här är nåt i hästväg. Gudstjänsten tar typ tre timmar och går på lokala språk. Dessutom är det ca 30 grader varmt och kyrkorna är smockfulla. Här trängs rik och fattig, ren och smutsig på samma bänk. Men just idag var det en riktig höjdare att gå i kyrkan! Det predikades på engelska och skolans kör var på plats. Afrikanerna kan verkligen det här med dans, rytm och att sjunga i stämmor. Till och med 15 åriga pojkar dansar och sjunger av hjärtans fröjd. Det finns ett talesätt i Afrika: "I am because we are". Den attityden avspeglas också i körsången. En tonårspojke i Namibia måste inte på samma sätt sträva efter att bli accepterad som en finsk tonårspojke. I Namibia är det givet att du tillhör gruppen, något annat finns inte i deras begreppsvärld.

Sofia

Om skolan och naturen

2011-02-25T08:33:00.000-08:00

Olen nyt ollut yli kaksi viikkoa opettamassa Nkurenkuru ELCIN High Schoolilla. Koulu on Suomen Lähetysseuran perustama yläaste ja lukio. Koulussa on noin 300 oppilasta ja kaikki oppilaat asuvat koulualueella. Opetan englantia 8 luokkalaisille yhdessä S:n kanssa, joka on lähetti Suomesta. Meillä on 35 oppilasta per luokka. Koulu on arvostettu ja kymmenes paras Namibiassa. Noin puolet oppilaista jatkavat yliopistolle, kun taas valtion koulua käyneistä oppilaista noin 1-2 % pääsee yliopistoon. Opetuksen taso on ehkä vähän alle Suomen tason. Koulussa on hyvää opetusmateriaalia ja opettajat ovat hyviä. Koulun 18 opettajaa tulee Namibiasta, Tansaaniasta, Zambiasta, Keniasta ja Suomesta. Mutta Afrikka ei ikinä lopu yllättämään. Viime viikolla yksi opettajista kysyi minulta, että onko Venäjä Austraaliassa vai Aasiassa.

Jotkut asiat koululla poikkeavat Suomen kouluista. Täällä koulu alkaa 06.40 hartaudella, jonka oppilaat itse pitävät. Oppilaat kunnioittavat opettajiaan eri tavalla kuin Suomessa. He ovat hiljaisia luokassa, kutsuvat minua miss Sofiaksi ja kuiskavat ujosti kun puhun heidän kanssa. Kaikki pukeutuvat siististi. Minulla on aina hame ja korkkarit luokassa, oppilailla on koulupuku. Mutta joskus pidetään casual Friday. Silloin oppilailla on tavalliset vaatteet päällä. Tuo yksi juristi minun työpaikaltani voisi tämän takia varmaan viihtyä täälläkin.

På fritiden sysselsätter vi oss med att cykla runt på byn. Varken cyklar eller vithyade är så där jättevanliga här, så folk tittar men hälsar glatt. Det är bäst att cykla på morgon eller kväll när temperaturen går under 30 grader. Här finns Kavango floden alldeles nära där vi bor och det är fint att cykla eller promenera där. Man får bara akta sig så att man inte stöter på en krokodil, flodhäst eller orm. Jag håller mig undan den lokala faunan, Marko verkar aktivt försöka komma i kontakt med den. Jag ogillar också att ta mig igenom horder av betande kor och tjurar eller att komma i närkontakt med vildhundarna.

Men naturen här är helt magnifik! På kvällarna är det varmt, mörkt och syrsorna spelar helt öronbedövande. Insekterna är jätteversioner av våra egna insekter. Men det som slagit mig mest här är himlen. Det är konstigt, men den har ett annat djup här än hemma. När man ser solen gå ner kan man se nått vacker åt alla håll. Det gör man inte hemma. Där är det bara vackert åt ett håll…

Och jag jazzar vidare med Jamie Cullum.

Sofia

Dagsprogram

2011-02-24T13:26:00.000-08:00

Att det gått så länge sedan det senaste blogginlägget beror inte helt och hållet på min lathet utan till en viss del även på nätförbindelsens kvalitet. Tanken var att jag skulle ladda upp en massa bilder men eftersom nätet fungerar ungefär 2 sekunder varje minut så får det vänta tills vidare.
Nu har vi snart varit tre veckor här i Nkurenkuru. Under en "normal" dag stiger jag upp runt sjutiden, äter morgonmål och cyklar 2,5km i uppförsbacke för att komma till skolan. De dagar jag inte har annat program jobbar jag på en privatskola som drivs av kyrkan. På skolan hjälper jag till att ordna upp biblioteket för att det ska bli användbart igen. Efter skolan besöker jag vissa dagar familjen D där jag spelar eller pysslar med J en tid.
Efter skolan eller lekstunden är dagens officiella program över. Då gäller det att styra cykeln nedför backen och in till centrum där vi bor. På vägen kan man ta sig en instickare till den lokala Siwan eller så nöjer man sig med att köpa lökar av tanterna under trädet framför affären.
Efter att cykeln parkerats och matvarorna plockats in blir det dags att tillreda dagens kulinariska mästerverk och avnjuta den. Efter några timmars slappande/tvättande/diskande blir det tillräckligt svalt för en cykeltur eller promenad. Oftast blir det att följa Kavangoflodens strand västerut. Det finns massor av stigar att välja mellan. Längs stranden ser man folk bada, tvätta kläder, fiska, vattna boskap, tvätta bilar etc. Ibland hittar man sig omgiven av tiotals kor, tjurar, getter eller åsnor. Så länge man håller sig bort från själva vattnet är djuren vänligt sinnade. I vattnet däremot kan det finnas krokodiler och flodhästar, dem ska man inte leka med. (Ett barn blev taget av en krokodil förra söndagen, men det hindrar inte barnen från att leka i vattnet)
Efter motionspasset blir det dags att söka sig inomhus innan myggorna får tag på en. Då är det oftast spel, filmer, böcker och facebook :) som fungerar som tidsfördriv. När ögonlocken inte längre hålls uppe utan hjälpmedel blir det dags att ta kväll.

Alla dagar ser dock inte ut på samma sätt. Förra veckan var jag t.ex. tillsammans med J.D. och några församlingsanställda från Rundutrakten till Katima Mulilo för att hålla en workshop. Workshoppens syfte var att utbilda församlingarnas äldste och lekmannapredikanter i Caprivi-området. Där är den lutherska kyrkan fortfarande i startgroparna. Själv hade jag som uppgift att dokumentera workshoppen, hjälpa till med praktiska saker samt att hålla ett par andakter. Dagarna var långa och heta. Nätterna däremot var korta men heta. Under lördagen var vi på en snabbvisit för att titta på The Mighty Zambezi. Samtidigt passade vi på att ta oss en sväng över till Sambia. Det skulle finnas massor att skriva om Capriviområdet så det förtjänar ett helt eget inlägg, om bara nätet är samarbetsvilligt. Ifall inte så får jag väl berätta det live när jag kommer till Finland.

Nu är det bara 3,5 veckor kvar här. Sen bär det av till Kapstaden för 10 dagars semestrande och efter det kallar kalla Finland.

-Marko

Nkurenkuru

2011-02-09T05:37:00.000-08:00

Olemme olleet kolme päivää lähettikokouksessa. Siellä oli noin 20 suomalaislähettiä Namibiasta, Botswanasta ja Angolasta. Lähinnä sairaanhoitajia, opettajia ja pappeja. Kirkko, klinikka, koulu. Siihen lähetystyöntekijät ovat perinteisesti panostaneet ja tekevät vieläkin. Voin vain kertoa, että lähetyskentällä on todella paljon naisia. Lähettikokouksen aikana vierailimme sanheimon kylässä. Sanheimo haluaa elää niin kuin se on aina elänyt, mikä on hyvä. He ovat keräilijöitä ja metsästäjiä, pukeutuvat nahkaan, asuvat savimajoissa ja ovat nomaadeja. Ongelma on vain, että sopeutuminen moderniin yhteiskuntaan on haasteellista. He eivät esimerkiksi tee perinteistä töitä, josta maksetaan veroa. Koulutustaso on huono ja maanomistuslait rajoittavat heimon metsästysmahdollisuudet. Sanheimon jäsenet näyttivät meille miten he metsästävät ja mitä juuria he syövät. Mielenkiintoista!

På måndagskväll kom vi fram till Nkurenkuru. Här ska vi bo i 6 veckor innan vi tar en sväng via Sydafrika bara för att sedan återvända till Finland. I går var det första arbetsdagen här. Jag skall jobba på högstadiet/gymnasiet som stödlärare.

Nåt matvrak jag känner undrade vad vi äter här. Den traditionella maten är kall hirsgröt (Även kallat mahango. Gröten innehåller oftast sand då den tillreds utomhus). Man tar gröten med händerna och doppar den i spenatsås eller hönssky. Sen äter man vita bönor, stekt höna och dricker ingefärsdricka till. Oftast hamstrar vi dock mat i de större städerna ett par gånger i veckan/månaden och sen äter vi makaroner med maletkött, pizza, och fiskbiffar. En annan läsare som skickat in post till studion, har undrat om vi bara umgås med finländare. Det gör vi inte. Via jobbet kommer vi i kontakt med de lokala människorna. Generellt sett kan man säga att namibierna är religiösare och mindre stressade än finländarna.

Meme Sofia (Lady Sofia)

Hellos are much easier than goodbyes!

2011-02-04T12:59:00.000-08:00

Så har den första delen av Namibiaäventyret nått sitt slut. I onsdags och torsdags var det dags att ta farväl av alla nya bekantskap i Oniipa. Nån av mina nya vänner sade i något skede att "hellos are much easier than goodbyes". Hur smarta ord är inte det. Speciellt här i Afrika får man vara med om tiotals hellos varje dag. I Finland känns det däremot som om det redan är hello-skedet man vill undvika, för att inte ens tala om goodbye. Varför är vi så osociala där uppe i norr? Det har jag inget svar på. Däremot är jag nöjd över att dessa goodbyes leder till en massa nya hellos i Nkurenkuru. Men nu ska jag inte ta ut glädjen i förväg utan koncentrera mig på att ta hand om barnen här på missionärsmötet i bushen kring Gobabis. Hellos blir det dags för först på måndagskvällen.

Inte goodbye utan good night!

-Marko

Madcook

2011-01-29T13:06:00.001-08:00

Har i dag haft äran att pröva på en lokal delikatess, dvs torkade/stekta? larver. Detta skedde dessutom helt frivilligt. Maten inhandlades av ett gäng finländska finsmakare på Oshakatis open market. Exakt vad larven heter eller hur den är tillredd vet vi inte, men torr var den i alla fall.

Den kulinariska upplevelsen börjar med att välja en söt stackare ur en påse som inte luktar speciellt lockande. Efter att man fått ett stadigt grepp om larvens håriga kropp tar man och rycker loss huvudet och sedan skrapar loss fötterna. Sen är det bara att doppa den i valfri chipsdipp (vilket vi tyvärr inte hittade här) och slänga den i munnen. Mums!

Smaken är väldigt enkel att beskriva. Den smakade kyckling.... Nooot!

Den smakade exakt så som koskit luktar. Dvs inte direkt hemskt men inte heller som något man vill ha i sin mun. Smakens ursprung är inte heller det ett mysterium, vi fick nämligen veta att larven i fråga lever i koskit. Nästa gång ni besöker en bondgård kan ni passa på att ladda upp med snacks inför nästa filmkväll.

Smaklig måltid!

-Marko

Livet i Oniipa

2011-01-25T12:14:00.000-08:00

Kävimme safarilla viime viikonloppuna. Marko, minä ja neljä muuta suomalaista. Täällä meidän pihapiirissä asuu meidän lisäksi kaksi sairaanhoitajaopiskelijaa, yksi lomaileva tyttöystävä ja kaksi rakennusmiestä. Ajoimme Etoshan luonnonpuistossa melkein 700 kilometriä. Nyt on sadekausi ja eläimet löytävät vettä muualtakin kuin juomapaikoilta, mutta näimme kuitenkin 30 lintulajia ja 20 nisäkäslajia. Kun kävimme tankkaamassa huoltoasemalla ja huoltoaseman työntekijä kuuli, että tulimme Suomesta hän kysyi: "Do you know Martti Ahtisaari? He is a very good tate (mies)!" Matkan lainaus tuli kuitenkin suomalaiselta mieheltä: " Ei ihminen voi ymmärtää miten nainen ajattelee." Haluan vain lisätä, että sama mies osti haulikon itselleen häälahjaksi kun hän meni naimisiin.

I övrigt har jag fått uppleva glädjen då vår städerska/trädgårdsmästare sände sitt livs första e-post och när den 11 årige grannpojken lärde sig spela blinka lilla stjärna på piano från noter. Sen måste jag också ge en eloge åt våra handledare E och J. Mammamia vilka människor. Österbottningar. Förstås. Arkitekt och försäkringstjänstekvinna med hjärtat på rätta stället. Förutom sina jobb som arkitekt/projektledare och sekreterare hinner de hjälpa och ge människovärde åt så många i förbifarten. De är generösa. De bestämde sig för att betala skolgången åt den föräldralösa grannflickan som utnyttjades som hushållerska hos släktingarna. De satte henne i en av landets bästa privatskolor. E kramar de föräldralösa och HIV positiva barnen. Ibland ser man glimtar av himlen på jorden.

Meme Sofia

Hello Africa, tell me how you're doing

2011-01-18T10:26:00.000-08:00

Tänään sataa kaatamalla. Minun "oppilaani" Eeva-Liisa ei tullut töihin tänään sateen takia. Eeva-Liisa asuu kaukana ja kulkee taksilla töihin. Eilen oli taksilakko ja taksit eivät vieläkään kulje normaalisti. Päätin itsekin jäädä töistä kotiin. Namibia on afrikan maista aika hyvä maa asua. Namibian valtio maksaa vuosittain terveydenhuollosta noin 700 euroa per henkilö. Vastaava luku Ugandassa on noin 12 euroa per henkilö per vuosi. Namibian maaseudulla työskentelevä opettaja ansaitsee noin 800 euroa kuukaudessa. Eläkeläinen saa 50- 150 euroa per kuukausi. Hyvin koulutetut namibialaiset ovat kyllä ymmärtäneet miten päästään pois köyhyyskehästä. Ensin koulutus ja työ ja vasta sitten lapset.

Finländare och namibier jobbar på helt olika sätt, det står helt klart. Medan finländarna är resultatcentrerade är namibierna människocentrerade. Men att säga att den namibiska kvinnan skulle vara lat, det är rent förtal. Många namibiska män tar inte något ansvar för sin familj, varken praktiskt eller ekonomiskt. Naturligtvis finns det bra, pålitliga män också, men chockerande många är det inte. Dessutom är det vanligt med många partners parallellt. Månggifte är inte vanligt, men älskarinnor/älskare är vanligt. Som kvinna har man egentligen mest kontroll över sitt liv här om man inte har något alls med männen att göra. Man undviker HIV och en stor barnaskara att mätta. Låter kanske krasst, men att undvika män är för en kvinna rena rama livförsäkringen i Namibia.

Det finns mycket glädje också i det här landet. Sång, dans, människorelationer, barn och hopp om en bättre framtid. Livet är sist och slutligen ganska lika var man än bor.

Meme Sofia

En dag full av människor

2011-01-16T12:30:00.000-08:00

Nu är första söndagen här i Oniipa bakom oss. Dagens tema har varit människor. Nu för tillfället är vi 10!!! finländare här. Förutom jag, Sofia och missionärerna så har hit anlänt några till. Två har kommit från Tammerfors för att renovera kyrkan på sjukhuset och två sjukskötarstuderanden har kommit hit för att genomföra sin praktik. En av dem har sin fru med. Dessutom finns här en finländare på besök hos sin far som bor i grannstaden.

Vi började dagen med att besöka gudstjänsten i sjukhusets kyrka som nu är i bruk för sista gången innan renoveringen drar i gång på allvar. Gudstjänsten besöktes av landets justitieminister som vuxit upp någonstans i närheten. Förutom celebert besök så präglades gudstjänsten av musik i olika varianter.

Efter gudstjänsten (2,5h senare) hoppade vi i minibussen och körde iväg för att äta i en restaurang som drivs av en ung kvinna. Maten vi åt var traditionell Namibiansk och tillrett på öppen eld. Men det var inte maten som var huvudsaken för besöket utan kvinnan bakom allt. Hon heter Taura och ser ut som om hon skulle smälta in i vilken västerländsk storstad som helst. I verkligheten så är hennes hem gjort av plåt och ligger mitt på ett fält som invaderats av myror. Om jag ska beskriva allt hon gör för sitt samhälle blir inlägget alltför långt så här följer hennes verksamhet kort och koncist med franska streck.

-driver restaurangen T.K. African Food Restaurant som finansierar alla andra franska streck

-håller eftis för 40 barn av vilka 13 är föräldralösa pga. hiv

-undervisar engelska åt barnen

-driver söndagsskola

-har gästhärbärge åt frivilligarbetare och andra som är i behov av logi (avgiftsfritt)

-tillreder och för ut mat åt åldringar i trakten

-tvättar kläder åt åldringarna

-odlar grönsaker och håller boskap (för att sedan serveras i restaurangen)

-designar smycken och kläder

-massor av annat

-allt detta gör hon för att det är hennes sätt att tjäna Gud

Projektet har hon gett namnet Nurturing Ground Project

Förutom Taura själv fick vi även träffa hennes farmor som är 94 år gammal. Trots åldern tog hon några danssteg när vi kom in på hennes gårdsplan. Hon brukar fortfarande själv jorden runt sin gård och lever ensam. Ensam är hon dock inte utan hon har 15 barnbarn som hon vet om. Farmor ska ni få höra mer om bara jag får chansen att ladda upp en video där hon berättar sin historia.

Nu är klockan GodNatt för i morgon bitti ska det jobbas igen.

-Marko

Finland vs Namibia

2011-01-12T10:50:00.000-08:00

Olen nyt ollut kaksi päivää "töissä". Opetan Microsoft office ohjelmia kirkon työntekijälle. Työntekijän nimi on Eeva-Liisa, vaikka onkin namibialainen. Täällä on ollut niin paljon suomalaisia, että suomalaiset nimet ovat tavallisia. Olen jo tavannut namibialaisen Tuulin, Ainan ja Alpon. Jotkut osaavat laskea kymmeneen suomeksi tai tervehtivät suomeksi. Suomalaisilla on täällä hyvä maine. Joku sanoi, että suomalaiset ovat ainoat jotka ovat tuoneet jotakin tähän maahan, kaikki muut ovat vain vieneet. Työttömyysaste maassa on korkea 50 - 60 %, joten työtä tehdään hitaasti, jotta olisi töitä huomennakin.

Få gifter sig här. Det är dyrt att gifta sig. Man måste ha tre stora fester och om inte jag blir bjuden är vi inte vänner mera. Dessutom måste en man betala för sin kvinna. En ko och tio hackor. Det ni. Det kunde i det finska samhället betyda en John Deere och tio dyngsprättar. Och vem hostar nu upp sådana bara så där? Nä. Så sälj er inte för billigt medsystrar!

Ikväll har vi bastat och badat i en pool. Bara en finländare kan komma på att det behövs en bastu i ett land som är 20-30 grader hett dygnet runt. Men riktigt skönt faktiskt. Vi har alla bekvämligheter där vi bor. Kylskåp, spis, mikro, TV och ett hundra kvadratmeter yta var att röra oss på. Vi är de enda nu i gästhuset.

Meme Sofia (Lady Sofia)

Africa, you had me at hello!

2011-01-10T10:53:00.000-08:00

Olemme saapuneet Namibiaan. Olemme kolme kuukautta pohjoisnamibiassa. Kuukauden verran Oniipassa ja kaksi kuukautta Nkurenkurussa. Oniipassa Suomen lähetysseuralla on iso sairaala. Kirkko omistaa rakennukset ja maan, Namibian valtio maksaa henkilökunnan palkat. Sairaalassa on muun muassa leikkausosasto, HIV osasto ( joka palvelee 15 000 henkilöä vuodessa) ja synnytysosasto (jossa syntyy 5000 lasta vuodessa). Täällä on kaksi lähetystyöntekijää suomesta ja he toimivat meidän ohjaajina. Matkaseurani Markon tehtävä on yhdessä suomalaisen talkotyöntekijöiden ja paikallisten kanssa kunnostaa sairaalaa. Itse tulen avustamaan kirkon perhetyössä.

Resan hit har gått bra. Vi reste med en familj från Vasa som jobbar som missionärer i Nkurenkuru. Familjen består förutom föräldrarna av en son och en dotter. Barnen är fyra och fem år gamla. Sonen är lite funtad som pojken i Jerry Mac Guire. Han konkar omkring på sitt mjukisdjur lammas vart han än går. " Kun, kun, kun, kun minä olen iso, aion hankkia pyörän, jossa kaksi voi istua. Sitten voin pyöräillä lampaan kanssa." Förutom pojkens lamm har jag hittills sett följande levande djur: babian, stork, antilop, giraff, zebra, buffel, fåglar, elefant och sköldpadda. Inget dåligt saldo.

Ja, jag heter Sofia och kommer nu under tre månader att göra gästinlägg på Markos blogg, eftersom jag är för lat för att göra en egen blogg. Jag skriver sporadiskt och på både svenska och finska då flera finskspråkiga arbetskamrater visat intresse för att följa min resa. Jepp.

Det är varmt, solen går ner över afrika och syrsorna surrar utanför fönstret.

Sofia

Namibia Calling!

2011-01-10T10:25:00.000-08:00

Nu har vi varit en hel dag framme i Oniipa. Resan hit gick utan några som helst problem. Det känns som om vi redan har hunnit vara med om massor fastän det är först i morgon då praktiken börjar på allvar. Vi har bland annat varit på safari genom att ta en "längre genväg" genom Etosha nationalpark. Vi bongade en hel del djur, men de större rovdjuren lyste med sin frånvaro. Förutom safarin har vi hunnit med att både bada i swimmingpool och äta rökt kudu.

Vi kom fram i går kväll och har i dag gjort oss hemmastadda i gästhuset. För tillfället bor vi ensamma men det lär komma mer folk hit de närmaste dagarna.

För övrigt så kommer Sofia, som också är här på praktik att göra inlägg på bloggen.

Till slut ett passande citat ur Lord of The Rings:

"If I take one more step, it'll be the farthest away from home I've ever been."

-Marko

PS. Vi har för tillfället bara sporadiskt tillgång till Internet pga. att Saunalahti ansett det nödvändigt att låsa "mokkulan" för andra abonnemang utan deras eget. Laddade ner ett program för att bryta låset men det måste göras på en PC. (Dagens dos av anti-Mac)

Nytt utseende och ändrade planer

2010-12-28T13:01:00.000-08:00

Fick häromdan bud om att planerna för vår tid i Namibia ändrats lite. Ändring är ett ganska kraftigt ord i och med att inget ännu varit helt säkert angående var och hur länge vi ska vara. Nu blev det klart att vi ska till Oniipa till att börja med och först efter en tid fortsätter till Nkurenkuru dit vi trodde vi skulle åka direkt. Exakt vad jag ska sysselsätta mig med under tiden vet jag ännu inte, men intressant lär det bli.

Annars flyter allt ganska bra enligt planerna. Dagarna på Halppis och kvällarna på nyårslägret. I början av nästa vecka ska det packas och på onsdag avfärd mot Hesa. På torsdagseftermiddagen bär det sen av söderut.

-Marko,

som just hittade torkad vispgrädde i sitt öra

Tre veckor kvar

2010-12-16T12:58:00.000-08:00

Om exakt tre veckor sitter jag i ett flygplan nånstans ovanför Sahara med siktet inställt på nya äventyr. Det blir knappa tre månaders missionspraktik i norra Namibia. Jag fick tre månader ledigt från oldschool spammandet som jag normat sysslar med. Kan inte annat än tacka arbetsgivaren och -kamraterna för att de är så flexibla att jag får ta ledigt och dessutom komma tillbaka efter perioden också.

Jag ska försöka blogga lite mera aktivt i mån av möjlighet under tiden för att hålla alla intresserade updaterade. Fastän jag inte har just några förberedelser som måste göras så känns det lite som om tiden inte skulle räcka till. Förutom förberedelserna är det ju Christmas Praise, Jul och Nyårsläger som kräver en hel del tid. Kanske borde jag ha tänkt på det innan jag lovade medverka. Julen är förståss svår att skippa.

Kanske blir det ett inlägg ännu innan avfärden, om jag hinner...

The man in white

2010-10-04T10:41:00.000-07:00

From the hands it came down
From the side it came down
From the feet it came down
And ran to the ground
Between heaven and hell
A teardrop fell In the deep crimson dew
The tree of life grew

And the blood gave life
To the branches of the tree
And the blood was the price
That set the captives free
And the numbers that came
Through the fire and the flood Clung to the tree
And were redeemed by the blood

From the tree streamed a light
That started the fight 'Round the tree grew a vine
On whose fruit I could dine
My old friend Lucifer came
Fought to keep me in chains
But I saw through the tricks
Of six-sixty-six

And the blood gave life
To the branches of the tree
And the blood was the price
That set the captives free
And the numbers that came
Through the fire and the flood Clung to the tree
And were redeemed by the blood

From his hands it came down
From his side it came down
From his feet it came down
And ran to the ground
And a small inner voice Said "You do have a choice."
The vine engrafted me
And I clung to the tree

Venetiansk

2010-08-29T11:48:00.001-07:00

What no words can describe

2010-08-15T12:46:00.000-07:00

Small things

2010-08-12T13:13:00.000-07:00

Mörkt, varmt och en hängande rökdoft över staden - påminner mig om Afrika

...härligt

Our God is an Awesome God

2010-08-08T11:38:00.000-07:00

Guds andra bok som ingen kan undgå att läsa. Naturen och naturfenomenen är så vackra, komplexa och fulla av kraft att världen inte kan ha uppstått av en slump.
Läs båda böckerna! Den ena har bättre illustrationer medan den andra är mer detaljerad.

Det mäktigaste åskvädret jag någonsin sett.
Plats: Maakalla
Tid: 30 min efter att vi kommit i land i dag.

Bilderna är ännu helt oredigerade... orkade int :)

Semester!

2010-07-15T13:18:00.000-07:00

Energibrist... det får man som lön för 11 månaders arbete. Nu är det 8 timmar kvar på jobbet och sen blir det tre veckor ledigt i sträck. Klockan 16 i morgon kommer energibristen att vara ett minne blott.

Woohaaa! Entertain me people!

The force is strong in this one, the force of jantelagen that is

2010-06-26T17:59:00.000-07:00

Jantelagen dök upp under kvällens gång på Pörkenäs både i teori och praktik. Carola tog hand om teoridelen i något mellanspeak och jag tog hand om praktiken helt på egen hand.
Det var något jag kände på mig att jag borde ha sagt eller gjort (se förra inlägget) men lät bli eftersom min lilla hjärna började gå i banorna – "varför skulle någon vilja höra något sådant från just mig."

Vem är jag att kämpa emot jantelagen?

Matt 7:12

2010-06-05T09:40:00.000-07:00

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

När jag råkade läsa bibelstället för några dagar sen slog det mig att jag i många år tolkat bibelstället fel. I mitt enkla huvud har jag förvrängt texten till att betyda allt det ni inte vill att andra ska göra för er det ska ni inte heller göra för dem. På något sätt har jag tänkt att bibelstället sätter gränser för våra handlingar fastän det egentligen uppmanar oss till handling. Förståss så bör bibelstället läsas så att den både uppmanar oss att göra och att låta bli, men personligen har jag mera tolkat det som att vi ska låta bli.
När jag jämför dessa två sätt att tolka samma bibelställ så blir ju slutresultatet helt annorlunda. Om man låter bli att göra något ont åt sin nästa så är ju slutresultatet det att man inget gör. Om man däremot väljer att göra något positivt åt den andra så blir ju slutresultatet en positiv handling.
Att göra något positivt är ju tusenfalt bättre än att göra inget alls.

Vad skulle du vilja att någon gjorde för dig?

-Funderaren

He byri ta se sa pyromanen..

2010-05-11T11:43:00.000-07:00

Min tappra Xantia som jag delat adress med de senaste fem åren är nu borta för gott. Jag hade hoppats att hon skulle ha klarat sig ända till slutet av året men icke sa Nicke. Efter att vänstra stötdämparen omlokaliserat sig inanför motorhuven beslöt jag att omlokalisera henne till bättre betesmarker. Nu får jag börja se runt mig efter en ny bil. Tror nog att jag ska försöka klara mig med cykeln och hojen ända till hösten.

But wait! There's more!

Förra veckan skickade jag in ansökan om praktikplats till FMS och i dag kom jag överens om att gå på intervju till Hesa om två veckor. Gårr-roligt!

På tal om Hesa så har jag den senaste tiden varit till hufvudstaden så ofta att jag nästan börjar gilla den. Jag hade redan gett upp hoppet med hela staden eftersom det kännts så opersonligt på något sätt. Men som di brukar säg i norrut, "he er en rukåan kar som int kan änder se!"

-The Knight Who Refused to Say Ni!

Inventory of My Dreams

2010-04-27T08:21:00.000-07:00

"What do you want" var en fråga som ställdes i nån bok jag nyligen läste.
För att reda ut saken för mig själv så gjorde jag en lista.

Listan är varken fullständig eller i viktighetsordning.

-segla jorden runt
-genomföra missionspraktik i Afrika
-åka motorcykel jorden runt
-åka motorcykel genom Afrika
-hjälpa människor
-döda ett djur med pilbåge och äta upp det
-bestiga Kilimanjaro
-lära mig spela ett instrument
-cykla hela Great Divide Mountain Bike Route
-skaffa flygcertifikat
-pröva på något nytt varje dag
-hjälpa till med att skapa fred där det inte existerar
-aldrig mera klä mig i kostym :)
-ta en bild som har betydelse
-segla en fullriggare
-bo i ett egnahemshus
-vara snäppet fiffigare än MacGyver
-leva väldigt primitivt en tid
-jobba mindre
-leva mera
-göra allt detta tillsammans med Gud
-hitta någon att dela allt detta med
-leva vanligt familjeliv
-hjälpa någon annan att fullfölja sina drömmar

Icke picke pö...

Oj vad det snurrar!

2010-04-08T12:29:00.000-07:00

Ekorrhjulet alltså.
Ta ett steg åt sidan, kanske man inte dör av det.
Eller?

-Virrpanno

En av de sämsta idéerna nånsin?

2010-01-31T12:08:00.000-08:00

Den senaste månaden har jag börjat tvivla på mina förfäders intelligensnivå.
Föreställ dig att de suttit i en grotta nånstans i höjd med medelhavet och just ätit färdigt en måltid fisk som tillretts på den modernaste av alla uppfinningar elden. När nu mannen sätter sig i solen utanför grottan med sin fru och plockar i sig av vindruvorna som växer runtom hörnet börjar de småprata med varandra medan de väntar att solen ska gå ned.

Nånstans mitt i alla diskussioner om hur mannen i framtiden inte ska släpa in allehanda tekniska nymodigheter till grottan utan att först konsultera frugan går samtalet in på följande banor:

Kvinnan:
Hördu! Nu tå vi har reidd åpp hede me att du skaffa elden utan att fråg om tillstånd åv me så sku jag ha en lillan önskemål. Ty veit ju att jag int alls tycker om färgo på vägga i dehe kalkstensgråttå.

Mannen:
Joo, jag har ju rei lova ti mål na ny konstverken på vardagsgrottons vägg me getblod. Jag ska no djera he bara jag får tide. He er bara lite bråått nu tå vi me pojka kom på att man kan blås luft i magsäcken åv en kuddå och spark he åt varader. He komber no ti var ti na åv ti viktigast uppfinningan genom historien bara vi lite utvecklar he.

Kvinnan:
Vi har no siitt dömde er uppfinningan, ti er no int na ti häng opp i julpalmen. Men angåend gråtto vår så har jag hört att he finns aade färga gråttona å. He lär finnas na tokode röspriklå stein som kallas för granit. He sku jag vila att vår gråttå sko vara laga åv.

Mannen:
Färgo som färgo, va er he för stjilna. Jag tycker att vit döger rikti bra!

Kvinnan:
He ska tu säg som försöka färg hede kuddmagan me svart och vit fläckan. Tu ha just släpa in eld i gråttå utan att fråg om lov och så springer du hela dan me pojka baket hede magsäcken, nu er e dags att vi djer nating som jag vill å! Om jag får hede röspriklå gråttå så lovar jag att du får spark magsäck så mytji du vill, åtminstone nästan.

Mannen:
Nå okej tå. Vann finns hede röspriklå stein?

Kvinnan:
Bertta sa att man ska ga tiiåt int solen nangang far. Tu veit att sole komber opp bakom hede berge å så far he runt hede vägen förrän he far ner i have. Men hede sido ti int solen alls far, ti lär he finnas röspriklo stein.

Mannen:
Tror du att he er smart att fara ti int ens solen trivs. He måst ju vara na feil me hede ställe.

Kvinnan:
Va sko he vara ne feil me he riktningen. Du har nu exakt två alternativ: Vit gråtto utan na magsäckssparkas eller en röspriklåan gråtto och hur mytji magsäckssparkas som helst.

Mannen:
Kanstji he no sko vara bra me hede röspriklo gråttå äntå.

Några tusen år senare sitter jag här och fryser.
Tack mina förfäder för ett smart val!

Slutspurt inför julen

2009-12-18T06:44:00.000-08:00

Nu börjar det närma sig. Det är bara ChristmasPraise, jultablåövning, generalrepetition och två föreställningar, sen blir det jullov i några dagar. Lite dagjobb rymms ännu in i början av nästa vecka men det räknas inte. Jag ville bara informera om allt detta så att ni förstår mig ifall jag springer förbi er i julruschen utan att lägga märke till er.
Its not you - it's me!

Förresten så fick jag just tag på en huippuskiva - Brooke Frasers Albertine.

God jul på er alla!

Life as usual

2009-11-05T11:33:00.000-08:00

Jag har försummat bloggen de senaste månaderna, till en stor del pga brådska men även för att inget speciellt har skett. Jag springer på i ekorrhjulet som vanligt. Borde kanske försöka springa åt ett annat håll emellanåt.

Nu ska ni inte få för er att livet skulle vara helt trist och grått utan jag bara jobbar lite för mycket för tillfället. Något väldigt intressant har jag nog också börjat med, det kallas för preliminärutbildning i mission. Arbetsveckorna går snabbt när man har kursveckosluten att se fram emot.

Less work, more life!

Bilder från sommaren 3

2009-08-28T06:51:00.000-07:00

Bilder från sommaren 2

2009-08-28T06:48:00.001-07:00

Bilder från sommaren 1

2009-08-27T09:01:00.000-07:00

Slumpmässigt valda bilder från sommaren.
Ett desperat försök att kompensera för min tre månaders paus i bloggandet.

Bruce Springsteen & The E-Street Band – Working on a Dream @ Tampere

2009-06-03T11:16:00.000-07:00

Jag och tre andra tog bilen från Karleby mot Tammerfors klockan 7 på morgonen. Vi parkerade bilen i den sista tomma rutan i parkeringshuset vid järnvägsstationen i Tammerfors och riktade stegen mot Ratina. En timme tidigare hade vi kollat med några vänner som startat fyra på morgonen hur lång kön var. De hade då fått könummer nånstans runt 270, vilket var aningen högre än vi väntat oss.

Vi var lite nervösa över hur mycket folk skulle vänta oss vid porten när vi kom fram. När vi fick syn på kön så blev vi lättade. De höll just på med att ställa sig på kö för att kolla att alla var på plats. När alla med könummer stod i kö ställde vi oss sist och fick våra egna könummer. Själv kan jag ännu i skrivande stund läsa 394 skrivet med svart tusch på min vänstra hand. Jag skulle altså bli ungefär den fyrahundrade att välja plats i piten senare på eftermiddagen.

Efter att vi fått numren stack vi iväg och slog oss ner i en närliggande park för att invänta följande uppställning som skulle ske klockan ett. När klockan närmade sig ett tog vi med oss lite skräpmat från Mäcken osh ställde oss i kö. Efter att allt var klart fick vi höra att den slutliga kön skulle bildas klockan tre.

Jag valde att vänta vid stadion så att jag inte skulle missa en eventuell soundcheck med hela bandet. Tyvärr så blev det inget av det. Allt som hördes var en jobbig låt som lämnats på repeat och lite ”pink noise” ibland. Det skulle ha varit kul med lite äkta vara för att få igång folket före konserten, men icke sa Nicke.

Klockan blev tre och den slutliga kön bildades. Lite efter fyra fick vi gå igenom säkerhetskontrollen för att sen vänta i några minuter innen vi fick komma in på själva arenan. När vi gick in genom porten och in i piten hade största delen av människorna hopats vid mitten av scenen och vid sidan närmast ingången. Vi valde den andra sidan av scenen och lyckads få platser långt fram. Vi slog oss genast ner på marken och reserverade tillräckligt med plats åt oss för att bekvämt kunna invänta konsertens början. När jag satt där kunde jag sträcka ut handen och nå en av utstickarna som kom från scenen, så nära kom vi med könummer runt 400!

I fjol hade vi nästan samma platser. Vi skulle komma att se Bossen från ungefär en meters håll och rakt framför oss på scenen skulle vi ha Clarence Clemons, Nils Löfgren och Charles Giordano. Med fjolåret i minne visste vi att Nils och Charles har bäst kontakt med publiken genast efter Bruce själv.

När klockan började närma sig sju började ljusmännen klättra upp i riggen ovanför scenen. Efter ännu en liten tids väntan var det dags. Ljudet var öronbedövande när Jay Weinberg som första bandmedlem kom upp för rampen tätt efterföljd av Clarence. Sist kom själva Bossen och drog genast igång en lite tyngre version av Badlands efterföljd av en lite lamare version av Radio Nowhere. Senast när Outlaw Pete kom som fjärde låt var stämningen uppe i 110%. Allt som allt var det 27 låtar och lite under tre timmar innan bandet hade gjort sitt.

Jay Weinberg med sina hela 18 år på nacken var en mycket positiv överraskning. Han trummade som om han aldrig gjort något annat än varit på turne med E-Street Band. Han satte sin prägel på hela kvällen med sin trumstil som är snäppet tyngre än pappans.

Clarence som i Helsingfors satt ungefär halva tiden verkade nu vara i bättre form. Han tog det lite lugnare bara under en låt. Hans saxofonsolon är bara för härliga.

Nils var otroligt bra på sina gitarrer, precis som väntat. Dessutom höll han och Charles väldigt bra kontakt med publiken närmast dem alltid när Bruce ägnar sig åt andra delar av publiken eller koncentrerar sig på hela folkmassan.

Steve bidrog kanske inte så mycket i musikväg till showen men han var underhållande som alltid.

Roy skulle jag gärna ha hört mera av. Nu var det inte så många låtar där han kunde briljera. I Thunder Road var han fenomenal.

Garry, Soozie och de två sångarna vilkas namn jag inte lyckades snappa upp drog även de sitt strå till stacken för att göra kvällen så när perfekt den kunde bli.

Mina favoriter bland kvällens sånger var The Ghost of Tom Joad, Because The Night och Cover Me. De låtar jag helst skulle ha bytt ut var nog Santa Claus (det fungerade en gång) och Kingdom of Days. Lonesome Day var även den långt ifrån så bra som den kunde ha varit.

Kvällens låtar:

Badlands
Radio Nowhere
Prove It All Night
Outlaw Pete
Out In The Street
Working On A Dream
Seeds
Johnny 99
The Ghost of Tom Joad
Raise Your Hand
Cover Me
Because The Night
Thunder Road
Waiting On A Sunny Day
The Promised Land
The Dark End Of The Street (Penn/Moman)
Kingdom Of Days
Lonesome Day
The Rising
Born To Run

Hard Times
Bobby Jean
Land of Hope and Dreams
American Land
Glory Days
Santa Claus Is Coming To Town
Dancin' In The Dark

En bättre dag i musikväg får man leta efter!

Tivoli

2009-05-18T12:23:00.000-07:00

Vårkänslor i djurriket

2009-05-10T12:05:00.001-07:00

Den lilla krabaten satt vid min dörr bredvid sopborsten när jag kom hem i kväll. Den blev lite generad när jag dök upp så den försökte gömma sig genom att sticka huvudet under staketet. Jag gav igelkotten ett rått ägg att äta så att den kunde bjuda sopborsten på en romantisk middag. Jag följer nu med spänning hur förhållandet utvecklas...

Tillbaka till fotandet

2009-04-28T09:21:00.000-07:00

Nu börjar vädret vara sådant att det börjar klia i fingrarna när jag ser kameran. Dessutom har jag uppgraderat min utrustning under den senaste månaden. Min 400mm tele som blev flitigt använd i Masai Mara har hittat ett nytt hem i Tammerfors. Som ersättare fann jag en 70-200 f/2.8 G som jag fortfarande håller på att bekanta mig med. Jag hoppas att även den ska få bekanta sig med Afrika en dag. Den borde tåla damm mycket bättre än mina andra objektiv tack vare att både fokuseringen och zoomen är interna.Här följer några foton som togs i Äkäslompolo förra veckan. Delar av team Ferrari från Kenya for dit förra onsdan för att fylla årets vinteraktivitetskvot. Förutom mig var där H.H. M.N. och S.N. Resten av team Ferrari uteblev på grund av geografiska omständigheter. För min del blev det två dagar i spåret och en dag i backen. I det hela var det en väldigt lyckad resa.

Snart e de påsk

2009-04-07T10:39:00.000-07:00

Fyra dagar ledigt. Det är vad jag har ställt in siktet på just nu. Det käns som om det är evigheter sen jag sist har haft längre ledigt än ett vanligt veckoslut. Egentligen så har det ju bara gått ett par månader sen londonresan och går man några veckor längre bak i tiden så hade jag ju nästan en hel månad ledigt.

Nu är det ändå så att det blir fyra dagar ledigt, två veckor jobb och eventuellt fyra dagar i Lappland efter det. Året har börjat fenomenalt med tanke på förhållandet mellan arbete och semester. Hoppas jag kan hålla upp takten eller tom trappa upp andelen fritid framöver. :)

Att sitta framför skärmen på kontoret känns inte så inspirerande när det pågår vecka ut och vecka in utan större avbrott. Jag kan inte säga att jag vantrivs på jobbet, men ibland så käns det som att jag kunde göra något mycket intressantare och givande med sitt liv än sitta framför datorn från 8-16.

Det slog mig med det samma att jag nu igen sitter framför skärmen fastän jag inte är på jobbet.

---gick för att göra något vettigt---

Hellre för mycket än lagom

2009-03-21T17:51:00.001-07:00

Klockan är mycket. Jag är trött och borde sova. Varvar ännu ner efter Oasen och försöker smälta den traditionella Millenium måltiden som avslutar varje roudningspass med UngOas. Det blir alltid lika intressanta diskussioner runt matbordet mitt i natten. Egentligen kan man inte kalla dem för diskussioner. Det räcker nämligen med att någon öppnar munnen för att alla andra ska börja gapskratta.

Nu har jag skrattat mig hes och ska försöka sova några timmar.

Go'natt
яå5 okяaM

Slut på det tråkiga

2009-03-18T12:08:00.000-07:00

Jag har haft det lite småtråkigt de senaste veckorna, vilket ni kanske har listat ut av den frenetiska aktiviteten på min blogg. Jag tycker inte om rutiner. Varken på jobbet, eller på fritiden. Jobbet kan jag inte göra mycket åt men fritiden försöker jag göra intressant. De senaste veckorna har jag dock mest suttit i soffan och sett på när dammet lagt sig på golvet. Jag har varit illa tvungen att ta det lite lugnare på grund av smärre idrottskador. Tråkigt!

Men nu är det färdigt slappat. I morgon bär det av mot Larsmo för att ställa i ordning för Oasen och soundchecka för fredagskvällen. Efter veckoslutet borde jag ha foten i sådant skick att jag kan börja göra vad jag vill igen.

Om int ni har na beter för er på vikåsluute så lagin er ti Larsmo!

Hundspann

2009-03-08T13:08:00.000-07:00

På lördagen var vi från jobbet till Öja där vi fick prova på att köra hundspann. Hundarna och slädarna kom från Extreme Action. Chefen hade också två av sina huskys med. Allt som allt var det fyra olika hundspann. Var och en hade tre eller fyra draghundar. Jag körde två olika hundspann. Först en med tre hundar och senare en med fyra. Får ni möjlighet att prova på det nångång ska ni absolut ta vara på chansen.

Vi körde längs en färdigt upptrampad stig. Alla fyra spannen åkte efter varandra. Den första och den sista i kön fördes av kennelägaren och vår chef som också har erfarenhet av hundspann. Där emellan åkte vi nybörjare. Vi behövde inte göra annat än försöka styra släden i kurvorna och bromsa när vi kom för nära släden framför oss. Otroligt roligt!

En erfarenhet rikare igen.

19.01.09. Hemfärd

2009-02-23T13:40:00.000-08:00

På morgonen packade vi ihop våra saker och förde in allt på Alfs rum. Vi for med taxi till YaYa center för att shoppa lite till. Efter YaYa for vi igen till Sarit. Från Sarit for vi till Peppers restaurant på avskedslunch. Det visade sig att restaurangen var stängt men ägarna lovade öppna den för oss när de såg hur stor grupp vi var. Maten var mycket gott och sällskapet ännu bättre. Efter middagen for vi tillbaka till Flora Hostel för att packa klart för flygresan hem.

Vi började köra mot flygfältet kl. 20. Medan vi stod stilla i en korsning kom en man fram till bilen, tog tag i sidospegeln, ryckte loss den och sprang sin väg. Han ansåg sig säkert behöva den mer än oss.

Färden till flygfältet tog längre än vi räknat med. Vi kom fram så sent att vi inte hann ta farväl av Heidi, utan hoppade bara ut ur bilen och skyndade till vårt flyg.

Jag sov nästan hela vägen från Nairobi till Bryssel. Resten av hemresan var lika händelselös.

Jag var på väg hem med blandade känslor. Jag skulle hellre ha stannat kvar i Kenya, åtminstone för en tid. Hur kan det vara att man på tre veckor börjar gilla ett land så mycket att man skulle kunna tänka sig att lämna dit för en längre tid?

Jag ska tillbaka men när, varför och hur länge får framtiden visa...

18.01.09. Tillbaka till Nairobi

2009-02-23T13:35:00.000-08:00

Vaknade 7.40 packade och åt morgonmål. Efter morgonmålet packade vi bilarna och körde till Nairobi. Vi släppte av Sofia vid Mennonite där Linas bil hade stannat. Vi startade deras bil och tog farväl.

Från Mennonite åkte vi till Sarit centre för att äta och shoppa. Jag fick tag i en Obama tröja efter mycket sökande. Jag fick betala en hel del för tröjan men jag ville absolut ha en efter jag sett hur stor sak det är för kenyanerna att han blev till USA;s president.

Vi körde till Flora Hostel för kvällen. Packning och middag. Kvällspalaver och aftonandakt

17.01.09. Ner igen

2009-02-23T13:27:00.000-08:00

Jag vaknade mitt i natten av att ögonen sved. Den ena var så sjuk att jag inte alls kunde öppna den. Den andra kunde jag öppna i mörkret men genast jag tände lampan brände det till i den också. Jag visste inte att snöblindhet kunde göra så ont. Jag har bara en gång tidigare fått sjuka ögon och då berodde det på att jag tittat på svetslågan för länge utan skyddsglasögon.

Efter en mer eller mindre god natts sömn steg jag upp och fick höra att jag inte var ensam om att ha sjuka ögon. De som inte hade solglasögon att ta på sig för vandringen till OM tillverkade provisoriska sådana av Weetabix paket. Vi tillverkade sådana åt guiden också. Hans ögon var i ännu sämre skick än mina. Ser ni bilder av mig där jag liknar en skurk från Batman så har ni förklaringen här :)

Jag, Ron och Magnus valde att gå i vår egen takt mot Old Moses. När vi kom ner i Mackinder valley delade stigen sig i två. Vi valde att gå efter den som gick högre upp på sluttningen. Det visade sig att stigen inte alls kom tillbaka till den andra utan bara minskade tills den till slut knappt kunde urskiljas. Vi fick lov att gå i det långa gräset i en kvart för att komma tillbaka till stigen. Gräset gjorde oss genomblöta efter bara några steg.

Vi tog inga längre pauser under vandringen. Ron valde att gå vidare medan jag och Magnus stannade för att fylla på våra vattenflaskor. Vi kom slutligen fram till OM 15minuter efter honom. Han gick sträckan från SC till OM på 3timmar och vi tog 3h15min på oss.

När vi kom fram togs vi glatt emot av Heidi och Bina. De påstod sig ha haft det långtråkigt vid OM. De var båda relativt friska och hade varit på en promenad nere i skogen. (Ordet frisk är kanske att ta i lite när man pratar om dessa två, men det är ju därför vi tycker om dem :) )

De andra kom fram till OM ungefär 2,5 timmar efter oss. Vi packade bilarna och körde iväg till Naro Moru River Lodge. Vi gav skjuts åt ett par guider till Nanyuki. Lodgen var mycket trevligt. Vi åt middag och hade aftonandakt.

På vägen från matsalen till vår stuga sysselsatte jag mig själv med att skaka trädgrenarna för att skapa lite regn åt såna som vågat sig alltför nära mig. Det sista trädet jag hoppade upp till visade sig vara taggigt. Synden straffar sig själv heter det, men jag tycker det var värt varenda sticksår.

På kvällen gick en del av oss ännu till huvudbyggnaden för att spela biljard. När vi kom fram visade det sig att biljardbordet var upptaget så vi satte oss ner och tog en tekopp i stället.

16.01.09. Pt Lenana

2009-02-23T13:14:00.000-08:00

På natten vaknade jag av att människor höll på och förberedde sig för toppbestigningen. Ungefär en timme efter det vaknade jag igen av att de första kom tillbaka från berget. De hade varit tvungna att vända om på grund av dåligt väder. Jag tänkte inte desto mer på det utan somnade igen på nytt.

När klockan var lite över fem steg jag själv upp för att börja förbereda morgonmålet. När jag öppnade ytterdörren så möttes jag av ett vintrigt landskap. Det slaskade och var kallt. Vi frågade guiderna om det var okej att ställa våra kök inomhus när vädret var så dåligt. Det gick bra.

Klockan 8 kom de första som nått toppen ner. Det var en grupp norrmän som klättrat upp från andra sidan och nu skulle ner till Old Moses. Medan vi väntade på att vädret skulle bli bättre fördrev vi tiden inomhus. En del spelade kort med australienarna och andra satt och diskuterade med vår tyska vän. När vi väntat några timmar utan att vädret blivit bättre fattade vi beslutet att påbörja klättringen klockan 11 oberoende av vädret.

Vi åt en ordentlig lunch innan vi startade mot toppen. Vi tog på oss regnkläder och packade smörgåsar och vatten i ryggsäckarna. Själv hade jag kameran och ett par objektiv som extravikt. Ganska fort efter att vi påbörjat klättringen beslöt B-E att vända om. Han hade redan i ett par dagar haft lite problem med den tunna luften.

Vår guide Peter ledde oss sakta men säkert upp mot toppen trots att snön gjorde stigen mycket hal. De sista hundra höjdmetrarna var redan mera klättring än vandring. På vissa ställen var det så brant att det ibland kändes nästan farligt. Det sista hindret före toppen var en liten lodrät klippa på ca 2m. Vi hjälpte gruppens senior Bertil att komma upp först. Efter honom tog vi andra oss upp till toppen en efter en. Det tog totalt fyra timmar att nå toppen från SC.

Efter att vi gratulerat oss själva över att ha nått vårt mål åt vi den medhavda lunchen. En del av oss, mig själv medräknat, hade lite huvudvärk på toppen. Det berodde säkert mest på vätskebrist, men den höga höjden var säkert också en bidragande faktor. Det hade duggregnat hela vägen upp men medan vi åt lunch började vädret plötsligt klarna. Vi fick se små skymtar av de andra topparna och ibland såg vi lite av landskapet nedanför.

Efter ca 50 minuter på toppen påbörjade vi nedstigningen. Vi fick gå väldigt försiktigt de första hundra höjdmetrarna för att inte ta den korta och alltför snabba vägen neråt. Efter att vi avklarat de svåra ställena valde jag Ron och Magnus att gå ner i lite raskare takt. Själv började jag märka av lite början till snöblindhet och dessutom hade jag huvudvärk och slut på vattnet.

Tillbaka till SC kom vi klockan 18. Det hade tagit 2h10min att komma ner. Nere vid stugan togs vi emot av B-E, tysken och australienarna. Jag drack, tog lite medicin mot huvudvärken och somnade genast. Klockan 8 väcktes jag när middagen var klart. Jag åt snabbt, städade undan matgrejorna och ställde mig för att sova.

15.01.09. Shiptons Camp

2009-02-23T12:51:00.000-08:00

På morgonen skulle vi starta mot Shiptons camp klockan 7. Väckningen blev därför redan klockan 6. Vid det här laget hade jag redan blivit van med tidiga väckningar trots att jag är kvällsmänniska in i benmärgen.

B som inte hade mått helt bra de senaste dagarna hade under kvällens och morgonens gång beslutat att stanna vid Old Moses tillsammans med H. När vi började ställa i väg oss överräckte H “The Stick” åt mig för att den skulle få chans att nå Pt Lenana i stället för dem. När vi kom i väg började vi i rask takt gå uppåt. Vi hade guiden Peter med oss även i dag. När han fick syn på The Stick undrade han ifall jag inte har tillräckligt tung ryggsäck utan att bära på brasved. Den var den värsta förolämpningen The Stick hade fått höra under sitt korta men väldigt intressanta liv. Jag fick prata snällt med honom under de följande kilometrarna för att han skulle ge upp tanken på att bita akillessenan av P.

Under första halvan av vägen gick jag och Ron lite snabbare än de andra och hann ta flera fotopauser. Efter att vi fyllt på dricksvatten vid en större bäck började en längre stigning upp till View Point. Därifrån kunde vi se Mackinder valley nedanför oss och topparna i andra ändan av dalen. Efter att alla kommit fram till View Point gick vi ned i dalen för att följa den mot topparna.

Efter en tid tog vi lunchpaus vid kanten av stigen. Vi satt i det torra gräset medan solen gassade. Det var lite för varmt för att jag skulle ha njutit av pausen. Efter matpausen började gruppen dela på sig. Alla fick gå i sin egen takt. Guiden Peter gick sist och såg till att alla kom fram. Vi som gick snabbast tog en lite längre paus vid en bäck för att få synkontakt med dem som gick långsammare.

När vi såg de andra komma över en kulle lite längre bak tog vi våra väskor och började klättra mot Shiptons caves. En del valde att gå ner från stigen till grottorna men jag valde att pausa i stälet. Efter grottorna var det bara en kort bit med väldigt lite stigning kvar till Shiptons Camp. När vi kom fram till SC började vi genast tillreda middag. Det blev potatismos med tonfisk. Aldrig har så enkel mat smakat så gott. Just när vi ätit klart kom den andra gruppen runt hörnet.

När alla ätit klart hade vi aftonandakt medan det ännu var ljust. Efter andakten gick vi för att försöka hitta helikopterdelar från sluttningen ovanför SC. Helikoptern hade störtat på 70-talet i samband med ett misslyckat räddningsförsök av en klättrare. Räddare som flögs in från Österrike lyckades några dagar senare få ner den skadade med livet i behåll.

På kvällen satt vi och pratade med tysken som vi träffat tidigare. Vi bekantade oss även med två australienare. Australienarna var de enda förutom oss själva som bar upp sina egna packningar. Själv tycker jag att det inte skulle kännas rätt att ha nån annan att bära upp allt på berget.

Vi gick och lade oss redan klockan 8. Vi tänkte försöka ta oss upp till toppen redan följande dag. Till en början var det tänkt att vi skulla acklimatisera oss en hel dag vid SC för att sedan påbörja stigningen mot toppen kl 4 på natten. Nu skulle vi få en hel dag på oss för att nå toppen och sen skulle vi i lugn och ro kunna gå ner till Old Moses efter en hel natts sömn.

14.01.09. Dagtur

2009-02-23T12:35:00.000-08:00

På morgonen var det Heidi H., Carolina och jag som hade matlagningstur. Heidi N:s förkylning såg inte ut att ge efter så hon fattade beslutet att inte komma med till Shiptons Camp. Hennes beslut drog ner lite på stämningen i gruppen. Det var bara att inse att det inte var meningen att hon skulle upp på toppen denhär gången.

Efter morgonmålet var det dags att gå på dagstur igen. Eftersom jag redan hade fått klart för mig att jag klarar av höjden så hade jag inga större behov av att söka mina gränser. Jag lovade därför att jag kan svänga om tidigare ifall nån inte orkar eller vill gå hela vägen. Hedi x2 och Magnus valde att helt skippa dagens vandring.

Vi hade med oss guiden Peter på dagens vandring. Alf ville lära sig vägen till en ny plats av honom. Det visade sig att vår guide missförstått vart vi ville och ledde oss bara längs en annan väg till the Barrow. Jag vände om tillsammans med Bina vid ungefär 3850 meter.

När vi kom ner satte vi oss i bilen tillsammans med Hx2 och M. Bilen var det varmaste stället i lägret och hade de bekvämaste bänkarna. Ungefär en timme senare kom resten av gruppen ner. Ved som hade blivit över från Masai Mara användes för att värma upp duschvatten. Duscharna bestod av små tunnor utrustade med munstycken och kran.

Efter duschen fortsatte kvällen med ompackning, diskussioner och aftonandakt. Vi fick en tysk gäst med på vår aftonandakt. Hon berättade att hon hörde till en friförsamling i Tyskland och bodde ca 80km från Frankfurt. Hon var fångvakt till yrke. Hennes resa i Kenya och Tanzania skulle räcka i fem veckor. Hon var också på väg till Pt Lenana längs samma väg som vi så vi skulle träffa henne igen följande kväll.14

13.01.09. Old Moses

2009-02-19T11:10:00.000-08:00

Vi vaknade lite före 8 efter en sval natt. Vi åt morgonmål och bredde smörgåsar för lunch. Jag packade rinkan och lade smörgåsarna och en vattenflaska i kameraryggsäcken för dagsvandringen upp till The Barrow som vi senare skulle på. När alla var klara packade vi in oss i bilarna och styrde mot Old Moses camp där vägen slutade. På vägen upp körde vi igenom regnskog och stannade en gång för att ta en titt på bambuskogen.

När vi kom upp till Old Moses (3300m) slängde vi snabbt in våra saker i rummen och styrde uppåt mot The Barrow. Förutom vandringskläderna tog jag med mig kameraryggsäcken. I den hade jag 3kg kamera, vatten och lite lunch. Heidi som var “lite" förkyld lämnade vid stugan för att krya på sig.

Vi gick uppåt och tog paus med 100 höjdmeters mellanrum till en början. Ganska snabbt minskade vi på takten och började pausa med 50 meters mellanrum i stället. Efter en tids vandring slog vi oss ner i gräset och åt lunch i skydd av trädljungen. Vi fyllde på vattenflaskorna från en bäck innan vi fortsatte uppåt. När vi kom upp till 4000m valde en del att stanna där, medan resten fortsatte uppåt. Några till kom upp till ca 4100 och valde sen att vända tillbaka till 4000 för att tillsammans med de andra vänta på oss som gick ända upp.

Vi var slutligen 6 personer som kom ända fram till The Barrow. Enligt Alfs GPS var vi på 4203 meters höjd. Jag blev förvånad av hur lite höjden påverkade mig. Vi var bara ca 800 meter lägre ner än Pt Lenana så jag behövde inte längre bekymra mig över ifall jag skulle klara av toppbestigningen eller inte. Vi tog några foton och gick sen ner i rask takt till Old Moses. När vi kom ner till 4000m där resten väntade på oss hade de träffat en ny vän. Medan vi var borta hade självaste Old Moses valt att göra dem sällskap. Vi tof foton och begärde autografer. :)

När vi kom ner till Old Moses märkte vi att det hade uppståt en liten tältby där. Lyckligtvis fanns det gott om utrymme för alla så vi behövde inte trängas. Jag klättrade upp på biltaket för att skriva logg medan några andra tillredde middagen. När det började kännas kallt flyttade vi inomhus och började erövra plats åt oss runt matbordet. När maten var färdig åt vi den med omväxlande aptit. Flera av gruppmedlemmarna hade huvudvärk och några var även lite illamående.

Resten av kvällen satt vi runt bordet och försökte hålla värmen medan vi fördrev tiden på olika sätt. Raymonden vi köpt kom väl till pass både som sittunderlag och filtar. Innan vi gick för att lägga oss hade vi aftonandakt på ett av rummen.

12.01.09. Återförening och avsked

2009-02-17T12:59:00.000-08:00

Vi steg upp före klockan 6 för att hinna till bilarna för avfärd klockan 7. När vi kom ut ur nkajin var det fortfarande mörkt ute. När vi gick tillbaka längs med åsen hade vi månen högt uppe framför oss och solen började stiga upp bakom oss. Vi gick största delen av vägen under tystnad och njöt av den vackra soluppgången.

Samma lugn och skönhet i naturen har jag bara en gång tidigare stött på. Det var när jag tillsammans med några vänner seglade hemåt sent en höstkväll. Det hade hunnit bli spegellugnt och mörkt. Månen var tillräckligt ljus för att lysa upp farleden. Vi gled ljudlöst framåt med mindre än en knops hastighet och plötsligt var hela himlavalvet täckt med norrsken. Jag berättar det här för att ni som ännu inte varit med om soluppgång kombinerat med fullmåne i Afrika bättre skulle kunna relatera till hur otroligt vackert det var.

När vi kom fram till bilarna slängde jag in mina grejor i bilen och tog ett snabbt morgondopp i floden innan vi startade. Vår nästa hållplats var Trout Tree restaurant i Nanyuki, vid foten av Mt Kenya. Där återförenades vi med Heidi x2 och Sofia från Bethesda. Ena Heidin hade låtit fläta sitt hår vilket såg väldigt snyggt ut.

Vi åt gott och tog farväl av Matthews som skulle köra vidare med Mombasafararna till Nairobi. Vi packade om våra väskor och sände allt sådant vi inte skulle behöva på berget till Nairobi. När bilarna packats på nytt, styrde den röda bilen mot Nairobi och vi tog Ferrarin och den andra Landcruisern mot berget. Vi stannade för att handla lite innan vi svängde av den stora vägen upp mot Sirimon gate.

Vi stannade vid gaten för att övernatta i Sirimon bandas. Vi fick möjlighet till varm dusch på kvällen vilket uppskattades stort efter tiden i Ngilai och långa dammiga vägar. Från gaten kunde man se topparna Batian och Nelion. Några av oss, inklusive mig, valde att sova i tält i stället för sängarna. Efter att det blivit mörkt på kvällen började djur söka sig till vattenhålet nära gaten. När jag lyste med pannlampan mot skogskanten kunde jag se flera ögonpar som stirrade mot mig. Spooky!

I morgon skulle vandringen börja på riktigt. Jag såg fram emot att se hur jag skulle klara av den tunna luften. Det skulle bli första gången jag söker mina gränser på hög höjd. Från och med nu skulle varje steg uppåt vara det högsta jag nånsin har tagit.

11.01.09. Getkött på samburuvis

2009-02-15T11:28:00.000-08:00

Jag inledde dagen med klädtvätt nere vid floden. På förmiddagen gick vi på gudstjänst i den lokala kyrkan. Kyrkan var ganska liten men alla fick ändå plats i den. Under resan hade vi som sed att mot slutet av gudstjänsten stiga upp och presentera oss inför församlingen. Det blev inget undantag den här gången heller. Under presentationsrundan passade vi även på att förmedla hälsningar hemifrån.

Efter gudstjänsten blev det en hälsningsrunda utanför kyrkan som vanligt. Det är en tradition som jag tycker vi även borde införä här hemma. Barnen i Ngilai var likadana som överallt i Kenya. De trivdes framför kameran och alla ville se foton på sig själva efteråt. Jag lovade att försöka sända bilder till några av de vuxna som ställde upp för foton.

Efter kyrkan gick jag ner till floden för att tvätta mera kläder. När jag kom ner till ån såg jag fyra moraner, dvs samburukrigare som tvättade sig själva och sina kläder. När jag gick ner till vattnet ett tiotal meter från dem, började en av dem viska åt den andra. De brast båda ut i skratt och en av dem vadade ut till det djupaste stället i bäcken och räckte ut handen för att hälsa på mig. De tänkte väl att de skulle få ett gott skratt när jag försöker komma på ett sätt att hälsa på dem utan att blöta ner mig. Eftersom jag skulle tvätta de kläder jag hade på mig så vadade jag fram till honom och skakade hand som om det inte var något speciellt att blöta ner mig. Roligt verkade de ha ändå. Det visade sig att två av dem pratade lite engelska. Det var inte mycket men tillräckligt för att vi kunde kommunicera med varandra medan vi tävttade kläder. Jag försökte förklara att jag växt upp vid havet och därför trivdes i vattnet, men det verkade som om konceptet med hav var lite främmande för dem. De bara skrattade när jag pratade om vatten så långt ögat kan nå. Krigarna bad om att få låna lite tvättpulver vilket jag gärna gick med på. Om jag hade haft kameran med mig skulle jag ha fått den perfekta reklambilden för Omo. Samburukrigare som tvättar kläder vid en naturskön plats i Afrika. Två av dem tvättade även sig själva med tvättpulvern, men jag tror att de bilderna skulle ha blivit censurerade på jobbet. :D

Vi åt lunch som bestod av ris och ägg medan vi väntade på att klockan skulle bli fyra. Lokalbefolkningen skulle ställa till med en marknad där vi kunde köpa souvenirer av dem. Till skillnad från de souvenirer som vi köpt tidigare så var det här äkta grejor. Sakerna de sålde var till en stor begagnade och på riktigt användbara, i motsats till alla massproducerade prylar som säljs i varje gathörn. Själv köpte jag ett moranhalsband. Det fanns även stora knivar eller lalem som de kallas och spjut till salu.

Efter att alla handlat färdigt gick vi tillbaka till huset. Vi blev ganska snabbt kallade tillbaka till marknadsplatsen för att se på när moranerna dansade. När vi kom tillbaka till marknadsplatsen var det dags för Ron att bli utnämnd till Samburu of the Year i Ngilai. Han leddes bort av moranerna för att smyckas som en av dem. Han fick även låna en peruk som liknade moranernas långa röda hår. När de kom tillbaka så började dansen. Ron fick vara med. Efter en stund gick även Magnus med i dansen.

Efter dansen slaktade moranerna geten som vi skulle äta på kvällen. De ströp den till först och skar sedan upp skinnet på halsen. Skinnet tänjdes sen ut så att det bildade en skål som fylldes med blod när de skar upp halsen på geten. Ron fick dricka först av blodet eftersom han var hedersgäst. Han drack en hel del och gav sen plats åt pastor Lemosi. Tillsammans drack de allt blod som fanns i geten. När det var slut på bloddrickandet så flådde och styckade krigarna, söndagsskoleläraren och evangelisten geten.

Vi gick till huset för att ta en liten paus innan vi skulle äta getkött runt lägerelden. När det blivit mörkt slog vi oss ner runt brasan och blev tilldelade bitar av geten. Köttet var fortfarande ganska rått. Den hade bara värmts lite på elden. En saltpåse skickades runt så att de som ville fick salta sin köttbit. Köttet var förvånansvärt gott men segt.

Efter att vi ätit färdigt var det dags att följa med våra värdar för att sova över hos dem. Jag och Magnus gick hem till Ben Lemojong. Det tog ca 15 minuter att gå till manyattan där Ben bodde. Vi gick på en åsrygg därifrån vi kunde se de omkringliggande bergen som silhuetter mot stjärnhimlen. När vi kom fram till manyattan gjorde ben en liten öppning i staketet som bestod av akaciagrenar och andra taggiga växter. Innanför staketet fanns tre nkajin som bildade en halvcirkel. Innanför hyddorna fanns ännu ett inhägnat område med getter. Det krävs mycket för att rovdjuren ska lyckas ta sig till dem. Första staketet är ca 1,5 meter högt och åtminstone lika brett och fullt av taggar. Den andra som omgav getterna va minst två meter högt och såg ut att kunna stoppa vad som helst. Inanför getinhägnaden fanns ännu en liten hydda där killingarna kunde söka skydd.

I manyattan bodde förutom Ben och hans familj även hans bror. Ett tjugotal kor gick lösa på gårdsplanen medan resten var någon annnanstans. Ingången till Bens nkaji var smalt och lågt. Först kom vi in i en liten tambur på ca 1x1 meter som ledde in oss i det kombinerade köket och vardagsrummet. Mitt på golvet fanns en liten brasa där Bens fru kokade te åt oss. Köket var knappt 2x2,5 meter stort. Hela hyddan var uppskattningsvis lite över fem meter långt och 2,5 meter brett.

Vi drack te och satt uppe och diskuterade en tid innan vi gick och lade oss. En nkaji har inget skorsten utan röken söker sig sakta ut genom springorna i taket och väggarna. Konstigt nog så kändes röken inte alls störande. Sovrummet som var täckt med koskinn låg längst in i hyddan Den var ungefär 2,5x2,5 meter. I fotänden fanns stora kistor där kläder och bruksföremål förvarades.

Vi svepte in oss i våra raymonds och sträckte ut oss på kohudarna. Under natten vaknade jag några gånger när lite torkad lera trasade ner på mitt ansikte. Ett par gånger väcktes jag även av korna som förde oväsen utanför nkajin. Mitt på natten tände Bens fru elden i brasan igen för att hålla insekterna borta.

10.01.09. Ngilai

2009-02-12T11:48:00.000-08:00

Vi började dagen med morgonmål på gästhemmet. Efter morgonmålet for vi till centrum av staden för att shoppa souvenirer. Raymonds eller shukas som de också kallas var det de flesta av oss var ute efter. För er som inte vet vad en raymond är så handlar det om en typ av filt som är 1,5 x 2m och används av Samburu och Masaimännen som kombinerad klädesplagg och täcke. De är oftast färggranna med rött som huvudfärg.

Vi hittade snabbt en liten affär där hyllorna var fulla av raymonds i olika färger. Jag köpte två för 1300 shillings. En del av oss köpte tom fem stycken. Butiksägaren hade säkert en av sina bästa försäljningsdagar någonsin. Förutom raymondarna köpte jag även ett par armband åt syrran och ett par åt mig själv.

Efter att jag handlat färdigt gick jag och Magnus runt på staden en tid. Vid ett gatuhörn fick vi sällskap av en lokal man. Till skillnad från de flesta andra verkade han bara vilja prata med oss. Oftast försökte människor på ett eller annat sätt förtjäna pengar på oss. Mannen gick med oss i kanske en halv timme och vi diskuterade allt mellan himmel och jord medan vi gick.

Under tiden vi shoppade hade Alf och Matthews varit till en verkstad för att lappa däcken. När alla hade handlat färdigt körde vi iväg mot Ngilai. Terrängen förändrades igen till något som vi inte tidigare sett. Det var mycket torrt och stora termitstackar fanns lite överallt mellan akaciorna. Ibland stack branta klippor upp ur den annars ganska svagt kuperade terrängen. Naturen påminde lite om den som kan ses i lejonkungen. Vi tog en kort matpaus och höll morgonandakt längs vägen.

Efter andakten skumpade vi vidare. Efter ett antal timmar kom vi fram till en korsning där pastor Lemosi från Ngilai mötte oss. Han körde före oss med en liten motorcykel. Lite avundsjuk blev jag när jag tänkte på min och lillebrors Africa Twin hemma i garaget. På vägen hoppade kedjan på motorcykeln flera gånger. När vi närmade oss vårt mål plockade pastorn upp grannbyns evangelist som behövde skjuts till Ngilai. I en lite större uppförsbacke sade motorcykelns kedja upp kontraktet för gott. Vi fick plats åt evangelisten i vår bil medan Lemosi ledde cykeln i förvar nånstans.

Vi körde vidare mot Ngilai och stannade på en backe där mobiltelefonerna ännu fungerade. Den röda bilen tog evangelisten med sig och fortsatte vidare medan vi i den vita bilen tog paus. Matthews tog den vita bilen tillbaka för att hämta Lemosi efter att han fått cykeln i förvar någonstans. När M och L kom tillbaka trängde resten av oss in i bilen och körde den sista biten till Ngilai. När vi körde in på gårdsplanen där vi skulle bo, blev vi välkomnade av kyrkokören och några församlingsbor.

Bakom huset rann en liten bäck dit djuren gick för att dricka. Själv skulle vi också dricka av samma vatten men vi kokade den först. Vattnet i bäcken var det enda som fanns på hela orten. På kvällen tog vi oss en dopp i det varma vattnet. Vattnet luktade svagt av koavföring men lite renare blev vi i alla fall.

Vi skulle övernatta i en nkaji som byggts som gästhus vid stationen. Nkajin är en typisk samburuhydda med väggar och tak av kvistar, lera och eventuellt kodynga. “Turistnkajin” hade sängar och myggnät och påminde bara till det yttre om en riktig samburuhydda. Vi fick på kvällen höra om att de som vill skulle få chans att sova över hos församlignsborna följande natt. Det skulle i alla fall jag göra. Det är inte precis varje dag man får chansen att göra det.

När vi skulle gå och lägga oss i “turistnkajin” flög en fladdermus in genom dörren som var lite på glänt. Det tog en tid innan den fann vägen ut igen. Jag kunde bara beundra hur den flög fam och till baka i den lilla hyddan utan att krocka i något. För att göra fladdermusens navigering ännu svårare hängde det myggnät överallt. Inte kan en sån varelse bli till av en slump...

PS
Om någon har sett filmen "Den vita Massajen" så har den filmats i Ngilai. I filmen kan ni se glimtar av hur naturen där ser ut. På vägen såg vi en skorsten som lämnat kvar som ett minne av filminspelningen.

09.01.09. A Hard Days Night

2009-02-11T12:02:00.000-08:00

Vi skulle starta mot Bethesda Children Ministry före 9 på morgonen. När vi kom till bilarna märkte vi att den vita bilen ännu inte var på plats. M som hade övernattat hos släktingar hade fått punktering på vägen till hotellet så vi blev tvungna att vänta en tid. Vi kom i väg ungefär en halv timme försenade.

Vägen mot Bethesda var den dammigaste jag någonsin sett. Bilar och långtradare rörde upp så mycket damm att sikten ibland var mindre än fem meter. Väl framme vid barnhemmet togs vi varmt emot och fick en guidad rundtur på området. Läs mera om Bethesda här. Efter rundturen hade barnen akrobatikföreställning för oss.

Efter att programmet tagit slut fick vi möjlighet att handla smycken och tröjor som barnen själva tillverkat och tryckt. Efter att vi handlat färdigt överräckte vi de presenter som vi haft med oss åt barnen.

Från barnhemmet bar det av mot Nakuru igen för att införskaffa två nya däck till den vita bilen. Efter ca en timmes arbete hade vi två nya däck under bilen och ett reservhjul på taket. Den röda bilen hade två reservhjul. Under tiden vi väntat på att få nya däck hade den andra bilen varit till en affär för att handla mat.

Om man tror på skyltarna längs vägen så korsade vi ekvatorn ett tiotal gånger på vägen norrut. Själv tror jag mera på att vi bara gjorde det en enda gång och att nån med ett sinne för affärer har förtjänat stora summor genom att sälja skyltar. Vi stannade vid Thomson falls i Nyahururu för att äta lunch.

Efter att vi ätit och fotograferat vattenfallet packade vi oss in i bilarna igen. När vi skulle köra i väg märkte någon att ett av de nya däcken hade för lite luft i sig. Vi körde in till Nyahururu för att pumpa i däcket. När M tog en närmare titt på däcket märkte han att den läckte ut luft sakta men säkert. Vi böt däcket snabbt och körde till utkanten av staden där den andra bilen väntade på oss.

A som körde den röda bilen och M som körde den vita, var lite tveksamma över huruvida det är för riskabelt att ge sig ut på den långa bilfärden med bara den röda bilens två reservdäck. Ifall vi skulle ha lappat det trasiga däcket skulle vi inte längre ha hunnit fram under dagens ljusa timmar och vi skulle ha varit tvungna att vänta till följande dag. M fick övertalat A att ta chansen och köra vidare.

Vårt slutliga mål för dagen var Sunbird Guesthouse i Maralal. Dit var det ännu många timmars färd. Efter att vi kört en bit längs allt sämre vägar fick den röda bilen punktering. Nu hade vi bara ett reservdäck kvar på två bilar. Jag frågade vår chaufför M ifall han trodde vi skulle klara oss fram med bara ett reservhjul. Han sade att det inte skulle vara något problem eftersom vi inte skulle få fler punkteringar. Han verkade väldigt säker på sin sak.

Jämställdhetsdiskussioner, utdrivning av onda andar (inside joke) och trevliga diskussioner fyllde slutresan. Det blev mörkt innan vi kom fram till Maralal. Klockan 8 på kvällen körde vi äntligen in på gården till Sunbird Guesthouse.

Väl framme frågade jag M hur han kunde vara så säker på att vi inte skulle få fler punkteringar. Han svarade att Gud inte ger oss större bekymmer än vi klarar av, och att det skulle ha varit för riskabelt att fortsätta resan ifall vi inte hade ett helt reservdäck.

Dagens lärdom: Lita på Gud!

Tillbaka från London

2009-02-11T07:34:00.000-08:00

Så var årets andra resa avklarat. Det blev en liten paus i kenyainläggen men fortsättning är på kommande. Kanske i morgon...

08.01.09. Till Nakuru

2009-02-06T03:53:00.000-08:00

Jag vaknade utvilad en knapp timme före alla andra. Tog på mig kläaderna och steg ut på terassen. Från savannen hördes kobjällror och snart kunde jag se en stor flock med hundratals kor. Jag tog fram Biblen och började förbereda kvällens aftonandakt, samtidigt som solen började skymta över granntältet. Klockan 8 var alla andra också uppe och vi gick till matsalen för morgonmål. Efter att vi ätit får jag höra att jag egentligen ska hålla morgonandakt och inte kvällsandakt. Vilken tur att jag vaknade tidigt.

Efter andakten bär vi väskorna till bilarna. Vår Ferrari hade fått punktering under natten och H böt däcket medan vi andra åt morgonmål. Jag börjar allt mer digga missionärer :D. Medan vi packar i bilarna blir det klart att Hx2 ska följa med oss ända till Narok. Tidigare hade det varit planerat att de skulle åka tillbaka till Atemo direkt från campingen. På vägen till Narok ser vi många “Masaibyar”. Dessa små grupper av hyddor kallas för manyattor. Landskapet är väldigt vackert.

Vi stannar i en lite större by för att lappa det trasiga däcket. Medan vi väntar på att arbetet ska bli klart omringas vi av Masaier som försöker sälja souvenirer åt oss. En äldre kvinna försöker få mig att ta ett foto av henne, men jag ser genast att hon har dollartecken för ögonen, så jag låter kameran ligga kvar i ryggsäcken. Jag varken köper eller fotograferar något i den här byn.

När vi kört en bit längs vägen blir det den vita bilens tur att få punktering. Några giraffer glor på oss från några hundra meters håll medan A och M byter däcket snabbt och rutinerat. Det dammar något förfärligt varje gång en bil passerar.

Efter däckbytet kommer vi till Narok utan fler problem. Vi stannar för att äta och shoppa souvenirer. Jag köper inget fastän försäljaren kan några ord finska och kände till att Helsingfors är vår huvudstad. Det märks att vi nu rör oss på orter där turismen är en viktig inkomstkälla. Efter maten blir det dags att byta bil. Hx2 tar Ferrarin till Atemo medan vi andra fortsätter vår färd via Maralal till Ngilai. Innan vi skiljs åt tar vi gruppbild av team Ferrari. Vi kommer att återförenas med Hx2 vid MtKenya.

Vi fortsätter mot Nakuru. Vägen blir dålig för en tid och landskapet förändras totalt. Vi ser stora odlingar med skördetröskor som är klart större än de som används på våra breddgrader.

I Nakuru ska vi övernatta på Graceland Hotel. Hotellets gårdsplan är fint och den är utrustad med en swimmingpol. Rummen är enkla och i ett ganska medelmåttigt skick. Eftersom vårt rum är på översta våningen är vattentrycket i duschen obefintligt. Efter en snabb tur in till staden för att lyfta pengar och handla slår vi ner oss bredvid polen. Vi tar några nattfoton igen och diskuterar allt möjligt.

Efter middagen blir det service av kamerautrustningen. Alla som har systemkameror samlas på vårt rum för att försöka avlägsna ens en liten del av all den dam som trängt sig in i kamerorna. Själv är jag glad över att min kamera är skyddad mot damm och fukt. Rummet är hett och myggnäten söndriga. Vi öppnar ändå fönstret för att få in lite frisk luft. Hellre sover man med många små kompisar än att inte sova alls :D

07.01.09. Safari dag 2

2009-02-05T11:43:00.000-08:00

Jag vaknade på natten till lejonens rytande. Min gissning är att de var några hundra meter bort från lägret. Det kändes mäktigt att höra de stora kattdjuren genom tältduken. Det att det handlade om lejon bekräftades av flera andra på morgonen. Bortsett från ljudet av en flock sovande Homo sapiens sapiens så hörde jag inga andra djur än lejonen på natten.

Jag vaknade lite före den officiella väckningen. Natten var den bästa hittils i Kenya. Jag trivs med att sova i tält! Vi åt en snabb morgonmål som bestod av bröd och milkshake och hoppade i bilarna för att spana in mera djur. Vi kom i väg samtidigt som det började ljusna. Från lägerplatsen kunde vi se elefantsilhuetter mot skyn. Tyvärr var det ännu så mörkt att teleobjektivet inte klarade av att föreviga den vackra synen.

Vi körde ett par timmar utan att se något speciellt. Förståss såg vi en hel del om man jämför med en skogstur i Finland, men för att vara på safari så var det ganska djurfattigt. När vi kom tillbaka till lägerplatsen åt vi brunch. På menyn stod pasta med bacon och ketchup.

Dagen kändes som den hetaste hittills. Till en stor del berodde det säkert på att det inte fanns någon som helst skugga vid lägerplatsen. Det enda som vi kunde söka skydd under var en presenning som spännts mellan bilarna. När vi började ställa oss i ordning för att åka vidare började en flock zebror söka sig mot vår lägerplats.

Under vägen till Tipilikwani camp där vi skulle sova nästa natt såg vi många djur, men inga nya som vi inte tidigare sett. Eftersom solen var högt på himmelen och värmen förvrängde allt som jag försökte fotografera med teleobjektivet så blev det inte många foton under bilfärden.

Om djurutbudet för dagen var en liten besvikelse så var inte resesällskapet det. Vi hade hur kul som helst i bilen med team Ferrari. Jag tror det var likadant i de andra bilarna.

Tältcampingen vi skulle sova på var jättefint. Campingen var så ny att träden som planterats på området ännu var små. Det kommer säkert att vara en mycket vacker camping om ett par år. Utsikten från vårt “tält” var ännu inte den bästa. Det var ett litet buskage i vägen som hindrade sikten in till parken.

När vi tvättat oss förflyttade vi oss till restaurangen där vi hade det trevligt resten av kvällen. Middagen serverades från klockan 8. När vi hade ätit klart kom en grupp Masaier in för att dansa och sjunga. Det var intressant att se på fastän det var arrangerat för turister. Masaierna var äkta men restaurangen och omständigheterna gjorde att dansen inte kändes riktigt så äkta som den kunde ha varit. Jag tycker inte om saker som arrangeras bara för att underhålla turister.

Aftonandakt på vår terass efter vilken alla gick och lade sig. Min dygnsrytm har rubbats totalt under resan. Att gå och lägga sig före klockan 10 och stiga upp före klockan 6 är ju bara inte normalt. Jag är ju van med att sova från midnatt till lite efter klockan 7.

Maassa maan tavalla!

06.01.09. Masai Mara

2009-02-04T11:41:00.000-08:00

Tack vare nattfotograferandet fick jag sova i hela 4,5 timmar. Sömnbirsten glömdes dock fort bort när vi körde ut genom porten och styrde söderut mot Masai Mara. Det kändes lite vemodigt att lämna Atemo bakom oss när vi visste att vi inte mera skulle komma tillbaka dit under den här resan. Fastän vi bara varit där i några dagar så hade det redan börjat kännas lite som ett hem. “I'll be back!”

På vägen till M-M stannade vi ett par gånger för att sträcka på benen och för att tanka bilarna. Vi stannade för att äta lunch vid Kichwa Tembo, en lodge vid utkanten av parken. Medan vi väntade på att maten skulle bli klar tog vi oss ett dopp i polen. Från polen hade vi utsikt över M-M. Vi lyckades övertala vår chaufför M att komma med i vattnet fastän han inte kunde simma. Han var mycket villig att lära sig simma och snart hade han flera frivilliga simlärare runt sig. Folkhälsan kan slänga sig i väggen :D. Simskolan avbröts dessvärre, innan han hade förtjänat sitt simmagistermärke, av att maten var färdigt.

Vi slog oss ner runt ett långt bord i skuggan av ett träd. Medan vi åt sprang vårtsvin fria mellan borden. De var tama och fungerade som husdjur på lodgen. Vårtsvinens charm hade inte en chans mot vår hunger så vi fäste inte mycket uppmärksamhet vid dem.

Efter maten fortsatte vi vår färd mot Musiara Gate där vi skulle betala in oss i parken. Vägen från Kichwa Tembo till gaten var i mycket dåligt skick. H som körde vår bil imponerade stort med sina körkunskaper. Det är slut på skämtandet om kvinnor bakom ratten för min del. (Får se hur länge det löftet håller?) På vägen mot gaten tappade vi bort den röda Landcruisern och körde fel två gånger. Tack vare att vi körde fel kom vi mitt in i en stor flock zebror. Under tiden vi fotade zebror och sökte efter rätt väg hann de andra fixa biljetter åt oss vid gaten.

När vi kom till gaten var det bara att köra in. Vi beslöt oss för att ta vara på dagsljuset och åka på gamedrive innan vi slår läger. Gamedriven var lyckad och vi såg massor av djur. Fotona får tala för sig själv. Det intressantaste under driven var när en elefant började rusa mot bilen. Det skulle ha blivit fina bilder ifall vi inte skulle ha kört undan så fort :D. Det var nog inget fel på lejonen heller.

Efter gamedriven slog vi upp vårt läger invid gaten. Kvinnorna i gruppen tillredde en god middag efter vilken vi slog oss ner runt lägerelden. Under aftonandakten fick vi en liten regnskur. På kvällen blev vår heffaklumpsfälla/toalett invaderad av safarimyror. Efter aftonandakten kröp folk ganska fort in i sina sovsäckar. Som inbiten kvällsmänniska skulle jag gärna ha stannat uppe halva natten, trots att föregående natt hade blivit olovligt kort. I brist på sällskap så kröp även jag ganska fort in i tältet och somnade.

05.01.09. Vilodag

2009-02-02T11:15:00.001-08:00

Första dagen utan något inplanerat program. Vi förbereder oss själva och blarna för Masai-Mara. Jag fick tändandet av campingköken på mitt ansvar för de kommande dagarna. Jag testade köken och reste ett tält för att se hurudana de är. Några sysselsatte sig med att serva bilarna och testa vinscharna på dem. Bilarna utrustades även med bord, så att de kan fungera som kök ute i det fria.Lunchen är den godaste på hela resan. Panerad telapia. Så god fisk får man inte ens i Öja :).
Efter maten går vi till "centrum" av byn. Där träffade jag Kennedy igen. Han bad om att få ett foto skickat åt sig. Jag lovade försöka ordna det. Skolan slutade för dagen och vi omringades av ett hundratal glada barn i skoluniform. Alla ville skaka hand med oss. Jag kom att tänka på förra sommarens konsert med Bossen i Helsingfors och hur jag och många andra trängdes längst fram vid scenen för att skaka hand med honom. Jag tog ett par bilder men ångrade det snabbt. Alla ville se bilderna. Efter en snabb fotovisning lade jag undan kameran.Tillbaka till stationen för att ta det lugnt. Runt kl 17 börjar vi gå mot skolan för att spela volleyboll med ungdomarna. På vägen får vi sällskap av Eliah och Michael. När vi kommer till planen plockas koskiten bort och matchen kan börja. Team Finland får förstärkningar i form av chauffören Matthews och Steven. Matchen pågår ända tills bollen inte längre syns i mörkret.

Efter matchen tar jag farväl av alla nya vänner. Det slutar med att jag lovar att nån dag komma tillbaka. Jag ska göra allt jag kan för att hålla det löftet.

På kvällen blev det plättar med banan-passion sylt. Jättegott!
Jag packar mina väskor för morgondagens färd till Masai-Mara. Det verkar som om jag, M, Hx2 och B ska dela bil. Det lär inte bli långtråkigt i den bilen!
Kvällen avslutas med lite nattfotografering.

04.01.09. Söndag i Rukongo

2009-02-01T08:28:00.000-08:00

Det regnade igen lite på natten, hyenorna förde lite oväsen och jag sov lite dåligt. Gårdagens överdos av sol gjorde sig påmind varje gång jag rörde på mig i sömnen.

Det var söndag och vi hade gudstjänst på programmet. Vi for till kyrkan med vandringskängor på fötterna. Orsaken till detta var att vi skulle ut till hemmen för att äta lunch efter kyrkan. En intressant detalj som jag lade märke till var att en del satte saker eller mat i kollekten. Dessa naturabetalningar utauktionerades sedan i slutet av gudstjänsten. Det samlades två kollekter. En för församlingens verksamhet och den andra för att täcka nattvardskostnaderna.Efter kyrkan styrde fyra av oss stegen mot Tobias hem. De andra gick hem till andra församlingsbor. T arbetade som kock på missionsstationen, så vi var inte oroliga för vad vi skulle få att äta. När vi kom till hans hem slog vi oss ner i "vardagsrummet" där han hälsade oss välkomna.

Efter en tid serverades maten. Det var kokt höna, ugali, sukuma, ris och chapati.
Maten smakade bra. Till skilnad från vad vi är vana med här hemma så äts maten för hand. Ugalin formas till en liten skål med tummen och med den skopar man lite sås från tallriken. Det enda som åts med sked var ris. Efter maten fick vi lemonad i efterrätt. Vi sjöng och spelade gitarr en stund efter maten. Efter det kom hela T:s familj och några grannar in för att hälsa på oss. Efter en snabb presentationsrunda var vi färdiga att gå.
Vi packade våra saker i bilarna och körde iväg. Många nya vänner vinkade av oss när vi skumpade iväg mot nya äventyr. Vi stannade ännu snabbt för att ta en titt på skolan i Rukongo. På grund av att det redan var sent så hann vi bara snabbt titta in i klassrummen. Det hann bli mörkt innan vi kom tillbaka till Atemo trots att vi körde mycket snabbare än på ditvägen.Vi hade en trevlig kväll på Atemo. Vi plockade fram kläderna som vi ville ha tvättade och tog det lugnt resten av kvällen. Vi såg fram emot att spendera hela nästa dag i Atemo utan något inplanerat program. Efter att alla andra gått och lagt sig satt vi ännu länge och diskuterade i vår stuga. Diskussionsämnena kan ni bara gissa er till.

03.01.09. Victoriasjön

2009-01-30T13:42:00.000-08:00

Jag vaknade runt klockan fem till ljudet av ösregn. Regnet hällde ner, luften i rummet blev så fuktigt att sovsäcken blev helt klibbig. Jag låg vaken en stund och begrundade min dumhet. Jag hade ju chansen att ta bomullslakanen från Atemo i stället för sovsäcken i konstfiber. Lyckligtvis var sömnbristen större än min dumhet så jag somnade ganska fort igen.

På morgonen startade vi kl 8 mot Mbita därifrån vi skulle ta båten till öarna Mbasa och Takawiri. På vägen stannade vi i Sindo för att köpa någonting. Själv passade jag på att ta några foton.I Mbita körde vi in till en liten semesterby, Lake Victoria Safari Village, som drivs av en norrman. Vi hade lite roligt åt namnet på båten som skulle ta oss ut på sjön. Den hette Lady Viking och hade en norsk flagga som fladdrade i den svaga sjöbrisen. När vi startade båtfärden var det mulet och vädret såg inte ut att vara gynnsamt för fotografering. Jag satt långt fram i båten där det inte fanns något soltak, det skulle jag komma att ångra innan dagen var slut.

När vi kom till vårt första mål för dagen, ön Mbasa, började solen visa sig bland molnen. Vi körde runt ön för att fotografera fåglar och stora monitorödlor som satt på strandstenarna och solade sig. Efter att vi fått nog av fåglar och ödlor vände vi fören mot Takawiri. Vi följde Takawiris strand en tid innan vi kom till sandstranden som tillhörde Takawiri Island Resort. Längs stränderna såg vi små byar, fiskare som fiskade och båtar som höll på att ta form. Barnen viftade sina hälsninar åt oss från stranden samtidigt som solen slutligen bröt igenom molntäcket.Efter att vi hoppat i land blev det en mycket snabb lunch och sen bar det av ut i vattnet. Vattnet var kanske ett tiotal grader varmare än vi brukar ha vid vårt eget lilla strandparadis i Öja :). Jag simmade ända tills det var dags att åka tillbaka till fastlandet. Efter ett par timmar i vattnet, med solen rakt ovanför, kändes det som en bra idé att sitta under soltaket på hemvägen.När vi kommit tillbaka till fastlandet åt vi middag vid Safari Village. Under middagen började jag känna av att jag fått lite för mycket sol under dagens lopp. Ett par dagar senare skulle jag ömsa skinn som en orm. Jag skulle få kryssa över ”Bränna mig ordentligt i solen” från min ”Things to do before I die” lista ifall jag hade en sån.

På vägen mot Rukongo stannade vi igen vid Sindo för att handla något. Bilen omringades av barn och det var dags att ta fram kameran igen.Genast efter att vi kommit tillbaka till Rukongo ställde vi våra sikten på Sumba. Sumba är ett litet berg bredvid Rukongo. Jag packade kameran i väskan och fyllde vattenflaskan. Det kändes väldigt tungt att klättra upp på Sumba. Tre veckor av förkylning innan resan hade dragit ner på konditionen en hel del.

På vägen upp fick vi sällskap av Rukongos präst Paul. Han gick förbi oss alla och nådde toppen först, utan att ens svettas. Väl uppe på toppen så klättrade han ännu upp i ett träd, som om inte höjden på berget hade varit tillräckligt. Efter några foton på toppen började vi gå neråt.På vägen neråt splittrades gruppen i tre delar. När vi började närma oss Rukongo tog vår grupp fel väg. Vi märkte att vi började vara på fel sida om Rukongobacken samtidigt som det började bli mörkt. Vi vände om för att komma till korsningen där vi tagit fel väg. På vägen tillbaka såg vi en mindre stig som for åt rätt håll och vi beslöt oss för att följa den. Efter en bit tog stigen slut. Vi gick på måfå igenom de taggiga snåren och kom till slut ut till stigen som ledde hem. När vi kom fram till stationen var plättarna stekta och vi fick slå oss ner och njuta resten av kvällen.

Dagen avslutades med insmörjning av ansiktet och axlarna som till färgen påminde om kokta kräftor. Tillsammans med R tog vi några nattfotografier. Det visade sig vara mycket svårare än hemma i Finland på grund av att mörkret är så totalt. Solbränd och belåten efter dagens strapatser såg jag fram emot att krypa in i den inte längre så klibbiga sovsäcken.

02.01.09. Rukongo

2009-01-28T11:54:00.000-08:00

Vi startade färden mot Rukongo ca kl 10. Vårt resesällskap utökades genom att B anslöt sig till gruppen. H lämnade ännu kvar på stationen, men skulle även hon komma med oss efter Rukongobesöket.

Under färden mot Homa Bay där vi skulle äta fick vi för första gången stifta närmare bekantskap med Kenyas vägar. Vi som tyckte att den sista vägbiten till Atemo var dålig, fick nu märka att det är helt normalt för vägar att se ut som potatisåkrar. Färden i bilen blev mycket bekvämare efter att vi lärt oss att vara avslappnade. Det gör mycket mindre ont att bli kastad i bilväggen om man inte spänner sig :D.
När vi kom fram till Homa Bay postade vi postkort och reseledarna gjorde några mindre uppköp. Efter uppköpen stannade vi för att äta lunch. Under lunchen satt jag och diskuterade solenergi med vår chaufför M. Han var mycket intresserad av att höra att Harri forskar i solceller av plast. M hade själv arbetat med ett projekt där man utvecklade en solkokare som fungerar med speglar. Andra saker som M visade stort intresse för var det finska skolsystemet och de olika verksamhetsformer som vi har i vår församling.

Efter att vi ätit klart fortsatte vi färden. Ju närmare vi kom desto gladare blev R. Han talade om det som sitt hem, vilket är förståeligt, han är ju uppvuxen där.

Rukongo var inte lika grönt som Atemo. Det att ingen missionär nu bodde på stationen syntes. Om jag förstod rätt så har stationen huvudsakligen stått tomt sedan 2005. Helt folktomt var det förståss inte. Prästen bodde in på stationsområdet och dessutom låg den mitt i byn. När vi tömt bilarna tog vi en promenad ner till en ravin. Det var en bäck som ätit sig djupt ner i marken. Nu var den torr, men om det skulle börja regna skulle den snabbt förändras till en mindre flod.
När vi kom upp från ravinen var det redan mörkt. Uppe från stationen såg vi ljus ute på Viktoriasjön. Det var lokala fiskare som stod för ljusshowen. Ljusen används för att locka till sig insekter, som faller ner i vattnet och som i sin tur lockar till sig fiskar. Fiskarna dras upp med nät och utgör en del av den lokala kosten. Sjön ser ut som Öja under venetiaden, men med ännu mer facklor.

01.01.09. Happy New Year!

2009-01-27T10:27:00.000-08:00

Tuppen väckte mig kl 3 på natten, kossan kl 5 och telefonen slutligen lite före 7. Nyårskyrkan hade blivit flyttat från kl 10 till kl 7 på morgonen så det blev ännu en kort natt. Vi gick till kyrkan som låg ett hundratal meter bort från stugan och slog oss ner i bänkarna. Barnen visade oss lika stort intresse som tidigare.

Det blev lite mindre fotografering än kvällen före. Jag lade märke till en bönesyrsa (praying mantis) i fönstret bredvid mig, men lyckades hålla mig från att ta fram kameran. Duktig pojke! Efter gudstjänsten blev det en hälsningsrunda utanför kyrkan där alla önskade varandra Happy New Year.

En del ungdomar blev kvar utanför kyrkan och vi diskuterade allt mellan himmel och jord med dem. M träffade hans föräldrars fadderbarn Eliah där. De hade stött E ekonomiskt under hans skoltid. Nu studerade han till ingenjör på ett universitet. E var ett levande bevis på att vi verkligen kan förändra nåns liv genom att ge bort lite av vårt överflöd.
En tanke som slog mig när vi talade med ungdomarna var att de verkar mycket lyckligare än vi, vi har massor av pengar, prylar och allt annat vi kan tänkas behöva, men ändå är vi missnöjda och vill ha mer. Människorna vi träffade lever väldigt enkelt, men de är glada över det lilla de har. Tak över huvudet, mat på bordet och att få vara frisk, vad mer behöver vi egentligen? Jag tror att vi fyller våra liv med så mycket onödigt att vi tränger in Gud i ett litet hörn. Vi ser inte honom bakom alla våra prylar, vi överröstar honom med våra 5.1 system och springer förbi honom i jakt på rikedomar. Kanske lite mindre av allting skulle göra oss mycket lyckligare. En nära kontakt till Gud är ju sist och slutligen allt vi behöver. Matt 6:33. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.
En sak som diskuterades efter gudstjänsten var oroligheterna i landet vid förra årsskiftet. Alla var tacksamma över att det nu rådde fred i landet, och såg fram emot ett Kenya där alla kan leva i fred med varandra. Människorna verkade ha förlåtit det som gjorts mot dem. En del hade förlorat släktingar i oroligheterna men i stället för att dröja kvar i det som skett, såg de fram emot ett nytt Kenya byggt på försoning och förlåtelse. Sorgen fanns kvar i människorna men inget hat.

Våra diskussioner avbröts av att någon ropade att det nu var sista chansen att få morgonmål. Tanken att inte få något att äta innan lunch fick oss att skynda mot matsalen. Efter maten blev det dags för lite volleybollträning. Vi hade kommit överens om att ordna Kenya-Finland landskamp på eftermiddagen. Innan matchen började passade jag på att tvätta lite kläder. Detta fick kvinnorna i resesällskapet att tappa hakan. Kanske det bara är i Kokkolatrakten där männen kan vara självförsörjande :D.

Volleybollmatchen inleddes med att koskiten kastades till sidan av planen. Efter lite uppvärmning inleddes första setet som vi vann förvånansvärt lätt. Andra setet i sin tur gick åt Kenya. När det blev dags för tredje set var klockan så mycket att vi fick förklara matchen oavgjort och styrde kosan mot middagsbordet. Efter maten var det dags att gå på kvällspromenad upp på Sengere, en kulle som ligger bakom stationen.
Vi mötte en hel del människor under vandringen. En av dem kommer jag aldrig att glömma. Han stannade för att hälsa på oss och presenterade sig som Kennedy. När vi försökte gå vidare så märktes det på honom att han ännu hade något på sitt hjärta. Efter att ha samlat mod en stund frågade han försiktigt ifall jag kunde ta ett foto av honom. Det gick jag gärna med på. Jag vet inte varför, men det att jag tog en bild av honom verkade väldigt viktigt för honom. Han tackade och släppte iväg oss. Han verkade lycklig. Senare på kvällen kom jag att tänka på något jag hört av Gary.S Chapman. Det finns vackra bilder och så finns det viktiga bilder. Bilden jag tog hör till den senare kategorin. Om någon såg den bilden utan att höra berättelsen skulle de knappast ägna den mer än en snabb blick. Men för honom är den viktig och likaså för mig. Jag ska försöka ordna ett exemplar av fotot åt honom på något sätt.

31.12.08. Atemo

2009-01-26T07:37:00.000-08:00

Tidig väckning kl 4.30 efter några timmars sömn. Vi slängde våra väskor i bussen och styrde kosan mot flygfältet. På flygfältet fick vi stifta bekantskap med hur flygsäkerheten sköts i Afrika. För att komma in i terminalen måste alla våra väskor, både de som ska checkas in och vårt handbagage, genomlysas. Efter säkerhetskontrollen fick vi alla våra väskor tillbaka. Vi skulle fritt ha kunnat flytta knivar och andra vapen tillbaka till handbagaget utan att någon hade märkt något. Kanske de inte tror att någon skulle vilja kapa ett inrikesflyg i Kenya. Lite vet de vad desperata finländare på hemresa skulle göra för att få stanna kvar i landet :D.

Vi flyger med lågprisbolaget Fly540 till Kisumu. Kisumu är en av de större städerna i Kenya och ligger vid Viktoriasjön. Omgivningen kring flygfältet ser precis ut som jag har förväntat mig att Kenya ska se ut. Efter att vi plockat med oss våra väskor slår vi oss ner i skuggan och beställer dricka. Alf har under tiden blivit upplockad av vår chaufför för att hämta bilarna som vi ska färdas i under de kommande veckorna.

Om en stund kommer en vit Landcruiser till parkeringen och ut stiger en vitklädd kenyansk man. Han går lugnt till oss och presenterar sig som Matthews, vår chaufför. En stund senare kommer A med en röd, lite större Landcruiser. Vi packar grejorna i bilen. Team Oldschool tar den röda bilen medan vi ungdomar tar den vita med M som chaufför.

Vi starnnar för att köpa lite souvenirer. Det verkar lite tidigt, men det känns bra att få bekanta sig lite med priserna och med hur mycket man kan pruta på priserna. Prutandet i Kokkola är lite mindre dramatiskt, men sänker inte priserna lika bra heller :D. Efter en halv timmes souvenirhandlande styr vi bilarna mot Nakumatt. Kenyas motsvarighet till Halppis. Allt finns att köpa och priserna är förmånliga. Vi handlar massor av mat som ska ätas under de kommande dagarna. En del av oss köper en volleyboll för att ge den åt ungdomarna i Atemo. Vi har hört att de inte har en egen boll utan lånar H:s från stationen. Vi äter ännu i staden innan vi kör iväg mot Atemo.

När vi kör längs den asfalterade vägen med riktning mot Atemo ser vi människor som för hand gräver ner något längs vägen. Vi skämtar om att de säkert drar optisk kabel till hemmen. Några km längre fram blir vi lite snopna när vi ser att det faktiskt är optisk kabel de håller på att dra längs vägen. Inte är Kenya så många år efter Öja trots allt...

M stannar längs vägen för att den andra bilen ska hinna ikapp oss. Medan vi väntar får vi träffa hans föräldrar och hans son. Pojken är i 15 års åldern och pratar bra engelska. Innan vi hinner besöka hans föräldrars hem kommer den andra bilen farande längs vägen. Vi måste köra iväg så att inte den andra bilen hinner före oss till Atemo säger M och ler.

Innan vi kommer fram till Atemo hinner vägen bli ganska dålig. De sista kilometrarna kör vi längs något som vi här hemma skulle klassa som skogsväg, om ens det. När vi kommer till Atemo blir många av oss överraskade över hur grönt allting är. De vita byggnaderna på stationen omges av en grön välklippt gräsmatta. De första som välkomnar oss på stationen är hundarna Lotta och Kofi. När bilen stannat blir vi emottagna av H och B. Båda är helt nya bekantskaper för mig, men jag ser att de har den rätta glimten i ögat och ser fram emot att lära känna dem.

Efter att vi installerat oss i de olika husen på stationen och lekt lite med geckoödlorna i sovrummen blir det dags för lite kvällsmat i form av grillad korv och majs. Jag blir övertalad att prova på kenyansk chai och kommer fram till att kanske mjölk i te ändå inte är helt fel.
Senare på kvällen bär det av mot kyrkan för en del av oss. Traktens ungdomar har nyårsmöte i kyrkan hela natten. Vi kommer dit nångång efter kl. 10. Kyrkan är halvfull av barn och unga. Som amatörljudtekniker lägger jag ganska snart märke till PA systemet som används. Systemet består av ett bilbatteri, en bilförstärkare, flera 6x9" som bildar ett större mellanregisterskåp samt två baslådor. -Kanske jag klarar mig utan ett nytt digitalt mixerbord ännu en tid :D.
Vi lyssnar på undervisningen och körsången samt tar en hel del foton. Barnen i kyrkan sitter till en stor del och ser på oss i stället för det som sker fram i kyrkan. Ännu mera distraherade blir de när vi visar bilderna vi just tagit av dem. Vi tar emot det nya året i kyrkan och önskar varandra ett gott nytt år. Runt 00.30 kallar sängen...

30.12.08 Turistfällor, Usch Blä!

2009-01-23T14:05:00.000-08:00

Jag vaknade trött efter den korta natten. Morgonmålet fick vi inte missa så vi måste stiga upp tidigt, trots att vi bara sovit runt fem timmar. Efter frukosten gick vi till Sarit center för att lyfta pengar och bekanta oss med de kenyanska affärerna. Sarit är till storleken lite mindre än Hansa i Åbo.
När vi kom ut genom porten från Mennonite guesthouse började vårt kenyanska äventyr på riktigt. Nu var vi för första gången mitt ut i den kenyanska vardagen, med alla dess konstigheter. Det första som jag lade märke till var att alla diken var fulla av skräp. Det verkar som om flaskor, plastpåsar och allt annat som inte längre kan användas dumpas i närmaste dike.

Invid en häck sitter en man som säljer träkol. Han har stora vita säckar fyllda med kol och bara sitter där och väntar att nån kund ska dyka upp. Det är många andra "företagare" som vi passerari innan vi kommer fram till Sarit. Personbilar och matatu-taxin susar förbi oss i väldig fart, samtidigt som trottoarerna och vägrenarna är fyllda av fotgängare. Det är inte långt från Mennonite till köpcentret, men det är massor av nya dofter, ljud och synintryck som sätter fart på mina små grå hjärnceller innan vi är framme.

Väl framme i centret lyfter jag mina första shillings och köper en karta över Mt Kenya. R. övertalar mig att köpa flipflops för att komma in i den rätta Kenyakänslan. Sportsandalerna placerar jag i påsen och tar på mig flipflopsen i stället. R. hade rätt, Bata flipflops är det som gäller de kommande veckorna.

Vi går tillbaka till Mennonite för att äta lunch. Efter lunchen tar vi samma stiliga buss som vi hade använt föregående kväll för att besöka Bomas of Kenya. Bomas är en turistfälla där man kan bekanta sig med de olika kenyanska stammarna. Turistfällor är ett stort NoNo! i min bok så jag har inga höga förväntningar för dagen.

Bomas lever inte ens upp till mina låga förväntningar, men lyckligtvis är förevisningen kort och vi kommer snabbt iväg därifrån. Vi har ännu gott om tid innan vi ska vara tillbaka vid Mennonite för middag. Vi bestämmer oss för att även besöka giraffcentret. Vi skramlar i väg med vår fina buss och våra duktiga chaufförer. Det behövs två för att operera en skolbuss. En kör och den andra öppnar dörren.

Bussen skramlar något otroligt och verkar ha väldigt dåliga bromsar. Men framåt går den och väldigt fort. Nästan lite för fort med tanke på vägarnas och bussens skick. Som tur verkar det som om förkörsrätten fås genom att ha tyngre fordon än medtraffikanterna. Vi behöver sällan ge väg för andra bilister. Det är de som väjer för oss.

Giraffcentret är en positiv överraskning. Vi får mata girafferna och kyssa dem ifall vi vill. Det gäller bara att ta lite giraffmat mellan läpparna och vänta på att giraffen med sin långa slemmiga tunga sköter resten. Vi står på kanske två meters höjd för att komma upp till samma nivå som giraffens huvud. Det blir några bra foton och en positiv erfarenhet av turistfällor för min del.
Efter giraffcentret bär det av mot Mennonite för middag och packning av väskorna för morgonflyget till Kisumu.

29.12.08 Äntligen på väg

2009-01-22T12:58:00.000-08:00

Jag startade före klockan 6 på kvällen den 28.12 från Öja, där jag böt ut min tappra stridshäst mot en annan fransyska. Jag körde in till Karleby för att plocka upp M.N. Längs vägen mot Vanda flygplats plockade vi upp två medresenärer, B.H.från Purmo och H.H. från Vasa.

Till flygplatsen anlände vi runt 1.30 på morgonen. När vi lokaliserat våra medresenärer i nedre våningen av flygfältet, rullade vi ut våra liggunderlag och sovsäckar för att sova ett par timmar innan flyget skulle avgå. Det går bra att sova på flygfältsgolvet. Sleepinginairports.net hade helt rätt när den påstod att Hfors-Vanda flygfält lämpar sig för övernattning. Vi vaknade före kl 5 på morgonen och packade våra väskor. Liggunderlagen rullade vi alla tillsammans till en stor rulle för att checka in dem tillsammans. Det var det sista vi såg av liggunderlagen före hemresan. Uttrycket: "There's two types of luggage, carryon and lost" fick än en gång mera kött på benen.

Vi flög till Nairobi via Bryssel och Entembe. Flygresan kändes lång. Första etappen flög vi med en Airbus som tillhörde Finnair. Vid landningen blev jag smått besviken när jag märkte att planet inte hade några reverser på motorerna. När flygplan bromsar med motorreverser känns och låter nedbromsningen mycket mer :D. (Flygplansfantast in i benmärgen).

Slutresan skedde med en Airbus som hörde till Brussels Airlines. Blev inte alls imponerad av servicen på det flyget. Det blev intressant när vi kom över Sahara och det blev natt. Över Sudan såg vi stora markbränder som liknade långa orangefärgade ormar. Det var bönderna som brände gräs för att förbättra betesmarkerna. Mellanlandningen i Entembe var intressant. Flygfältet låg alldeles vid vattnet och känslan man fick när man tittade ut genom fönstret påminde om känslan som Lucasarts lyckades skapa i Monkey Island 1. (f.d. spelfantast i farten).

Den sista entimmes flygfärden från Entembe till Nairobi var intressant. Vi hade en del turbulens när vi kom in för landningen. Lite berg och dalbana känsla. Flygfältet verkade lite kaotiskt i jämförelse med deras europeiska motsvarigheter. Gamla traktorer som släpade på flygplan och bagagevagnar. Det verkade inte finnas några klara rutter som traktorerna skulle följa utan de körde lite var som helst. Det var ganska sent på kvällen och vi var äntligen framme.

När vi efter all byrokrati kom ut från flygfältet väntade en skolbuss för att ta oss till Mennonite guesthouse. Det första intrycket av Kenya var en mild röklukt, inte störande starkt, men tillräckligt för att sätta fart på nyfikenheten. Detta var bara början...

Tillbaka från Kenya

2009-01-22T08:09:00.000-08:00

Så var man tillbaka i Finland igen. Många erfarenheter rikare och några veckor äldre. Jag är mycket tacksam över att ha fått bekanta mig med Kenya om än så bara för en väldigt kort tid. Under de gångna tre veckorna hann jag se tillräckligt av landet för att veta att jag vill dit igen. När, hur och varför jag åker dit nästa gång får tiden visa.

Under de närmaste dagarna kommer jag att skriva om resan dag för dag här på bloggen. Några bilder lär det också bli...

Nöjd men inte riktigt belåten
-Mac

Gott nytt år på er alla!

2008-12-28T03:36:00.000-08:00

Så var det dags. Rinkan och kameraväskan är packade. Bilen har fått påfyllning av olja, kylarvätska, spolarvätska och ackuvatten. Nu är det bara att äta, packa bilen och head for Helsinki. Kenya here I come!

Lets Rock and Roll

Halv 4 på natten efter Christmas Praise

2008-12-21T01:32:00.000-08:00

De bästa ideerna dyker opp sent på natten...

Biverkningar

2008-12-18T09:00:00.000-08:00

Följande biverkningar kan förekomma:
aptitlöshet
upprördhet
oro
ångest
depression
humörförändringar
panikattacker
ovanliga drömmar
förvirring
hallucinationer
aggressivitet
psykotiska eller paranoida reaktioner
glömska
självmordstankar
svindel
huvudvärk
trötthet
sömnstörningar
känslostörningar
darrning
fumlighet
kramper
ringande öron
sömnlöshet
svimning
synstörningar
balansstörningar
försämrad hörsel
störd hjärtrytm
oregelbunden puls
blodcirkulationsstörningar
lågt blodtryck
rodnad
andnöd
illamående
kräkningar
diarré
magont
matsmältningsstörningar
eksem
klåda
nässelfeber
håravfall
muskelsvaghet och -kramper
muskel- och ledvärk
svettning
feber
frossa
svullnad

Inte mer än så?
In med första tabletten!

I väntan på psykotiska eller paranoida reaktioner
-Marko

Fototorka?

2008-12-12T08:53:00.000-08:00

Det har gått en tid sen senaste fotoinlägget, men varen icke förskräckta. Det beror inte på att jag skulle ha tappat intresset för fotograferandet utan på att jag nu i ett par veckors tid har varit tvungen att agera fotograf på jobbet. Stackars jag :). Efter att ha fotograferat en hel dag på jobbet krävs det något i stil med en rosa elefant på en trehjuling eller en varulv med kofeinöverdos för att få mig att fatta kameran på kvällen. Båda har dessvärre undkommit mig de senaste veckorna så jag hoppas ni kan förlåta mig.

17 dagar kvar,
inte för att jag räknar...

Min tappra stridshäst är frisk igen

2008-12-02T07:30:00.001-08:00

I dag fick jag föra min stridshäst till veterinären för eftergranskning. Vid första kontrollen visade det sig att hon hade problem med vänstra framknäet. Efter den lilla operationen jag gjorde tillsammans med farsan förra helgen, var jag säker på att hon i dag skulle klara läkarkontrollen galant.

En sak hade jag totalt glömt att ta med i beräkningen. Mitt franska fullblod har nämligen ett väldigt hett temperament och ett väldigt förvridet sinne för humor. När nu snälla farbror veterinären skulle ha in min ögonsten i stallet så låtsades hon halta på höger bakben i stället, vilket fick mitt hjärta att förflytta sig ett par decimeter uppåt och samtidigt skippa några slag. Lyckligtvis så hade veterinären som uppgift att bara titta på vänstra knäet eftersom hon friskförklarats på alla andra punkter redan tidigare. Han hade inget annat val än att friskförklara henne trots hennes attitydproblem.

Det värsta är att min fransyska gjorde exakt likadant i fjol. Men då gjorde hon det redan under första veterinärbesöket. Men då gjorde hon också det i ett så sent skede att veterinären inte hade något annat val än friskförklara henne.

Hon håller på att göra mig galen, men det är just det jag gillar mest hos henne. Ett hett temperament, en stark vilja och ett förvridet sinne för humor, vad mer kan en man önska sig?

För alla er som nu tror sig ha fått det slutliga beviset på att jag totalt tappat förståndet måste jag kanske förklara mig. För det första så är jag fullt medveten om att jag inte äger nån häst. Orsaken till att jag nu berättar om min stridshäst kan ni hitta uppe i högra hörnet.

Kolla bara! Jag väntar...
...
...
...
Färdiga?

Nåja. Där står det något om en typ som kallas för Jesus. Om ni bläddrar lite i boken där han figurerar så kan ni märka att han använder sig av något som kallas för liknelser...

Aha!
Nu tände det för två tredjedelar av mina läsare! Grattis!
Ni jeppisbor som utgör majoriteten av den sista tredjedelen kan få en mera ingående förklaring per e-post. :)

Skämt å sido. Saken är den att jag fick min Citroen besiktad i dag. Bilen var på alla sätt i skick förutom att abs-lampan tändes just när besiktningsmannen skulle köra in bilen. Men eftersom det bara var kulleden som vi bytt ut som skulle kontrolleras så var mannen tvungen att släppa igenm bilen. För en gångs skull kan man dra nytta av små brister i systemet.

För alla er som önskar att jag skulle byta ut min till åren komna, skråmade, buckliga och lite konstiga bil så kan jag säga att ni ännu får vänta länge.

Till min vinröda stridshäst ägnar jag följande rader ur Springsteens Thunder Road:

”So youre scared and youre thinking
That maybe we aint that young anymore
Show a little faith, theres magic in the night
You aint a beauty, but hey youre alright
Oh and thats alright with me”

Nu blir det boxning för min del.
-Mac

Uttråkad!

2008-11-26T10:47:00.000-08:00

Jag är otroligt uttråkad! Det har inte hänt något intressant i mitt liv på flera dagar, eller egentligen på flera veckor. Roligt har jag ganska ofta men något nytt och spännande sker alltför sällan. Förra veckans höjdpunkt var säkert när bliven blev ratad i besiktningen... ja så uttråkad är jag!

Jag vill pröva på nya saker, lära känna nya människor, helt enkelt pröva på något nytt. Det är absolut inget fel på de människor jag känner eller de hobbyn jag har, men lite omväxling skulle inte vara helt fel.

Om ni har överskott på nya männsikor så skicka hit dem bara! Samma gäller allt som har vassa tänder eller som annars bara kan sätta lite fart på tillvaron här i Coccola.

Mindre rutin och mera äventyr!
Tack!

Veckoslut i Åbo

2008-11-18T10:17:00.000-08:00

Åboveckoslutet väldigt kort.
Musik, stadsfotografering på natten, skumma typer och spökslott.

Kul!

I have many dreams... and one of them is about to come true

2008-11-12T13:09:00.000-08:00

Som säkert många av er har hört, så bär det av till Kenya om ungefär en månad och 16 dagar. Inte för att jag räknar.

Kanske ni redan har listat ut det, men ifall ni inte har, så måste jag bekänna att jag gillar att fotografera en hel del. Att arbeta för Gud är en annan sak som inte heller känns helt främmande. Jag har hört att arbetsdagarna är långa men Chefen är toppen och att lönen är bättre än jag i min vildaste fantasi kan drömma om. Jag undertecknar det helt!

Redan en längre tid har jag önskat och bett att dessa två på något sätt kunde kombineras. Förra vintern blev jag medlem i en organisation som heter PhotoMission. Organisationen består av fotografer från hela världen som vill använda sin kamera för att föra evangeliet vidare. Det är inspirerande att få ta del av hur andra använder sina gåvor för att tjäna Gud. Speciellt inspirerande tycker jag att Gary S. Chapmans fotografier är. Har ni tid så rekommenderar jag att ni kollar hans hemsida. Titta speciellt på de videon som han laddat upp på sin blogg.

Hur det nu kom sig så fick jag i våras höra om möjligheten att delta i en tre veckors resa till Kenya. Resan kändes som ett bönesvar så jag nappade på chansen direkt. Under resan så besöker vi missionärer under två veckor och åker på en par dagars safari till Masai Mara. Det blir tältning bland lejon, elefanter och blodtörstiga giraffer för hela slanten. I can't wait! Den sista veckan kommer vi att vandra upp på Mt Kenyas tredje högsta topp Pt Lenana. Det kommer att slå Kebnekaise, som är mitt höjdrekord för tillfället, med ca 3000m. Inte illa! Det är bara att hoppas att ingen börjar lida av höjdsjuka. Kameran kommer förståss att göra mig sällskap under hela resan i Kenya. Ända från missionsstationerna till toppen av Mt Kenya.

Det ska blr trevligt att få bekanta sig med förhållandena på missionsfältet och se hur människorna lever sina liv långt borta från den lyx vi är vana vid. På samma gång känns resan som en chans att få pröva på det jag drömmer om, för en kort tid och under kontrollerade former. Kanske visar det sig att jag vill fortsätta med det, eller så får jag pröva på det för att konstatera att det inte är något för mig. Båda svaren är jag nöjd med.

Det blir säkert ännu en hel del "Kenya" här på bloggen innan jag far i väg.

Nu är jag en timme närmare resan än vid textens början. Jag räknar fortfarande inte :D
God natt!

Temafoto

2008-11-09T12:04:00.000-08:00

Ett av de få foton som jag hann med förra veckan.
När vi planerade Christmas Praise en kväll så lovade jag att ta ett rockigt foto som eventuellt skulle kunna användas till affischen. Här är resultatet.

I går var vi hela dagen med oasgänget i Larsmo och hade tid att fundera vidare på Christmas Praise. temat ser ut att kunna bli något helt annat. Kanske jag får orsak att fotografera mera...

Väl planerat är hälften gjort

2008-11-03T08:08:00.000-08:00

Jag har försökt pröva på något nytt inom fotograferandet den senaste tiden... det kallas för planering. Planering är inte något som är naturligt för mig, jag är mera en "just wing it"-typ.

När det kommer till fotografering så har jag faktiskt märkt det underbara med att planera. I stället för att komma hem med hundratals bilder av vilka endast en bråkdel är användbara så kommer man hem med ett tiotal bilder av vilka nästan alla är bra. Mina hårddiskar tackar och själv slipper jag sitta timtals framför datorn. Tiden jag använder framför skärmen kan jag använda till något mycket nyttigare.

Hur som helst så har jag experimenterat med att göra något som påminner om det som inom filmbranschen kallas för storyboard. Jag skissar snabbt upp lite hur jag vill att en bild ska bli. Eftersom jag är urdålig på att rita så blir skisserna väldigt enkla. Det viktigaste är att jag gör något med händerna samtidigt som jag planerar för att det ska "fastna bättre". När jag har fått skissen färdigt så sitter idén redan så bra i min tjocka skalle att jag kan slänga skissen.

När det blir dags att ta fotot så har man ett bra utgångsläge. Det är framför allt kompositionen och ljussättningen som blir så mycket enklare när man har en klar plan för hur slutresultatet ska bli. Speciellt stor nytta har man som manlig wannabefotograf av planeringen, om man ska fotografera modeller av det vackrare könet. Kvinnorna får oftast våra hjärnor att backa några steg i evolutionen, så tänkandet vid själva fototillfället kan bli aningen bristfälligt.

Man måste lära sig leva med sina handikapp :D
Kanske det är av samma orsak som vi så ofta planerar på förhand när det finns kvinnor med i ekvationen?

PS
Ni ska inte tro att jag tror på evolutionsteorin men det lät så bra att jag måste använda uttrycket :D

Ett av kvällens resultat

2008-10-30T13:51:00.000-07:00

Gillade symmetrin och dimman. ISO 200 f/8 13s. Plats Sundmun camping i Karleby. Ändrade till svartvitt efteråt och förstärkte bruset en aning.

Perfekt fotoväder

2008-10-30T07:48:00.000-07:00

Hittade knappt hem i den täta dimman som täcker Coccola för tillfället. Bara nu Chili con Carnen blir färdigt, kvällens länk med M.B. avklaras och jag har träffat UngOas gänget så blir det dags att ta fram kameran.

Svårt att fylla en kväll bättre än så.

Jag skäms

2008-10-28T13:29:00.001-07:00

Nåja, så var höstens första halka här. Råkade i morse se när en pojke cyklade omkull mitt på gatan. Han gjorde det som en man... på mindre än en sekund så stod han igen bredvid sin cykel och stack snabbt iväg i hopp om att ingen lagt märke till hans olycka. Lyckligtvis var det bara hans stolthet som bröt ett par revben.

Senare på dagen såg min arbetskompis genom fönstret hur en äldre man cyklade omkull och slog ansiktet i gatan. Och vad gjorde människorna? En del såg på och gick förbi, andra låtsades att de inte såg olyckan, men ingen gjorde något för att hjälpa.

Jag skäms!

Slutligen kom mannen upp för egen maskin och ledde cykeln med ena handen och höll för sitt ansikte med den andra. INGEN gjorde det minsta för att hjälpa honom. Sjukt!

Nu när jag tänker noggrant efter. Hur många gånger har inte jag själv varit en av dem som bara går förbi när någon behöver hjälp?

Jag skäms ännu mer!

Extrema väderförhållanden

2008-10-27T12:13:00.000-07:00

Jag vaknade förväntansfullt på söndagsmorgonen efter att storm hade utlovats längs vår vackra österbottniska kust, men tji fick jag. Vinden lyckades knappt ruffsa till mitt hår som fått växa fritt sen sommaren. Lite tröst fick jag av att vattennivån hade stigit över en meter från det normala. Tog därför bilen ner till båthamnen i Öja för att plaska i vattnet som för tillfället låg på ett ovanligt och väldigt uppfriskande sätt ovanför bryggan.

Efter att ha tillfredsställt mitt behov för extrema naturförhållanden så for jag en sväng via H:s villaprojekt för att se om bottenplattan fortfarande var på det torra. Det var den inte. Med lite mera styrox under plattan kunde man ha paddlat i väg med den, men nu var den lyckligt fast på grund exakt där den skulle.

Livet blev genast intressantare då jag fick syn på en kniv som låg på stranden en bit från stenfoten. Jag tänkte ta och rädda den från att stifta närmare bekantskap med vattenmassorna som fortfarande höll på att stiga, men i stället blev det jag som fick stifta närmare bekantskap med kvicksand! (Ja det var exakt det vad det var... precis som i Tarzan som jag tittade på som ung.) Efter att jag tagit några steg mot kniven så gav marken plötsligt vika under mig. Jag hann sjunka ett tjugotal cm ner i leran innan jag fick tag på kniven och lyckades ta mig på bärande mark igen. De följande 10 minuterna roade jag mig med att peta ner diverse föremål i leran för att kompensera för stormen som uteblev.

Och så levde han lyckligt resten av dagen!

Bilder, bilder, lite text och ännu mera bilder

2008-10-27T10:59:00.000-07:00

Det är exakt vad bloggen kommer så småning om att fyllas av. Jag suger på att skriva och dessutom kånkar jag på kameran oftare än på papper och penna. Till en början blir det säkert en hel del gamla bilder men jag försöker börja slänga in nya foton vartefter de fastnar på plåten.

Enjoy...